Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Det krävs tur, tillfälligheter och resurser för forskning

Ny spindel i finansieringsnätet SSF blir Lars Rask, 59-årig professor i medicinsk biokemi vid Uppsala universitet. Stiftelsen för Strategisk Forskning som för närvarande förvaltar 9,5 miljarder, får därmed en chef som kan beskrivas som veteran och entreprenör, med hyfsat låg profil – men sedan länge hemtam i forskningsetablissemanget.

20 december, 2005
Universitetsläraren

När Lars Rask nu tar ytterligare ett kliv uppåt i hierarkierna är det också med erfarenheten av att ha inlett den egna forskarbanan i en tid som, jämfört med idag, framstår som både djärv, expansiv och idyllisk.
– På den tiden var det inte pengar utan den egna hjärnan som begränsade vad man kunde åstadkomma som forskare, säger Lars Rask.
Han har också väl bevarat minnet av hur det kan vara att växa upp i icke akademiker-miljö, som arbetargrabb som en engagerad folkskollärarinna vinkade av på den första etappen av klassresan.
Att denna resa ledde vidare till Uppsala och inte, som verkade givet, till ingenjörsjobb på Saab har mycket berott på slump och en nyfikenhet han har bevarad.

Regionalt rättvisetänkande
När det gäller val av SSF-vd kan utomstående tolka ett regionalt rättvisetänkande, först Ingvar Lindgren från Göteborg, därefter Staffan Normark från Karolinska Institutet och så nu Lars Rask från Uppsala. Ämnesmässigt har det dock inte varit så stor variation.
Vad tror då Lars Rask att tekniker och it-folk säger när det för tredje gången blir en life-scientist som vd?
– Jag kan förstå om någon undrar, men stiftelsen är oerhört bred och man kan aldrig värdera andras idéer utifrån egna specialkunskaper.
Han har inte tillträtt ännu (han börjar den 1 januari), men mycket inom SSF är igångsatt och kommer att ”rulla på” under Lars Rasks sexåriga förordnande. Självfallet kommer också han att kunna sätta prägel på en verksamhet som under sin korta historia hunnit skifta inriktning.
Under Ingvar Lindgren kännetecknades SSF av satsningar på stora nätverk och många doktorander, under Staffan Normarks tid smalades detta in till excellenta satsningar, men Lars Rask vill gärna nyansera bilden av SSF:s växlingar.
– Också under Ingvar Lindgrens tid förekom elitsatsningar.
Men vad skulle han själv vilja göra, inom ramen för SSF?
– Det jag är väldigt intresserad av är unga forskare. Jag vill gärna fortsätta att ta en titt på hur forskare kommer in i systemet, att en foass har fyra år på sig är för kort tid. Det krävs tur, tillfälligheter men också rimliga resurser för forskning.

Bli gynnad
Och här finns alltså de egna erfarenheterna med, av att bli gynnad.
Lars Rask växte upp i Tammerfors, ett arbetarområde utanför Linköping och om inte den där folkskollärarinnan hade upptäckt honom hade han tillbringat så få år som möjligt i skolan. Men inför sjuan blev han sorterad som lämplig att gå gymnasieförberedande linje och han gillade det.
– Alla som läste vidare hade samma attityd, att plugga så mycket som möjligt, vi gjorde klassresan gemensamt och föräldrarna underströk – ”ska du gå på gymnasiet ska du läsa”.
Lars Rask var intresserad av naturvetenskap och bra i matematik, teknisk fysik låg nära till hands av flera skäl, civilingenjörer garanterades jobb på Saab i Linköping. Men han ändrade sig efter att som stipendium fått tillbringa en månad på en sommarkurs i teknisk fysik vid Lunds universitet.
Konkurrensen där gjorde att han valde bort ingenjörsbanan och började tillvalsläsa biologi, med siktet inställt på att bli läkare.
Lars Rask började sin läkarutbildning i Uppsala 1965 och när en lärare frågade om han ville forska inom medicin-kemi tackade han ja, med avsikt att efter några års forskning gå tillbaka till kliniken.
År 1971 disputerade han i medicinsk kemi på a-vitaminmetabolism.

