Gästkrönika

Av gästkrönikör Bo Södersten, professor i internationell ekonomi och ordförande i SULF 1990-1996.

Frågan om vilka betyg vi skall använda i den högre undervisningen har nu blivit aktuell. Det är ett resultat av Bolognaprocessen, där diskussioner förs om att införa ECTS-systemets sjugradiga betygsskala. Därigenom skall betyg från skolor i olika länder kunna jämföras rakt av. Det är tanken.
Ligger det något i detta synsätt, eller är det främst ett utslag av byråkratisk klåfingrighet?
Betygsfrågan skär mycket djupt. Mot varandra står å ena sidan ett meritokratiskt synsätt. Det säger att det är förtjänst, kunskap och duglighet som bör vara grund för avancemang inom arbetslivet. Ett annat synsätt tycker att andra grunder kan vara mer viktiga för avancemang.
Hit kan höra etnicitet, kön eller en viss grupptillhörighet. Kvotering blir då ofta centralt som urvalsinstrument. Många anser också att kvotering är bättre än meritokrati.
Andra åter menar att öppenhet och konkurrens är nödvändiga ingredienser i ett samhälle som vill bevara sin friskhet och i grunden ge alla samma chanser, oberoende av bakgrund och uppväxt.

ÖPPENHET KRÄVER ELLER medför konkurrens. I det öppna samhället tävlar i grunden alla mot alla. Mått på duglighet och framsteg blir oundvikliga. Betyg kommer oundvikligen att behövas. De kommer att fylla en dubbel funktion, dels att visa hur individen utvecklas, dels att jämföra individer med varandra.
Men går det då att sätta rättvisa betyg?
Inom Bolognaprocessen har man yrkat på en sjugradig skala, säg A, a, AB, Ba, B, Bc och C. Men är inte en sådan finfördelad skala orimligt godtycklig? Vore inte en med tre steg, säg A, B och C, mer rättvis och ändamålsenlig?
Runt betyg och betygsättning förekommer ofta olika former av feltänkande. Ett exempel på sådant är att en grov skala med få betygssteg är mer rättvis och effektiv än en mer finfördelad skala. Det förhåller sig precis tvärtom. Ju mer finfördelad en betygsskala är, desto större precision ger den.

ETT ANNAT VIKTIGT MOMENT i utbildningssammanhang är att man har klara mål för utbildningen. Tydliga och klara mål för utbildningen bör finnas. Vidare bör man använda sig av centrala standardprov som gör att man kan jämföra olika skolor med varandra på ett rättvisande sätt. Detta kräver givetvis att en effektiv och rättvisande kontrollapparat finns. Införs detta kommer också ungdomar i olika delar av landet att jämföra sig med varandra på ett effektivt och rättvisande sätt. Ungdomar i Lindesberg och Arjeplog kommer att kunna jämföra sina resultat med dem som ungdomar i Lund och Djursholm uppnår.

MEN KOMMER INTE en stark betoning av betyg att leda undervisningen åt fel håll? Kommer den inte att premiera lätt mätbara kunskaper på bekostnad av insikter av mer subtil natur och kunskaper om mer svårgripbara sammanhang?
Naturligtvis kan allt missbrukas, mekaniseras och trivialiseras. Men faran för att i stället flum får ersätta verkliga insikter tror jag är större. Det är knappast ett övermått av inlärning och kontroll av kunskaper som kännetecknat svensk skola under de senaste tre fyra decennierna.
Back to basics! är inte nödvändigtvis ett dåligt fältrop. Att ansluta till den kunskapssyn som präglar Bolognaprocessen i dess betygssättande del är sannolikt vad svensk skola och högre undervisning just behöver idag. Om man vill leva i en integrerad värld, får man inte vara rädd för att jämföra sig med andra länder.

BO SÖDERSTEN
Professor i internationell ekonomi


Kategorier: Arkiv