Den utredning som gjordes under våren visade att det inte fanns något omedelbart stöd för en sammanslagning. De båda styrelserna vid Mälardalens högskola och Örebro universitet beslutade därför på ett gemensamt styrelsemöte den 30 september att lägga de omedelbara planerna på ett samgående på is.
I stället ska man intensifiera samarbetet genom att inleda en strategisk samverkan.
Under de närmaste tre åren avsätts 30 miljoner kronor från de båda lärosätena för att utveckla gemensamma projekt inom forskning, forskarutbildning och utbildning på masternivå. Parallellt ska dialogen om möjligheten till fusionen fortsätta. Senast under det första halvåret 2007 ska man återkomma med ett mer utvecklat underlag och en utvärdering inför en eventuell sammanslagning.
När Universitetsläraren 1/2005 rapporterade om planerna på fusion var entusiasmen påtaglig på de båda lärosätena. Men sedan verkar den ha svalnat snabbt. Vad hände?
– I den första utredningen som Örn Taube gjorde under 2004 tyckte många att varför inte slå samman lärosätena. Sedan tog vi ett beslut att utreda det här vidare under våren 2005. Den utredningen visade att sammanslagning inte hade en sådan bred anslutning som man hade kunnat tro av den första rapporten, säger Eva Björck-Åkesson, tf rektor vid Mälardalens högskola.
– Men nu känns det som att vi har tagit ett bra beslut som öppnar upp för framtida gemensamma utvecklingsmöjligheter, lägger hon till.
Beslutet om att gå vidare skulle fattas den 3 juni, men lärosätenas styrelser beslöt i stället att gå ut med en bred remissrunda, både externt och internt.
– Remissen var inte entydig. Remissinstanserna gav inte underlag för ett snabbt beslut i frågan, men de gav inte heller underlag för snabbt avfärdande. Bara en tredjedel hade en tydlig uppfattning. Majoriteten hade tre stora frågor som man ville ha besvarade, säger Janerik Gidlund, rektor vid Örebro universitet.
Remissen inte entydig
Två frågor är vad det nya universitetet kommer att stå för och vad som händer med de olika campusorterna.
– Men den tredje och stora frågan är: Kommer det här i den nationella politiken att uppfattas som ett angeläget projekt? Alltså om vi kan påräkna substan-
tiellt stöd för det, säger Janerik Gidlund.
Finansieringens betydelse bekräftas av Lennart Ytter, ordförande i SACO-rådet vid Mälardalens högskola.
– Alla var jättepositiva i vintras, men då fanns utökade fakultetsmedel och bidrag för sammanslagningen med i vår bild av det hela. När det enligt min uppfattning blev klart att regeringen inte tillsätter några extra medel då svalnade den euforiska stämning som rådde inledningsvis. Det gjorde att både vi i SACO och näringsliv och kommuner drog öronen åt oss, säger han.
Och Åsa Kroon, ordförande i SACO-S-föreningen vid Örebro universitet är ändå mer kritisk.
– Styrelserna menar att det tagna beslutet är ett kompromissförslag, att man tar hänsyn till vad remissinstanserna sagt. Men vi från SACO och de andra fackliga organisationerna här i Örebro menar att det är ingen kompromiss, utan ett ja till fortsatt beredning, det vill säga helt i linje med vad man ändå hade behövt göra vid ett ja till fusion. Vad man än säger kan jag inte göra någon annan tolkning.
SACO-S-föreningen i Örebro har förordat strategisk samverkan.
– Men vi ifrågasätter om man ska plöja ner 15 miljoner över tre år. Det har inte förts några diskussioner om var de pengarna ska tas ifrån och om det inte finns bättre sätt att använda pengarna.
SACO-styrelsen på Örebro universitet är negativ till ett fortsatt beredningsarbete om en framtida sammanslagning.
– Vi anser inte att det finns tillräckligt stöd för det. Det har man valt att inte lyssna på.
Vad talar mot ett samgående?
– Det är osäkerhetsfaktorer, inte minst det som alla talar om: finansieringen. En förutsättning är att det behöver skjutas till mycket pengar. Hur troligt är det att de pengarna kommer från regeringen? Jag tror att det är önsketänkande, säger Åsa Kroon.
Pengarna avgörande
Den springande punkten är alldeles uppenbart pengarna.
Är det någon skillnad på det beslut styrelserna fattat nu och om det skulle ha blivit ett ja till fusion i remissrundan?
– Det som är gemensamt för båda lägena är att vi hoppas väldigt mycket på att i nästa forskningsproposition, som vi räknar med kommer 2008, ska det här projektet finnas med. Det har hela tiden varit utgångspunkten, säger Janerik Gidlund.
Han påpekar att i dagsläget har lärosätena ungefär lika stor grundutbildning, däremot har Mälardalen 100 miljoner mindre i fakultetsanslag än Örebro.
– För att man inte som första effekt av en fusion ska få en uttunning av fakultetsanslagen i Örebro så krävs ungefär 100 miljoner kronor per år.
Omställningskostnaderna är sammanlagt beräknade till 50 miljoner kronor, säger Janerik Gidlund.
Entusiasmen för sammanslagning verkade vara stor i vintras. Varför blev det så här?
– Det är så här det går till vid fusioner. Det är otroligt många aktörer inblandade. På de olika orterna ville man helst utveckla ett eget fullvärdigt universitet, och när det inte går blir det stor frustration. Om det näst bästa är att utveckla ett universitet tillsammans krävs det stor omställning i tänkandet.
Försiktigt positiv
SACO/SULF vid Mälardalens högskola är fortfarande försiktigt positiv.
– Den skrivning som styrelserna tagit nu står vi bakom. Den ena delen med strategisatsningen är bra, den andra är att man måste tänka igenom en eventuell sammanslagning lite ytterligare. Den kritik som hävdats från oss och andra är att man inte tittat tillräckligt på andra alternativ. Man måste seröst se till fler alternativ. Om inte annat för att man ska kunna säga att en fusion med Örebro är det bästa alternativet, säger Lennart Ytter.
Har det här årets process varit förgäves?
– Det tycker jag inte, för det första har vi lärt oss mycket och det har blivit debatt som har fokuserat på högskolan. Vad som bekymrar oss är att MdH:s båda campusorter Eskilstuna och Västerås ska finnas kvar. Vi bevakar frågan och kan aldrig acceptera att de inte finns kvar med bibehållen verksamhet. Det är huvudfrågan för oss, säger Lennart Ytter.
PER-OLOF ELIASSON
