Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Insänt

20 december, 2005
Universitetsläraren

Att jobba utomlands betraktas i Sverige som en tveksam merit. Men från det svenska välfärdssamhällets synpunkt tycks det vara rena fosterlandsförräderiet.
För drygt ett år sedan återvände jag till Sverige efter sju års utlandsjobb. Jag hade jobbat som lektor i svenska i Kina i två år, och efter det fem år i Korea som gästprofessor i svenska och danska. Båda jobben var fantastiska. Kontakten med studenter, kolleger och massor av folk utanför universiteten – kontakter som fortfarande finns kvar. Jag fick uppleva två helt annorlunda kulturer till vardags. Ambassadmottagningar, intervjuer i tidningar och tv – livet var mycket annorlunda än det hade varit i Sverige. Inte för något skulle jag vilja ha det hela ogjort.
Jag hade under utlandsåren bara besökt Sverige fem gånger och varje gång bara ett par veckor, och återkomsten till Sverige blev i många avseenden en kulturchock. Jag har varenda dag utomlands lyssnat på P1 och läst svenska tidningar via Internet, så jag tycker mig ha haft en ganska bra kontakt med det svenska samhället, men kvällstidningsjournalistiken, allt detta väntande i telefonköer (”ni är nu nummer 38 i kön”), usel service och långa köer, kommersialiseringen, de usla teveprogrammen – allt det här kändes främmande. Och efter att ha levt i Seoul med 23 miljoner invånare är Malmö ödsligt och helt utan folkliv. Det känns deprimerande när det blir helt tyst ute vid tiotiden och allting är stängt. I Seoul stängde affärerna tidigast framåt midnatt.

MEN BESVÄRLIGAST VAR att jag hamnade utanför alla system. Redan när jag besökte Sverige hade jag märkt hur alla svenskar antas bo i Sverige. På banken fick jag inte ta ut pengar från mitt konto eftersom de krävde svenskt ID-kort. Mitt körkort låg kvar i en skrivbordslåda i Beijing, passet godtogs inte (det var innan jag hade fått EU-pass) och det svenska ID-kortet hade gått ut en månad tidigare. På frågan hur turister kunde ta ut pengar på banken fick jag svaret att alla pass utom svenska godtogs. De rådde mig att skaffa ett ID-kort. Det skulle ta tre veckor, alltså längre tid än min vistelse i Sverige.
Förhållandena i Kina och Korea var mycket olika. I Kina var jag anställd av utbildningsdepartementet som ”utländsk expert”, hade en lön på 25 000 kronor om året och tjänstebostad på universitetet. Man var sjukförsäkrad men det fanns så många undantag att den inte var värd någonting. Att göra ett läkarbesök kostade 700 kronor. I Korea var jag anställd av universitetet, hade en lön som på slutet var 35 000 kronor i månaden (och ytterligare 15 000 i form av diverse tillägg och extrainkomster eftersom jag gjorde översättningar, skrev artiklar för koreanska tidningar och bedömde översättningar av koreansk litteratur till svenska), skatt med fyra procent, och en utmärkt sjukförsäkring som även gällde när jag åkte utomlands. Dessutom fick jag ut den hopsparade pensionen kontant när jag slutade. Så trots resor till Sverige för mig och min fru (och många resor i Asien) kunde vi spara en bra slant.

