Ledare

Vid några tillfällen har vi på denna plats tagit upp brister i tillämpningen av det statliga trygghetsavtalet på högskoleområdet. Bakgrunden är att Arbetsgivarverket avråder universitet och högskolor från att anmäla bland annat konstnärliga lärare, doktorander och forskarassistenter till Trygghetsstiftelsen när anställningarna löper ut. Dessa tjänster är tidsbegränsade i högskoleförordningen, och just denna formella aspekt anges som skäl för att utestänga dem från trygghetsavtalet.
Arbetsgivarverkets rådgivning har inneburit en förändring av den praxis som redan år 2000 kodifierades i det partsgemensamma organ som svarar för tillämpning av avtalet. Arbetsgivarverket hänvisar för sin nya inställning till en dom i Arbetsdomstolen. Det nyss nämnda partsorganet har dock om samma dom konstaterat att den för deras del inte leder till någon ändrad inställning i sak. Detta innebär att det är fritt fram för myndigheterna att anmäla medarbetare till Trygghetsstiftelsen, som i sin tur medverkar till en smidig övergång till annan anställning för den som inte får kvarstå inom högskolan.

TRYGGHETSSTIFTELSEN ÄR betydligt mera framgångsrik än till exempel AMS. I dag, när arbetslösheten är avsevärt högre bland forskarutbildade än tidigare, bidrar stiftelsen till att göra verklighet av det som för statliga Arbetsgivarverket tydligen enbart är tomma ord: arbetslinjen, det vill säga att underlätta för anställda som blir arbetslösa att gå vidare i karriären och livet.
Det är lätt att förstå att Sverige som nation måste drabbas av svårigheter när centrala statliga myndigheter agerar på detta sätt.

GLÄDJANDE NOG HAR några lärosäten bestämt sig för att tänka inte bara stort, utan fritt och rätt. Lund, SLU, Umeå hör dit, enligt uppgift även KI. De ser det uppenbarligen som en angenäm plikt att ställa upp för sina tidigare medarbetare.
Heder åt dem!
De flesta svenska lärosäten däremot överlåter tänkande och handling åt Arbetsgivarverket: de vill ha en fast hand som leder dem.
Jaha.

HÄNDELSEUTVECKLINGEN FÖRANLEDER några reflektioner.
• Förmår svenska universitet och högskolor utnyttja den frihet de har? Om inte: vad är det då för idé att öka deras självbestämmande? Här har de chansen att agera på ett sätt som skulle inge respekt och förtroende. Nu är risken uppenbar att de skämmer ut sig inför anställda, allmänhet och riksdag.
• Hur kan detta slöseri med pengar godtas? Statliga myndigheter betalar in avgifter för alla sina anställda till Trygghetsstiftelsen. Varför agerar man så att individen går miste om den försäkring som lärosätena har betalat avgift för? Lärosätena är skyldiga att förvalta statens medel på ett ansvarsfullt sätt. Detta ansvar åvilar ytterst styrelsen.
• Har lärosätena bestämt sig för att blunda för jämställdhets- och jämlikhetsaspekterna? Arbetslösheten är väsentligt högre bland unga kvinnliga forskare. Många kvinnor, liksom personer med annat etniskt ursprung, avlägger forskarexamina inom de områden där det för närvarande är problem att få ett jobb direkt efter doktorsexamen. De saknar ofta informella nätverk och har bland annat därför svårare att komma vidare på arbetsmarknaden. Också för dem kan Trygghetsstiftelsen vara ett stöd.
Det vi ser just nu är genant: ett Arbetsgivarverk som förhindrar att arbetslinjen kan realiseras, och lärosäten som blundar för verkligheten på arbetsmarknaden.

GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF


Kategorier: Arkiv