En vårdag 423 fKr hade Aristofanes komedi Molnen premiär i Athen. På 1960-talet eKr inledde kunskapsföraktande flumpedagoger och skolpolitiker sina ännu pågående härjningar i Sverige. Mellan dessa händelser föreligger ett samband.
Aristofanes förlöjligar de intellektuella, som i sina ”grubbelhus” spekulerar över meningslösa problem utan betydelse för det arbetande folket. Dessutom är de lata, eftersom de inte har spade i handen och svett i pannan. Värst av alla lättingar är Sokrates, som sitter upphöjd i en gunga bortom jordelivets realiteter och teoretiserar över universums natur. Besökande representanter för allmänheten tilltalar han föraktfullt som ”vardagskräk”.
Under antiken fanns inga universitet, de tillkommer under medeltiden och därmed uppstår också det akademikerförakt som alls inte är en modern företeelse. Ett utmärkt exempel är dansken Holbergs komedi Erasmus Montanus, från 1720-talet. Huvudpersonen briljerar under besök i hembygden med latinska fraser som ingen begriper, och författarens slutsats är given: universiteten bör tvingas inrikta verksamheten på det nyttiga och lönsamma. Nog gör Aristofanes och Holbergs tankegångar ett modernt intryck!
SOM UNG AKADEMISK lärare hörde jag på sjuttiotalet kolleger i historiska ämnen vid konferenser och studiedagar anklaga sig själva med ödmjuka konstateranden att Tyskland trots sina bildningstraditioner föll offer för nazismen. Närvarande överhet i gestalt av myndiga utbildningsbyråkrater brukade nicka nådigt gillande. Det är inte bra att läsa gamla böcker, då blir man nazist; bort med den antikvariska bråten så att skola och universitet kan ”moderniseras”. Det fick bli det neutrala Sveriges retroaktiva bidrag till kampen mot den redan besegrade nazismen.
Logiken övertygar inte. Man konstaterar inledningsvis helt riktigt att det i Weimarrepubliken fanns lärda professorer och docenter. Sedan konstateras lika korrekt att nazisterna tog makten 1933. Så kopplas dessa fakta samman i en slutledning där barbariets seger skylls på de lärda som inte gjorde tillräckligt motstånd. Av utbildningsideologiska skäl är det brukligt att särskilt framhäva humanisternas skuld. Dock vore en annan tankemodell möjlig. I Weimarrepubliken fanns reformpedagoger, stinsar och fotbollsspelare. Ändå grep Hitler och hans anhang makten, alltså borde de nämnda yrkesgrupperna riva sitt hår i självanklagande ruelse.
I SVENSK VULGÄRDEBATT florerar en faktoid som är föga känd i övriga världen. Den går ut på att Förintelsen i hög grad var ett verk av akademiker. Den tyske humanisten som mördar judar på dagarna och läser klassiker på kvällarna är i vårt land en politiskt och massmedialt omhuldad myt. Den som frågar efter belägg får ofta en svepande hänvisning till Peter Weiss halvdokumentära pjäs Rannsakningen. Där förekommer emellertid ingen massmördande professor, blott en litteraturintresserad gymnasist som utför drängtjänster i Auschwitz sedan de tyska skolorna stängts sista krigsåret. Av professorerna och docenterna blev alltså – en gymnasist.
I koncentrationslägren fanns de intellektuella bland fångarna, inte bland personalen. Den italienske författaren Primo Levi visste av erfarenhet vad han berättade om. I sin självbiografiska roman Om detta är en människa beskriver han världslitteraturens roll i Auschwitz. Tillsammans med en annan fånge rekonstruerade och analyserade han långa avsnitt ur Dantes gudomliga komedi, en verksamhet som gav människovärde i dödsfabrikens totala förnedring. Problemet med den historiska verklighetens nazister var inte att de läste för mycket utan för litet. Tvärtom torde koncentrationslägren ha erbjudit rika utlopp för illitterata råskinns bildningshat.
INGEN ENSKILD PERSON har varit så inspirerande för Sveriges ”progressiva” skolideologer som latinlektorn Caligula, gestaltad av Stig Järrel. Hade den mannen inte funnits på film hade man nödgats uppfinna honom på Skolmyndigheten. Här kan ju var och en se hur boklig bildning leder till nazism. Därmed kan också gammaldags gnäll och kverulans om behovet av ordnade arbetsförhållanden avvisas, nog vet vi vart sådana krav leder. Det börjar med hemläxa och slutar med folkmord.
Dagens ringaktande attityd gentemot lärda och lärare har gamla anor. I antikens Rom var läs- och skrivkunniga slavar aristokratins egendom, i stormaktstidens och Gustav III:s Sverige lärde sig motvilliga adelsynglingar latinsk och fransk grammatik av ofrälse informatorer med bläck på fingrarna. Kunskapsföraktet var en gång aristokratiskt, numera är det populistiskt och grasserar bland trendkänsliga massmedia och politiker.
Den nuvarande oordningens propagandister försöker intala oss att det enda alternativet till kravlös anarki heter kadaverdisciplin. Dock behöver vi bara resa till vårt östra grannland Finland för att uppleva ett utbildningsväsen med respekt för akademisk kompetens. Sokrates i gungan, den lärde i dödslägret och Caligula i katedern – det är hög tid att förvisa dem alla ur svensk utbildningsdebatt.
CONNY SVENSSON
professor i litteraturvetenskap,
Uppsala universitet
