Universitetslärarna lämnar sitt professionella bidrag till samhällsutvecklingen genom insatser inom utbildning och forskning. Universitet och högskolor skall därför främja dessa uppgifter så långt det överhuvudtaget är möjligt. Följdriktigt står det i högskolelagen att ”verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet”. Målet skall vara högt ställt och det är det.
Bara genom koncentration på det centrala målet för verksamheten kan universitet och högskolor fullt ut fylla sin uppgift. Mot den bakgrunden är det oroande att våra politiker i växande utsträckning inför skenmål för verksamheten genom tillägg till högskolelagen. Sedan 2001 skall högskolorna ”aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan”. Breddandet kan vara en uppgift för högskolan men att främja rekryteringen till högskolan borde rimligtvis vara en uppgift för gymnasieskolan. Idag resulterar den alldeles för ofta i trycksaker från högskolor och universitet som för tanken till resebranschens marknadsföring. Det här ofoget hotar att trivialisera vad vi ska hålla på med.
NU ÄR DET DAGS IGEN. Riksdagen har nyligen beslutat om ett nytt tillägg till högskolelagen enligt vilket högskolorna skall ”främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa”. Antingen är innebörden trivial och i så fall borde de allmänna formuleringarna i regeringsformen vara tillräckliga för högskolan, eller också strider en sådan explicit formulering mot principen om forskningens frihet. Baserat på den senare läsarten avstyrkte Lantbruksuniversitetet som enda remissinstans förslaget. I budgetpropositionen uppges att Uppsala universitet för sin del ansåg att lagändringen borde kombineras med kraftfulla styrinstrument för att få avsedd effekt. Man tror inte sina ögon. Med sådana företrädare behöver forskningens frihet inga motståndare!
Att främja ekonomisk och social rättvisa är en uppgift för det politiska systemet. Uppfattningarna om innebörden går som bekant isär. Forskningens uppgift i detta är att öka kunskapen om vår miljö, den naturliga lika väl som den sociala, och om oss själva samt att dissekera begrepp som till exempel rättvisa. Begreppet ”hållbar utveckling” fanns överhuvud inte vid den tid då de forskningsresultat togs fram vilka ligger bakom dagens ökade medvetenhet. Universitet och högskolor skall fortsätta att främja en hållbar intellektuell utveckling. Förutsättningarna för detta ligger i uppdraget att bedriva forskning och utbildning av hög kvalitet.
DET SENASTE EXEMPLET på nya mål för verksamheten levereras av utredningen om rätten till resultaten av högskoleforskningen. Utredningens betänkande Nyttiggörande av högskoleuppfinningar (SOU 2005:95) är ovanligt läsvärt. Den särskilda utredaren, professor Marianne Levin, har haft regeringens uppdrag att klarlägga de rättsliga konsekvenserna av ett avskaffande av det så kallade lärarundantaget. Utredningen har närmare studerat två alternativ. I det första införs en skyldighet för forskare inom högskolan att till arbetsgivaren anmäla patenterbara uppfinningar. I det mer långtgående alternativet ges högskolan rätt att mot ersättning förvärva alla rättigheter till sådana anmälda uppfinningar. I båda fallen föreslås ett tillägg till högskolelagen enligt vilket ”Högskolorna skall […] främja nyttiggörande av forskningsresultat tillkomna vid högskolan”.
Att införa ytterligare en uppgift hotar att distrahera från det primära uppdraget. Många har också ifrågasatt om universitet och högskolor ens är kapabla att axla ansvaret för kommersialiseringen, nu senast Dagens Industri (8/11) på ledarplats.
Vi är alla eniga om universitetens och högskolornas viktiga roll i nutidens och i morgondagens samhälle och betydelsen av att svensk högre utbildning och forskning stärker sin ställning internationellt. Med tanke på att Sverige är ett mycket litet land är det ingen enkel uppgift, och våra lärare och forskare behöver all den uppbackning de kan få. Detta måste vara målet för våra lärosäten att sträva efter. Alla i och för sig väl menade skenmål leder till att vi snart inte ser skogen för bara träd.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
ORDFÖRANDE I SULF
