Det blev en eftermiddag med livlig och ofta rätt munter debatt, mycket om välkända fenomen som, å ena sidan journalisters tendens till rubriköverdrifter och larm och å andra sidan uppfattningen att forskare uttrycker sig svårbegripligt och ”förskansar sig i sina elfenbenstorn”.
Ja, i en debatt om medier och forskning är akrylamidlarmet och elfenbenstornet obligatoriska exempel. Vidare kan man konstatera att mellan de två mer eller mindre offentliga storheterna, forskningen och journalistiken, råder, vilket nu är bekräftat i VA:s undersökningar vad man skulle kunna kalla en svensk-dansk situation: Journalister uppskattar och respekterar forskarna – även om de inte alltid begriper sig på dem – men det omvända är inte lika självklart. Journalisten är därför lite som svensken som beundrar den gemytlige dansken, medan forskaren snarare är som dansken som ser med lätt förakt på den stele svensken.
Men oavsett vad de två grupperna tycker om jämförelsen är de alltså inte så fria och oberoende som de själva och omvärlden ibland tror, vill eller hoppas att de ska vara.
Oroad över vetenskapen
Det var framförallt Per T. Ohlsson, seniorkolumnist på Sydsvenskan och inbjuden att representera medierna, som påtalade detta att det inte finns något sådant som helt objektiva journalister och från forskarhåll underströk Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, att medierna ofta verkar tro forskare om (alltför) gott.
– Och jag är personligen mer oroad över vetenskapen än över vetenskapsjournalistiken!
VA-dagen på Sveriges Radio, där föreningen hade hyrt lokaler, hade då inletts mindre polemiskt med orgelmusik, framförd av professor Hans Davidsson vid Eastman school of music, USA. VA:s styrelseordförande, riksdagsledamoten Majléne Westerlund Panke presenterade VA:s mål, att nå ut till allmänheten som hon beskrev som ”de oroade, nyfikna, upprörda, intressera-de, skrämda, och framförallt de unga”.
Nu kunde förstås konstateras att medelåldern i publiken var hyfsat mogen, men några unga, personifierade av gymnasieelever från Norra Real i Stockholm fanns på plats och deltagarna fick också motta frågor från bland annat Madeleine Neil från Uppsala Bio som vädjade om råd:
– Jag vill inte nå journalisterna, jag vill nå Daniel och hans kompisar, hur ska vi prata med er, vad är det som berör?
Inte tid med medierna
En annan röst, Marcus Öhman, docent i zooekologi vid Stockholms universitet, påpekade, liksom Madeleine Neil lite på tvärs mot dagens tema, att han var helt ointresserad av att marknadsföra forskning i medierna. Oavsett lust hade han helt enkelt inte tid att anstränga sig för att bli synlig i medierna.
Öhman fick i någon mån medhåll av den under dagen i flera paneler mycket aktive Hans Rosling, som talade om vikten att bevara forskarnas blyghet.
– Jag brukar i och för sig säga att man alltid ska vara tillgänglig om antingen journalister eller finansiärer ringer. Men ansvaret för tredje uppgiften ligger inte främst hos den enskilde forskaren och om allt ska styras av pressen blir det fel, betonade Hans Rosling.
Forskare och journalister, de två grupperna som Roslings analys och VA:s senaste rapporter gäller, var dock inte de som dominerade i publiken. En handuppräckning visade i stället att den främst utgjordes av forskarvärldens ”kommunikatörer” Och bristen på journalister kan möjligen förklara att det inte kom mer än tre personer för att ta del av nyheterna i den detaljpresentation av VA:s nya rapporter som skedde på ett av flera parallella miniseminarier. Vi som närvarade fick i alla fall veta att den svenska teknikoptimismen har tilltagit markant de senaste decennierna.
Högt förtroende
År 1978 ansåg 19 procent att livet blir bättre med hjälp av tekniska framsteg, 2005 är den siffran, enligt VA-rapporten, 47 procent. Inte bara journalister, utan svenskar i allmänhet har också, detta enligt Europa-barometern, högt förtroende för forskare.
