Trots konstateranden att Sverige har framgångsrik forskning och åtskilliga excellenta forskningsmiljöer var den genomgående röda tråden i diskussionen hur pengarna styr, och långtifrån alltid till det bättre.
– Vi springer dit pengarna finns, konstaterade Christina Ullenius, rektor vid Karlstads universitet.
Hon uttryckte farhågor för den långsiktiga utvecklingen av områden utanför de huvudströmmar som är utpekade för forskningen.
– Jag är orolig för att systemet är konserverande och att det är lite utrymme för nysatsningar, vilda idéer, kreativitet, alltså den bredd som behövs för att man ska kunna få de särskilt vackra blommorna inom forskningen, sa hon.
Från fakultetshåll framhöll Pam Fredman, chef för Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, att det finns mycket positivt med den nuvarande forskningsstrategin, som att den ger fakulteten långsiktighet. Men hon poängterar att det också finns en rad negativa konsekvenser.
– Kravet på motfinansiering gör att den del av fakultetsmedlen som är fria att omfördela är väldigt liten, det begränsar fakultetens möjligheter att leda verksamheten.
Pam Fredman ansåg att när man satsar på starka forskningsmiljöer blir det en snedvridning, fakulteten har andra delar vars behov också behöver tillgodoses.
Hon ifrågasatte också det långsiktiga värdet av satsningar på starka forskningsmiljöer.
– Vem kan i förväg avgöra vilken forskning som kommer att föra med sig stora upptäckter? Det tror jag ingen kan. När jag började forska fanns en bättre stabilitet, man kunde våga sig på nya tankar, nya idéer. Jag är lite rädd att unga forskare inte har samma förutsättningar idag.
Dramatisk utveckling
Arvid Carlsson, nobelpristagare, bidrog med ett längre tidsperspektiv.
– Som ung forskare i Lund 1955–60 hade jag en grupp på sju personer till mitt förfogande. Det är en enorm skillnad om man jämför med någon i motsvarande position idag som har en laboratorieassistent och inte mycket mer. Jag förstår inte hur unga forskare idag ska kunna åstadkomma någonting.
Arvid Carlsson ansåg att hans långa perspektiv gör att han ser utvecklingen som mycket mera dramatisk.
– Om vi jämför med USA har de klättrat långsamt uppåt, medan det har gått utför här under alla dessa decennier. Och det verkar inte finnas något medvetande bland politiker om hur illa det verkligen är. Jag förstår inte hur det ska kunna bli några fler Nobelpris i Sverige, sa Arvid Carlsson.
Bo Sundqvist, ordförande i SUHF, höll delvis med.
– Satsningen på forskning i Sverige har varit gigantisk, men det betyder inte att Arvid Carlssons beskrivning är fel. Förut var resurserna satsade på ganska få verksamheter, idag är resurstätheten per forskningsenhet mindre. Om kvaliteten ska hänga med kvantiteten måste vi övertala politiker och skattebetalare att satsa mycket mer.
Detta är också slutsatsen man dragit inom EU när det gäller Europas möjligheter att konkurrera med USA.
– De europeiska universiteten är gravt underfinansierade, nu är sanningens minut om man ska göra något åt det inom de olika nationerna, sa Bo Sundqvist.
Agneta Stark, rektor vid Högskolan Dalarna, var bekymrad över mångfalden inom forskningen.
– Med den nuvarande satsningen på starka miljöer, excellens, elit, fåtal, konkurrens, kan vi få en mångkultur som på en golfbana, kort, jämn och med enstaka jätteträd. Hur ser återväxten ut där?
Den forskning som fick pengar igår, får pengar idag och i morgon också. Och det viktiga för unga begåvningar blir då att rätta in sig i ledet.
– Jag tror att vi måste vara väldigt varsamma. Just nu springer alla åt hållet starka forskningsmiljöer. Bara de bästa gäller. Som min gamla mormor sa när jag var liten och gjorde fula grimaser ”akta dig så du inte blir sådan”. Jag är rädd att det hotar det svenska forskningsfinansieringssystemet, sa Agneta Stark.
