Högskoleverkets kommande utredning angående forskarutbildades svårigheter att få jobb (se bland annat Universitetsläraren 15/2005) känns som en angelägen och välkommen utredning. SULF har redan tidigare visat i en undersökning att arbetslösheten bland unga forskarutbildade till och med är högre än bland unga med enbart högskoleutbildning. Själv har jag, efter ett drygt år i arbetslöshet och ett år med aktivitetsstöd, hunnit reflektera en del kring orsaker till dessa svårigheter. Få arbetstillfällen inom den akademiska sektorn och privata sektorn verkar bara förklara en del. För naturvetare, kanske främst biologer, ekologer, geovetare och kemister, tycks det ändå finnas en hel del tjänster att söka inom den offentliga sektorn. Framförallt kommuner och länsstyrelser utlyser en hel del tjänster som miljöhandläggare, med olika inriktningar.
Som ganska nydisputerad kemist, och dessutom med en miljöinspektörsutbildning i botten – inklusive arbetslivserfarenhet, sökte jag för ett tag sedan en tjänst som miljöhandläggare. Av cirka 65 sökande valdes fem ut för intervju, däribland jag själv. Några veckor efter intervjun ringde en av tjänstemännen som suttit med under densamma och bad om ursäkt för dröjsmålet. Orsaken hade varit de långa diskussionerna om vem, mig eller en annan sökande, som skulle bli erbjuden jobbet. Det visade sig att erbjudandet gavs till den andra sökanden. Hon hade varken doktorsexamen eller examen i miljöskydd. Orsaken var, enligt tjänstemannen, att hon hade gjort ett examensarbete som låg inom ramen för tjänsten. Min doktorsexamen låg också klart inom ramen för tjänsten, men som tjänstemannen sa, tjänsten krävde inte att man disputerat. Vidare tryckte tjänstemannen på att intervjun hade varit väldigt trevlig (vilket jag också tyckte) och att jag skulle fortsätta i den stilen.
VIA BEKANTA, SOM HAR erfarenhet från liknande situationer, fick jag en del tänkbara förklaringar (utöver könsperspektivet) till detta förlopp. En förklaring var att arbetsgivaren känner en osäkerhet inför kompetenser den inte helt kan bedömma, och kanske är rädd för en framtida konkurrenssituation. En annan förklaring var den klassiska; att arbetsgivaren känner en oro för att en ”överkvalificerad” arbetskraft byter jobb vid första bästa tillfälle. Denna oro framgick för övrigt klart under den aktuella intervjun.
Jag hade egentligen tänkt mig en akademisk bana, men möjligheterna idag är ganska små, särskilt eftersom det oftast gäller att tvingas flytta utomlands med en hel familj, där båda föräldrarna är forskarutbildade och vill ha jobb. Därför känns det extra tufft att inse att tillsättningen av offentliga tjänster, utanför den akademiska sektorn, kanske inte alltid baseras på utbildning och kunskap. Om detta är reellt, så är det av yttersta vikt, tror jag, att lärosätena månar om de forskarutbildade som är på väg att sägas upp, bland annat genom att, som också betonades i Universitetsläraren 15/2005, anmäla dessa till Trygghetsstiftelsen. Vidare kunde man önska att AMS fick resurser att fungera mer som ett rekryteringsföretag med möjlighet att, till potentiella arbetsgivare inom den offentliga sektorn, lägga fram fördelarna med forskarutbildad personal. Min (begränsade) erfarenhet är att tjänstetillsättningar inom den privata sektorn inte verkar lida av dessa problem.
FABIAN TAUBE