När det gäller ansträngningen att kommunicera forskning till allmänheten via medierna svor möjligen Tim Radford, senior editor från The Guardian, i kyrkan när han påtalade att det inte är något obligatoriskt för allmänheten, varken att förstå eller uppskatta forskning.
Hans exposé över ovannämnda kommunikationsmödor innehöll kärleksfulla kängor både till forskare och till journalister. Som att forskare inte själva förstår sig på (andras) forskning och att inte ens redaktörer för tidskrifterna Science och Nature begripligt kan förklara innehållet i publicerade artiklar.
När det gällde konsten att locka läsare till det vetenskapliga materialet i en tidning hade Tim Radford ett svårslaget exempel i det globalt avfotograferade mötet mellan prinsessan Diana och en hivsmittad. Efter den bildens publicering ville alla läsarna veta allt om aids.
Tim Radford betonade dessutom några väsentliga skillnader mellan forskare och journalister, som att journalister inte bara behöver läsare, utan många läsare, på ett sätt som forskare inte gör.
Han talade om att journalister måste se upp med sitt språk, om risken att tala på ”journalistiska”, medan forskaren å sin sida är att jämföra med nybyggaren på obruten mark och alltså faktiskt kan sägas ha nybyggarens privilegium att benämna det nya med helt nya ord, i stället för att, som journalisten bör göra, använda ord som känns igen av vem som helst i vilken busskö som helst.
Fåfäng kamp att få tid
Per T Olsson påpekade, bland annat apropå detta, det vanskliga i att tro att journalistik är ett hantverk, vilket som helst, och att journalister bör sträva efter att förkovra sig och specialisera sig.
De begränsade möjligheterna att göra just detta och vetenskapsjournalistens ibland fåfänga kamp att få tid och utrymme bland nyhets- och nöjesjournalistiken var en annan angelägen fråga för paneldeltagarna.
Den annars realistiske Hans Rosling manade svenska medier att ha koll på internationell forskning och hålla sig ajour med vad som pågår i aktuella forskningsfält och därmed intervjua oppositionella forskare.
– Fråga aldrig den forskare som gjort forskningen!
De närvarande journalisterna, bland andra Inger Atterstam, Svenska Dagbladet, Jan-Olov Johansson, Sveriges Radio, Anna Lindmarker från TV 4 och redan nämnde Per T Ohlsson, kunde berätta att den sortens resurser, att ständigt vara uppdaterad på den samlade internationella forskningen, gives icke i dagens slimmade medieklimat.
Den politiska sfären, representerad av forskningsminister Leif Pagrotsky och moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin, fick också komma till tals om både forskning och medier och de två var vänskapligt överens, över partigränserna.
Sven-Otto Littorin tog upp Per T Ohlssons tråd om den intressestyrda forskningen och sade, möjligen överraskande, att det aldrig är bra om forskning är beroende av politiska beslut. Han varnade också, precis som Rosling, för den alltför medietränade forskaren.
– Men vem ska förenkla, undrade bland andra moderatorn och journalisten Camilla Kvartoft.
Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, menade att humanister måste anstränga sig mera för att kommunicera sin egen forskning, men såg också problem. Hon tog det gamla välkända elfenbenstornsexemplet och verkade inte heller imponerad av mediala ansträngningar att förenkla. Hon uppfattade tidningarnas kultursidor som ett annat elfenbenstorn, med ett svårbegripligt språk.
Påminde om förslag
Leif Pagrotsky bidrog till förenklingsdiskussionen genom att påminna om sitt förslag att doktorsavhandlingar inte bara gärna ska vara på engelska, utan också ha en sammanfattning på svenska, en sammanfattning ”utan svåra ord”.
Han hade också varit i USA och träffat nobelpristagare i fysik som oerhört enkelt kunnat förklara sin högst fascinerande forskning, tyvärr hade ministern glömt namnet på den han talat med och vad hans forskning gick ut på och kunde därför inte återge detta.
Och efter en diskussionsdiger dag om begriplighet kunde denna ministerglömska sägas väl sammanfatta att det aldrig är enkelt, detta att förenkla och kommunicera forskning.
MARIELOUISE SAMUELSSON
