Det berättas att när Nelson Mandela kom till Sverige på statsbesök i början av 90-talet, så hamnade han bredvid en av våra äldre politiker i bilen från flygplatsen. För att få igång samtalet med den sydafrikanske statschefen, vände sig politikern till Mandela och sa vänligt:
– Who are you? Mandela lär ha blivit något överrumplad över denna till synes oartiga fråga.
Det är kanske inte så underligt att den äldre generationen i Sverige har problem med uttalet när de talar engelska. De lärde sig språket framför allt genom att läsa och översätta, och how kan ju för en svensk se ut som om det uttalas who. Dagens ungdomar, däremot, växer upp i ett samhälle där engelska – både talad och skriven – är en naturlig del av vardagen. Som en följd av detta finns det en utbredd uppfattning – eller snarare en myt – att den yngre generationen lär sig engelska nästan som om det vore ett förstaspråk. Och visst är det sant att dagens studenter är bra på uttal och vardagskonversation. Det visar professor Inger Enkvists intervjuundersökning med 58 universitetslärare i olika språk (Trängd mellan politik och pedagogik. Svensk språkutbildning efter 1990).
PROBLEMET ÄR ATT studenterna blivit sämre på mycket annat. En rapport från Skolverket (Engelska i åtta europeiska länder) visar att Sverige ligger i topp i allt – utom i språklig korrekthet. Lika oroande är resultaten från den nationella utvärderingen av engelska 2003 (NU – 03), som visar att hörförståelsen visserligen är lika god som den var 1992, men att skolelever läser engelska sämre än tio år tidigare. När de kommer till högskolan ställer deras bristfälliga kunskaper i skriven engelska till problem, något som uppmärksammats i Högskoleverkets utvärdering av ämnet engelska vid landets högskolor och universitet (2005:11R). Och detta trots att inflödet av engelska är större än någonsin! Vid en ämneskonferens för landets universitetslärare i engelska vid Blekinge Tekniska Högskola tidigare i år var engelskämnets kris den övergripande frågan. I fokus för debatten var den vidgade klyftan mellan skola och universitet, studenternas dåliga färdigheter framför allt då det gäller skrivande, den stora kunskapsspridningen i studentgrupperna samt den alltmer påträngande bristen på resurser.
I JÄMFÖRELSE MED många andra länder i Europa är det kanske så att vi svenskar har ett försprång genom att vi kan kommunicera på vardagsengelska och att kunskaperna i engelska är så utbredda. Det är emellertid lätt att överskatta vad vi kan och hur bra vi klarar oss i internationella kommunikationssituationer. Speciellt gäller detta situationer där vi behöver göra oss hörda i konkurrens med andra aktörer. Svenskar talar ofta flytande engelska men har ett fattigt ordförråd, dålig grammatik, och förbluffande dåliga kunskaper vad gäller den ”kulturella” sidan av kommunikationen. Därför kan en koreansk studerande som behärskar engelska för det offentliga samtalets behov faktiskt klara sig bättre än en svensk som är begränsad till informellt talspråk, även om koreanens engelska uttal är sämre.
Ett ytterligare problem är att grupperna av studenter som börjar läsa engelska efter gymnasiet är så heterogena. Studenternas förkunskaper varierar från goda till mycket svaga. Dessutom har antalet undervisningstimmar drastiskt minskat under de senaste åren. Med den medelstilldelning som gäller för studenter i engelska räcker resurserna endast till 4–6 lärarledda undervisningstimmar per vecka.
Situationen blir inte bättre av att undervisningen av ekonomiska skäl ofta sker i form av föreläsningar i mycket stora grupper. Lärarna kan därför inte individualisera och profilera undervisningen, något som är dubbelt viktigt i en högskola som eftersträvar en breddning av rekryteringen.
DET ÄR HÖG TID att agera: engelskan är ett globalt språk som talas av fler människor än något annat språk. Enligt den engelske språkvetaren David Crystal är det bara en av tre talare av engelska som har språket som modersmål. I detta perspektiv är det viktigt att Sverige får en språkpolitik som tar hänsyn till engelskans internationella roll och utveckling, och vidtar åtgärder så att man kan förbättra villkoren för engelskundervisningen i Sverige för att kunna möta de nya behoven.
Det är ingen slump att utbildningsministern nyligen poängterade att engelska är ett oundgängligt verktyg i all forskarutbildning och internationellt utbyte (Universitetsläraren 16/2005), men med nuvarande resurser till språkundervisningen kommer Sverige att hamna på efterkälken i den alltmer hårdnande konkurrensen om arbetstillfällen i Europa och i världen.
SPRÅKUNDERVISNINGEN I SVERIGE måste tas på mer allvar, inte bara inom näringslivet där man länge insett vikten av goda språkkunskaper. Regeringen måste ge ökade resurser till högskolor och universitet för att stärka undervisningen i engelska om våra ungdomar ska få den kompetens som behövs för att kunna delta i det globala informations- och forskningssamhälle som växer fram.
KARIN AIJMER SOLVEIG GRANATH
Göteborgs universitet Karlstads universitet
DAVID MINUGH
Stockholms universitet
på uppdrag av ämneskonferensen i engelska (Sea Change, Karlskrona, 2005)