Thomas Johannesson, vd för skogsindustrins forskningsinstitut STFI-Packforsk AB och före detta rektor vid Lunds tekniska högskola, framhöll att det finns en stark låsning i systemet.
– Både forskare, högskoleledning och fakulteter är hårt fastlåsta i det finansieringssystem som vi byggt upp under lång tid och som gör det väldigt svårt att åstadkomma förnyelse.
Han ansåg att en stor brist i nuvarande system är samspelet mellan högskola och stat.
– Staten har dubbelt grepp, dels styr man direkt via regleringsbrev och budgetar. Dels styr man via myndigheter som har huvuddelen av externfinansieringen. Den kniptångsmanövern gör det svårt för universiteten att hävda sig.
I egna händer
Thomas Johannesson ansåg att det finns grund för universiteten att ta sitt öde i egna händer.
– Man borde se till att ha resurser som är anpassade till intäkterna så att man kan åstadkomma det man vill, sa han.
Universitetskansler Sigbrit Franke dömde ut det nuvarande resurstilldelningssystemet.
– Det går alldeles stick i stäv med det alla bedömare tydligt pekar ut som önskvärt: koncentration, profilering och samverkan. I stället gynnar det motsatsen, att alla gör likadant.
– Lärosätena sätter upp ett finger och känner efter varifrån det blåser och vad som kan locka fler studenter.
Med det nuvarande systemet måste högskolorna satsa brett för att få ett vetenskapsområde och helst få universitetsstatus för att få tillgång till fakultetsmedel.
– Det är inte alls bra, vi måste ha ett helt annat resurstilldelningssystem som ger incitament till koncentration, profilering och samverkan och som också har en omställningspott för det kostar att lägga ned institutioner, vilket kommer att bli nödvändigt.
Sigbrit Franke hade under konferensen reflekterat över de många inläggen om motfinansieringens nackdelar.
– Det har varit väldigt slående med de bilder vi fått från olika håll av hur otroligt negativ den här typen av extern styrning är för universitet och högskolors egna möjligheter att utveckla sig. Jag tar med mig det här till Högskoleverket och ska försöka göra en utredning om hur stor andel av forskningsmedlen som har den här typen av krav, sa hon.
Pengar i systemet
Som flera andra talare konsta-terade Arne Wittlöv, styrelse-ordförande vid Göteborgs universitet, att det svenska universitetssystemet är mycket underfinansierat.
– Men det finns mängder av pengar i systemet, Göteborgs universitet omsätter fem miljarder. Det viktiga är att nå fram till den profilering och struktur som gör att vi kan använda pengarna som finns i systemet så effektivt som möjligt.
Arne Wittlöv trodde att bristen ligger hos styrinstrumenten.
– Vilka möjligheter har uni-versitetsstyrelser och fakultetsledningar att verkställa de mål man sätter upp för sig? Vi efterlyser det akademiska ledarskapet, men måste också ge dem verktyg att leda, sa han.
Göran Bexell, rektor vid Lunds universitet hade ett förslag.
– Välj ut ett antal universitet och högskolor där de på försök får disponera sina medel direkt. Paradoxen är att om samhället ger oss stor frihet kan vi göra störst samhällsnytta – så är det med de bästa amerikanska universiteten.
Han ansåg att vad lärosätena kan göra är att bygga en optimal infrastruktur.
– För att få fram bra forskning behöver vi främja kreativa miljöer, med stor frihet, tolerans, högt i tak, och det ska finnas plats för oväntade möten mellan olika discipliner. De stora vetenskapliga genombrotten sker just i sådana miljöer, de går inte att planera fram i övrigt med några strategier, sa Göran Bexell.
PER-OLOF ELIASSON
Fotnot: Konferensen kan ses som webb-tv på www.suhf.se
