Mikael Börjesson, verksam vid Institutionen för lärarutbildning på Uppsala universitet, har i avhandlingen Transnationella utbildningsstrategier studerat internationellt studentutbyte. Han har funnit att utbytet är starkt hierarkiskt, både med avseende på lärosätenas agerande och vilka studenter som deltar.
– Mycket av det som kallas internationalisering beror på kamp om positioner mellan svenska lärosäten och mellan olika sociala grupper, säger han.
Han hävdar att internationaliseringen ytterligare förstärker rangordningen mellan svenska universitet och högskolor.
– De universitet som har mest forskning har också mest internationellt studentutbyte.
Att vara det ledande lärosätet inom sitt område kan vara en stor fördel.
– Det är viktigt att vara nummer ett i landet. Så är till exempel
Handelshögskolan i Stockholm med i ett nätverk för studentutbyte där uttalat bara ett lärosäte per land ska ingå.
Detta och andra exklusiva nätverk ger högskolan tillgång till studentutbyte med de mest statusfyllda lärosätena i till exempel USA.
– De lärosäten som står lägre i hierarkin kan ha mer omfattande studentutbyte, men de har inte tillgång till samma prestigefyllda utbytesavtal.
Spelar dubbel roll
För de ledande lärosätena spelar internationaliseringen en dubbel roll. Genom att erbjuda högstatus-studentutbyten kan de distansera sig från sina nationella konkurrenter. Men de kan också positionera sig internationellt.
– Så kan till exempel Handels stärka sin position i förhållande till bland annat Handelshögskolan i Köpenhamn i rekryteringen av internationella studenter.
Regionala högskolor har däremot inte möjlighet att konkurrera internationellt, utan deras strävanden till internationalisering syftar till att tävla med andra svenska regionala högskolor.
– De konkurrerar med varandra om att erbjuda studenterna goda möjligheter till utbytesstudier.
Men de utbytesplatser som erbjuds av regionala högskolor finns inte vid några prestigeuniversitet utan vid lokala lärosäten i andra länder. Internationaliseringen förstärker därför inte bara skiktningen mellan lärosäten, utan också mellan olika grupper av studenter.
– Det är den sociala eliten som kan göra de stora vinsterna på
internationaliseringen. De har de resurser som behövs, språkkunskaper,
världsvana, förmåga att orientera sig.
Det är också en ekonomisk fråga, det kan vara dyrt att studera utomlands.
– Dessutom är det en mycket långsiktig investering att studera vid ett prestige-universitet utomlands. De här studenterna har kanske valt språk tidigt, läst ett gymnasieår utomlands, åkt på språkresa tidigt och så vidare. Stark social selektion.
De som studerar vid elituniversitet i till exempel USA kan med sin utbildning som avstamp göra en internationell karriär. De som studerar vid ett mindre känt lärosäte utomlands kommer däremot troligen bara att använda sin examen för att försöka stärka sin konkurrenskraft när de kommer tillbaka till Sverige. Men det är inte säkert att deras examen är användbar efter hemkomsten.
– Om studierna sker inom ramen för ett utbytesprogram så kan studenterna med största sannolikhet tillgodoräkna sig sina utländska meriter. Men om de studerar som free movers är risken större att man i Sverige inte vet hur deras utbildning ska värderas.
Roll som konkurrensmedel
Internationaliseringen spelar en större roll som konkurrensmedel när allt fler sociala grupper kommer in på universitet och högskolor.
– När man breddar systemet måste de med dominerande positioner göra något mer för att kunna behålla sina komparativa fördelar. Därför har internationaliseringen blivit oerhört viktig i kampen mellan sociala grupper om professionella positioner. Den blir ett effektivt medel att distansera sig från andra sociala grupper.
Men elitens monopol på internationell utbildning har brutits de senaste 15 åren.
– För att behålla sina komparativa fördelar behöver eliten då skaffa sig ändå mer prestigefylld utbildning, kanske en dubbel svensk examen, civilekonom och civilingenjör, plus en amerikansk utbildning.
Ytterligare en effekt av internationaliseringen är att ledande svenska lärosäten får en tydlig internationell konkurrens.
– Det är inte självklart att välja Handels när man kan åka till USA och studera, säger Mikael Börjesson.
I Europa försöker man stimulera det internationella utbytet genom Bolognaprocessen. Men än så länge har det inte gett något utslag i antalet svenska studenter som studerar utomlands. En stark ökning skedde däremot årtiondet efter 1989 när det blev möjligt att finansiera studier utomlands med svenska studiemedel. Antalet utresande svenska studenter ökade från cirka 2 000 i slutet av 1980-talet till cirka 27 000 per år tio år senare.
