Sverige har en massiv överproduktion av oanvändbara akademiker på alla nivåer. Utbildningssystemets kursutbud bygger på efterfrågan från studenterna, med föga återkoppling från arbetsmarknadens efterfrågan. Högskolorna jagar håpar. Följden blir att det vimlar av utbildningsplatser i ämnen som intresserar 19-åringar. Dessa har ingen aning om hur arbetsmarknaden ser ut, och många bryr sig inte om sådana världsliga ting. Man svälter gärna för konsten när man är dryga 20. Men när man är dryga 30 och har småbarn är det där svältandet inte lika kul längre.
Mitt ämne är arkeologi.
Svenska universitet producerar flera tiotal filosofie doktorer i ämnet varje år. Ingen av dem behövs. Vi är tusenbröder. Ändå är arkeologin lyckligt lottad i jämförelse med andra humanistiska ämnen, för tack vare Kulturminneslagen finns faktiskt en liten arbetsmarknad: exploateringsarkeologin. Den går ut på att dokumentera och analysera fornlämningar som kommer i vägen för byggen. Vägverket och Banverket är stora kunder. För att bli en bra exploaterings-arkeolog behöver man en magisterexamen i arkeologi och flera års praktisk erfarenhet. Någon doktorsexamen behöver man inte. Ändå är det till denna lilla arbetsmarknad som många arkeologer försöker återvända efter disputationen, gravt överkvalificerade och felspecialiserade. För på universiteten och museerna finns nästan inga jobb.
JAG DISPUTERADE 31 år gammal hösten 2003. Jag saknar högskolehemvist men forskar på heltid, lever på små stipendier och redigerar en vetenskaplig tidskrift. En sådan yrkestillvaro ger varken pensionspoäng eller sjukpenning, men jag har hunnit söka några akademiska jobb. Medelåldern bland sökande till forskar-assistenttjänster i arkeologi är 40 år. Antalet sökande till varje utlyst tjänst är 15–30 personer. Härom året var det en duktig kollega som sökte både en forskarassistenttjänst och en professur samtidigt. Han ansåg sig alltså (fullt rimligt) som professorskompetent, men han var beredd att ta forskarassistenttjänsten som en mera realistisk plan B.
På en arbetsmarknad som denna är det värdelöst att disputera ung. Forskarassistenttjänsterna kan man bara söka under fem år efter disputationen. En 40-åring har i regel mycket längre meritlista än en 30-åring. Tjänsterna som på andra fakulteter fungerar som ingångar för unga lovande forskare är inom mitt ämne en hett efterlängtad födkrok för välmeriterade akademiker i medelåldern.
ATT GRUNDSTUDENTER gör verklighetsfrånvända val i början av sin utbildning är inte så konstigt. Men varför i all världen är det så många vuxna människor som doktorerar i arkeologi? Det är ju karriärmässigt kamikazeflyg. Själv började jag när jag var 22, så jag kan kanske skylla på ungdomligt oförstånd. En annan drivkraft bakom detta vansinnesdoktorerande kan vara att det är genom att handleda doktorander som äldre kollegor meriterar sig för professur. Det finns alltså ett sug efter doktorander helt utan hänsyn till dessas framtida villkor. Men valet är ju fritt. Vi har blivit tusenbröder på eget ansvar, för att vi tycker om att forska.
Man kan förstås hoppas på fler akademiska arbetstillfällen i och med 40-talisternas pensionsavgångar. Men en 70-talist blir lätt lite nedstämd vid åsynen av de många välmeriterade 50-talister och 60-talister som står i kö för de grundläggande drängjobben i den akademiska arkeologin.
BLAND UNIVERSITETSLÄRARENS läsare finns många etablerade universitets-humanister. Kära ni, har ni tänkt på att ni leder era doktorander i fördärvet? Visst är det bra för era ämnen med många doktorander, livliga seminarier, snabba framsteg. Men är det inte viktigare att människor mår bra än att universitetsämnen gör det? Nästa gång en student börjar tala om forskarutbildning, kan ni inte tänka såhär: finns det egentligen några argument för att en doktorstitel i mitt ämne är mera värdefull för studenten än en undersköterskeexamen?
MARTIN RUNDKVIST