JAG VISSTE ATT JAG hamnade utanför den svenska sjukförsäkringen under tiden jag bodde utomlands. Det innebär att det är oerhört dyrt om man går till läkare, hamnar på sjukhus eller ska köpa medicin i Sverige. Att jag inte heller kvalificerade mig för svensk pension visste jag också. Jag försökte i och för sig att skaffa en svensk pensionsförsäkring, men den fick man inte teckna om man inte bodde i Sverige.
Jag visste ett halvår i förväg att jobbet skulle ta slut. Jag hade redan jobbat ett år längre i Korea än den tid som var maximitid, så vi hade gott om tid att planera. Vi fick köpa en lägenhet, och min dotter fixade köpet eftersom vi inte hade möjlighet att åka till Sverige.
I Sverige började jag med att göra färdigt en del jobb jag hade över från Korea och tog sedan semester en månad. Sedan tänkte jag söka jobb. Av facket hade jag innan jag flyttade till Kina fått beskedet att om jag inte hittade något jobb direkt kunde jag få a-kassa när jag hade anmält mig som arbetssökande. Så jag var med i det svenska facket under alla åren. Men det visade sig att när man har bott utomlands har man inte rätt till a-kasseersättning förrän man har jobbat ett halvår.
Så ingen a-kassa. Jag satte i gång och sökte jobb. Men att hitta tjänster var nästan omöjligt. Jag letade inte bara efter undervisning utan också efter jobb där jag kunde ha nytta av mina ganska stora kunskaper om Kina och Korea, men det var inte lätt. Och om man hittar något gäller det i allmänhet bara ströjobb. Jag har också fortsatt att göra översättningar åt koreanska företag. Efter 15 månader har det inbringat 15 000 kronor från Sverige och lite mer från Korea. Det kan man inte leva på, så vårt sparade kapital minskade i snabb takt.

MAN KAN INTE GÅ och göra ingenting, så i januari tog jag på heltid upp de doktorandstudier i nordiska språk i Lund som jag avbröt när jag flyttade utomlands. Men det är obetalt jobb, och jag är för gammal för att få studielån. Det gillade de inte på arbetsförmedlingen, eftersom man inte får studera när man är arbetssökande. Å andra sidan saknade de sanktionsmöjligheter eftersom jag inte hade a-kasseersättning, så jag fortsatte. Samtidigt letade jag jobb och tog de enstaka jag hittade.
I april hamnade jag för första gången i mitt liv på sjukhus. Jag hade fått en svår lunginflammation. Tyvärr inträffade det just när jag hade fått ett översättningsjobb. Jag kunde inte bli sjukskriven, eftersom jag måste ha jobb minst ett halvår framåt innan jag sjukpenningplaceras. Så jag fick jobba med översättningen medan jag låg på sjukhus.
Min fru är inte svensk medborgare. Ett år innan vi flyttade till Sverige studerade hon här i fyra månader för att lättare kunna komma in på universitetsstudier när vi sedan flyttade. Det kostade en del, bara kursavgiften var bortåt 25 000 kronor. Sedan i våras har hon studielån.
I somras tog våra sparpengar slut. Då blev det dags att börja sälja de grejer vi har. Vi hoppas kunna behålla insatslägenheten eftersom det är nästan omöjligt att hitta en hyreslägenhet.

TROTS ALLT SER LÄGET lite ljusare ut nu. Det finns hyfsade utsikter till mer jobb efter nyår – men inget fast! Vi funderade på att ta ett banklån så länge, men då måste man ha fast jobb. Man kan också låna pengar av andra kreditinstitut, men de kräver att man har bott i Sverige de tre senaste åren! Man får inte ens belåna lägenheten när man inte har fast jobb.
För mig finns det ett alternativ om det inte går att få jobb i Sverige. Jag har ett erbjudande om jobb som engelsklärare i Weihai i Shandong, Kina. Månadslönen är 5000–10 000 kronor. Vid det här laget börjar det kännas lockande. Så mycket pengar har jag inte tjänat någon månad i Sverige sedan jag kom tillbaka, och de sociala förmånerna är lika dåliga i båda länderna för mig. Dessutom är allt så mycket billigare i Kina. Priset blir att det inte finns något utrymme för resor till Sverige i framtiden.
Men nog borde det finnas en möjlighet att se till att de som jobbar utomlands inte drabbas så hårt när de kommer tillbaka. På arbetsförmedlingen pratar man ofta om utlandsjobb som ett alternativ, men den som söker ett sådant bör noga kolla vad som händer efteråt.

SVEN OLOF OHLSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023