Men ökningen skedde fram till 1999–2000, sedan har nivån legat nästan konstant.
– Det är en utplaning på hög nivå om vi tänker på att en svensk årskull bara är på cirka 100 000 personer, säger Ann Fritzell, chefsutredare på SULF.
Hon representerar den europeiska delen av den lärarfackliga organisationen Education International i arbetsgruppen Social Dimension and Mobility inför Bolognaprocessens nästa uppföljningsmöte i London i maj 2007.
Arbetsgruppen leds av Annika Persson från det svenska Utbildnings- och kulturdepartementet.
Två huvuduppgifter
Gruppen, som hade sitt första möte före jul, har två huvuduppgifter. Den ena är
frågan om att alla i sitt land ska få tillgång
till högre studier oberoende av social bakgrund. Den andra är rörligheten mellan länderna där huvudvikten ligger på att studenter ska ha möjlighet att studera utomlands oberoende av social bakgrund.
– Men jag hävdade på mötet att för att studentutbytena ska fungera bra är det viktigt att också lärare är internationellt mobila, och att lärarutbyte samtidigt i sig bidrar till internationaliseringen, säger hon.
Få bryr sig
Ann Fritzell konstaterar att det svenska lärarutbytet inte är så imponerande.
– Om det förekommer utbyte så är det oftast korta perioder. De som har varit ute berättar att få bryr sig när de kommer hem. Lärarutbyte är inte heller så me-
riterande. Man kan undra om talet om internationalisering bara är vackra ord
i högtidstal och propositionstexter.
Det intrycket förstärks onekligen av Sven Olof Ohlssons inlägg i förra numret av Universitetsläraren. Han ger en skildring av de stora problemen för en
hemvändande universitetslärare efter flera år utomlands.
Ann Fritzell kommenterar:
– Om man börjar diskutera den mer långsiktiga rörligheten mellan de europeiska länderna för lärare och forskare kommer man direkt in på hur de sociala systemen fungerar – pensioner, sjukförsäkringar, a-kassa och skattesystem. Det är inte okomplicerade frågor ens inom EU och inom Bolognaprocessen deltar för närvarande 45 länder.
– Om människor blir medvetna om detta och vill kunna överblicka konsekvenserna av utlandsvistelser är det stor risk att snårigheten och svårigheten till överblick i praktiken kommer att bli ett stort hinder för internationell rörlighet.
– Och om vi ska kunna röra oss obehindrat över gränserna måste de olika
förmånerna i det sociala skyddsnätet bli mer likformade, säger Ann Fritzell.
PER-OLOF ELIASSON
DET LÖNAR SIG DÅLIGT
Bilden av ett ointresse för lärarnas internationella erfarenheter bekräftas av både Internationella programkontoret och STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning.
– Vi skulle vilja ha faktauppgifter om hur det går för lärarna efter en utlands-
vistelse. Men det vi får höra är att det lönar sig väldigt dåligt när det gäller karriären och ekonomin, samt tidsmässigt och hur ledningen ser på lärarutbytet. Sen är det en annan sak att det ofta är en positiv upplevelse på det personliga planet, säger Annika Karlsson, handläggare för Erasmus på Internationella programkontoret. I Erasmus deltog läsåret 04/05 enligt statistiken 484 lärare, men då en del deltar flera gånger är antalet individer cirka 470. Det handlar om korta utbyten på i snitt en vecka, men utbyten på tre månader förekommer också.
– De signaler vi får från lärosätena är att högskoleledningarna visar ett svagt intresse för internationellt utbyte, säger hon och tillägger:
– Det är olika hur ett utbyte värderas. Men det vi hör är att många lärare får delta i utbytet utöver sin ordinarie undervisning, det vill säga på extratid.
På STINT finns sedan år 2000 stipendie-programmet Excellence in Teaching, vilket innebär en termin vid ett amerikanskt universitet, som präglas av Liberal Education. Charlotte Elam är handläggare och också hon har hört lärare konstatera ett svagt intresse för deras internationella erfarenheter.
– Jag tror att bilden stämmer generellt sett. Men för vår del handlar det bara om en handfull, 5–6 stipendiater per år, och vi försöker ha fortsatta kontakter med dem som varit ute och företrädare för deras lärosäte.
Hon fortsätter att det finns positiva undantag och att exempelvis Högskolan Väst (tidigare Trollhättan/Uddevalla) och Högskolan i Borås haft ett seminarium,
där återvändande lärare deltagit och att de engageras i till exempel rådgivande organ för internationella frågor.
EVA RÅDAHL
