Obegriplig inställning till doktorander

SULF har tidigare uppmärksammat problemet med att vissa lärosäten under senare tid slutat anmäla doktorander och vissa andra tidsbegränsat anställda till Trygghetsstiftelsen, TSN, när deras anställning löper ut och de blir arbetslösa. Detta trots att de uppfyller kvalifikationstiden på tre års anställningstid.
Det innebär att de går miste om kvalificerad hjälp att snarast möjligt få ett nytt arbete eller starta eget företag. TSN bistår också ekonomiskt, bland annat genom att vid arbetslöshet ge ekonomisk ersättning utöver a-kassan.
Skälet till lärosätenas inställning är obegripligt för SULF. Det kostar inget att anmäla, avgiften är betald och TSN tar gärna hand om före detta doktorander. Det förekommer att förbundet i kontakter med enskilda lärosäten möts av farhågor om att TSN:s ekonomi skulle hotas om doktorander anmäldes. Dessbättre är denna oro helt obefogad. Det är till och med så att avgiften under senare år har sänkts eller helt dragits in, just på grund av TSN:s goda ekonomi. Resultatet av lärosätenas inställning blir i stället att de betalar/betalat in avgifter som i praktiken går till före detta anställda vid andra myndigheter utanför högskolan.
Vidare har parterna genom den så kallade partsgruppen, en grupp med företrädare för parterna i avtalet, det vill säga Arbetsgivarverket och de fackliga organisationerna (i gruppen ingår även TSN som dock är opartisk), sedan tidigare varit överens om att doktoranderna omfattas av avtalet.
Nu har arbetsgivarna, till exempel Uppsala universitet, intagit en direkt doktorandfientlig inställning. Arbetsgivarna skyller på en överenskommelse mellan personalcheferna på lärosätena om att inte anmäla doktorander till TSN. Lyckligtvis har vissa lärosäten, såsom Lunds universitet och Stockholms universitet, dock tagit ställning för att ändå anmäla doktorander. Det är alltså möjligt för varje lärosäte att föra en god personalpolitik om man vill.
Varför avstår man då från detta? På denna fråga har SULF inte fått något godtagbart svar annat än att man inte anser att avtalet omfattar doktorander. Uppenbarligen är personalchefernas lojalitet mot kollegorna större än omsorgen om personalen på de lärosäten där man inte anmäler doktorander.

Ställningstagandet okänt
Det visade sig också vid förbundets förhandlingar vid Uppsala universitet att partsgruppens ställningstagande var okänt för dem. Att det tycks vara på samma sätt på andra lärosäten står klart efter de kontakter SULF haft. Detta är i sig mycket underligt. Hur kan Arbetsgivarverket för myndigheternas räkning i partsgruppen framföra en uppfattning utan att sprida den vidare till myndigheterna?
SULF har vidtagit en mängd åtgärder för att komma till rätta med missförhållandena. Förbundet har på vissa lärosäten ett gott samarbete med studentkåren, vilket är bra. Förbundet driver också frågan direkt gentemot Arbetsgivarverket. SULF kommer att fortsätta dessa ansträngningar.

ROBERT ANDERSSON
ombudsman


Kategorier: Arkiv