Jobba ihop
I samma lokaler fanns en annan ung doktorand som också jobbade på kvällarna, Pelle Pettersson, biokemist på väg mot vad som skulle bli en framgångsrik forskarbana. Tillsammans kunde de unga forskarna börja labba (kring a-vitamin-transparens) bland annat tack vare mind-re lån samt ekonomisk hjälp från en firma som ägde laboratorieutrustning.
– Man småstal kemikalier lite här och där, det fanns alltid något på botten i burkar och flaskor. Vi slapp också betala för preparat som man måste idag. Här har ni pojkar, sade sjukhuset, det var bara att hämta, blodplasma och annat.
Han märkte ingenting speciellt av 1968, i bemärkelsen studentrevolutionära stämningar.
– Men det var en expansiv tid då man letade forskare för att fylla lokalerna, ja, vi var en generation som hade halm i skorna.

Inte spikrakt
Forskning går självfallet inte spikrakt, ens under gynnsamma förhållanden. Två gånger bestämde sig Lars Rask för att bli kliniker, senaste gången var 1979 då han åkte till Pasteurinstitutet:
– Jag ville lära mig elementär hantering av DNA, det sysslade nästan ingen med i Sverige då.
Och innan Lars Rask hunnit tillbaka till kliniken letade Lantbrukssuniversitetet efter en växtmolekylärbiolog, där DNA-kunskaper kunde komma väl till pass:
– Jag skulle få bygga upp cellforskning, detta var ett nytt fält och jag var nyfiken, men jag hade ju inte läst genetik.
– Att byta från vitaminforskning till immunologi hade gått bra, men till växtgenetik var svårare.
– Jag undervisade på Lantbruksuniversitetet och gillade det, men först på slutet tycker jag att jag gjorde bra forskning.
Vid den här tiden närmar sig Lars Rask det som kan sägas leda fram till vd-posten i SSF. Först indragen i dåvarande forskningsråden, som MFR, Medicinska forskningsrådet och NFR, Naturvetenskapliga forskningsrådet. När SSF etablerades blev han ordförande i planeringsgruppen i växtbiologi och knöts sedan till SSF:s strategigrupp i livsvetenskap.
Därefter satt han i styrelsen för Skogs- och jordbruksforskningsrådet och var sedan med och byggde upp Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.
Lars Rask gillar den forskningspolitiska sfären, administration och finansiering.

Ingen osäkerhet
Vi återkommer ännu en gång till skillnaderna i förutsättningar förr och nu.
Han säger att när han var ung forskare var det ingen som upplevde systemet som osäkert, trots att det knappast fanns gott om fasta tjänster, då heller.
– Man hoppade mellan isflaken precis som man gör nu, men isflaken var tjockare då. Idag trängs många välutbildade på betydligt tunnare flak.

Något har väl blivit bättre?
– Vi har väldigt fina lokaler numera, vi har mycket mera omvärldskontakter, med internet som är den stora revolutionen.
Men det har knappast blivit bättre för unga forskare, för den som får slåss om förordnanden som lektor och som måste dra in lönen på sina egna anslag. Lars Rask tror att en redan framgångsrik forskare alltid tar sig fram, men att det är frustrerande för den som tillfälligt sitter illa till.
– Numera kan en forskare från stort anslag få gå till noll. Förr fick man åtminstone ett års varning, säger Lars Rask som minns hur biologiutskottet i MFR gjorde ”hembesök”.
En liten grupp skickades helt enkelt för att tala med forskaren som fick en chans att visa varför det inte gick bra, det kunde också handla om stöd i privata krissituationer.
Vill man framöver ha mera pengar i systemet måste man, enligt Lars Rask, inte bara övertyga politiker, utan också allmänheten, för att legitimera offentlig finansiering.

Men vad visste allmänheten egentligen förr, under det expansiva 60- och 70-talet, om forskning?
– Inget alls, troligen, men det fanns en allmän framtidstro och forskningsfrågor var inte heller särskilt partiskiljande.

Ett trendbrott
Han säger att tillkomsten av löntagarfondsstiftelserna blev ett trendbrott, att det innebar politisering av forskningen.
– Det är viktigt att komma ihåg att stiftelserna i någon mån är allmänhetens stiftelser, alla stiftelser måste därför vara transparenta.
Avveckla stiftelserna tror han skulle vara direkt farligt, om inte regeringen ökar och säkrar medelstilldelningen är stiftelserna den enda långsiktiga tryggheten.
Lars Rask är medveten om att tiden med halm i skorna, gratisplasma och småstölder inte kommer tillbaka, däremot tror han det går att skapa utrymme för forskare att vara ”lite vildare” och för ökad acceptans av att många upptäckter är slumpfynd:
– Jag vill gärna vara med att göra SSF till ett härbärge också för de vildare idéerna.

MARIELOUISE SAMUELSSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023