Riksrevisionen har den 11 oktober 2005 skickat en kommentar till SULF och Lärarförbundet med anledning av de olika skrivelser som förbunden inlämnat med kritik av den ovan nämnda rapporten (dnr 39-2005-1099 och 1171).
RIKSREVISIONENS KOMMENTAR imponerar inte. Här har en statlig myndighet för några månader sedan mer eller mindre tagit heder och ära av en yrkeskår genom vad kollegerna i Lärarförbundet med rätta kallar ”grova påhopp.” I sina kommentarer slingrar sig samma Riksrevision för att komma undan den grundläggande fråga som SULF och Lärarförbundet har formulerat: Kan en statlig myndighet höfta till en undersökning utan att följa elementära principer för urval och representativitet?
I sin kommentar skriver Riksrevisionen att man bygger på ett urval om nio (9) av 36 lärosäten. De största universiteten ingår, och dessa svarar ”för ca 75 procent (motsv. heltidstjänster) av samtliga lärare och forskare vid svenska universitet och högskolor”. Härmed ger Riksrevisionen intrycket att man gjort en totalundersökning av förhållandena vid nio lärosäten, och detta på ett sådant sätt att man täcker arbetstiderna för en majoritet av svenska lärare och forskare.
Bluff och humbug är lindriga omdömen om denna beskrivning av den egna undersökningen. Faktum är (se gärna efter med egna ögon!) att Riksrevisionen har begränsat sig till ett litet antal institutioner inom de aktuella lärosätena. Inget resonemang förs om representativiteten. Den som granskar urvalet inser snabbt att institutionerna delvis är atypiska. Till dess vi har erhållit övertygande argument för motsatsen, hävdar vi att institutionerna är valda för att granskarna skulle vara säkra på att kunna göra de iakttagelser man i förväg hade bestämt sig för att redovisa.
Totalt sett har den betalda övertiden minskat de senaste åren. Den finns kvar i sådana ämnen där det är svårt att rekrytera lärare, till exempel ekonomi och juridik. En förklaring till svårigheterna att få lärare är den låga lönenivån. För inte särskilt länge sedan ringde en stressad prefekt och berättade att han av sin överhet förbjudits att ge den lön som kandidaten till ett lektorat begärde. Skillnaden mellan begärd och erbjuden lön var drygt 4000 kr. När han frågade samma överhet vad han skulle göra för att studenterna skulle få sin utbildning, blev svaret att ”Du får väl beordra dina lärare övertid.” Men om sådana förhållanden skriver Riksrevisionen inte ett ord.
Det är viktigt och riktigt med en fristående granskning för att säkerställa att skattemedel hanteras på ett effektivt sätt. Självklart måste Riksrevisionens granskningsrapporter fylla grundläggande kvalitetskrav – något som den nu aktuella rapporten inte gör. Så frågan är: Vem ska granska granskarna?
SOM BEKANT ÄR DET AKTUELLT att ge universitet och högskolor en ny uppgift: att verka för en hållbar utveckling. Med detta i åtanke är det måhända en tröst att Riksrevisionens så kallade granskningsrapport – såvitt bekant – inte har tryckts på papper. I annat fall hade mänskligheten nämligen haft välgrundade skäl att beklaga de stackars träd som alldeles i onödan fått sätta livet till för att möjliggöra utgivningen.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
