LEKTORER SÖKER BRA ARBETSTIDSAVTAL
Christian Häthén är nyvald ordförande för Sveriges Universitetslektorers och Forskares Förening, ULF. Han är universitetslektor i rättshistoria vid juridiska fakulteten i Lund.
Det är flera olika saker Christian Häthén vill göra som ordförande.
– En är att sektionen ULF ska synas tydligare i SULF-familjen. Medlemmarna vet inte självklart att de är medlemmar i de olika sektionerna. Det är en viktig uppgift att upplysa lektorerna att de är medlemmar i ULF och att vi representerar dem.
En annan sak är att arbetstidsavtalen ser olika ut över landet och tillämpas olika.
– En central uppgift är att vi vill försöka se vilka som är de goda tidsavtalen och sprida kunskapen om dem till andra högskolor och universitet för att förbättra för våra medlemmar.
Bolognaprocessen ska omsättas i Sverige under kort tid.
– Våra medlemmar kommer att få mycket extraarbete vid genomförandet. Det måste ske med hänsyn till arbetstiden.
– Systemet med befordring från lektor till professor har kommit att tillämpas på väldigt olika sätt i landet. På vissa ställen på ett alldeles utmärkt sätt, där man tar hänsyn till pedagogisk skicklighet och forskning, men på andra ställen har de här kriterierna ställts så synnerligen snävt att det har blivit näst intill omöjligt att bli befordrad. Det är en uppgift som vi måste bevaka och försöka ändra attityder hos arbetsgivaren.
Det finns också många frågor som mer rör yrket till skillnad från det rent fackliga.
– Jag är själv mycket intresserad av hur man kan stärka och förbättra högskolepedagogiken. Studenter idag har en annorlunda gymnasieutbildning och annan bakgrund än studenterna hade bara för tio år sedan. Kunskapsnivån studenterna emellan är helt olika och är också annorlunda än den som våra medlemmar var vana att möta.
Den sista punkten Christian Häthén tar upp rör forskningen.
– Vi måste få realistiska möjligheter för de lektorer som vill forska så att de verkligen får möjlighet att göra det.
PROFESSORER BEHÖVER TID ATT FORSKA
Inger Wistedt är omvald ordförande för Sveriges Professorers Förening, SPF. Hon är professor i pedagogik vid Stockholms universitet, gästprofessor vid Växjö universitet och har också doktorander på andra lärosäten i landet.
I vid mening handlar mycket av SPF:s arbete om forskningens villkor och forskarens tid att ägna sig åt sina uppgifter.
– Vi blir alltmer kringrända av en massa annat. Det betyder att många professorer sliter hårt för att få utrymme för att syssla med sin forskning.
En av de frågor som lyfts fram i professorssektionens verksamhetsplan är befordringsreformen.
– Särskilt bekymmersamt är det väl för de befordrade professorerna där villkoren ser helt olika ut på olika håll i landet. Vissa befordrade professorer har någorlunda likvärdiga villkor med de som är tillsatta via utlysning. Men det finns fortfarande de som har lektorsuppgifter med väldigt lite utrymme för forskning. SPF ska genomföra en utredning kring detta så att vi drar igång en debatt.
En annan fråga som professorssektionen arbetat med och ska slutföra nu är emeritis situation. Till våren kommer en undersökning att presenteras.
Många pensionerade professorer är aktiva med olika forskningsuppgifter, frågan är vilka villkor de får på sina lärosäten.
– För mig kommer det framöver att handla väldigt mycket om arbetstiden. Riksrevisionen kom ju med en rapport som jag tycker verkar vara startskottet på en hemsökelse. Jag är lite rädd för att vi kommer att få svårt att upprätthålla kvalitet i undervisning och forskning med de lösningar som Riksrevisionen föreslår. Forskning lämpar sig inte alls att läggas på tidkort.
– Riksrevisionen tycks inte ha förstått sig på den verksamhet vi bedriver i högskolan och därmed vilka villkor den kräver. Om Riksrevisionens rapport är startskottet för en debatt om detta är vi beredda att gå in i den.
Fotnot: Om Riksrevisionens rapport se Universitetsläraren 13/2005.
ADJUNKTER SKA FÅ KOMPETENSUTVECKLING
Lars Lassinantti omvaldes till ordförande för Sveriges Universitetsadjunkters Förening, SUAF. Han undervisar i företagsekonomi vid Luleå tekniska universitet och arbetar sedan lång tid fackligt till 60–70 procent.
Jag försöker kämpa för ett antal frågor som måste komma
universitetsledningarna till del, säger Lars Lassinantti.
Han anser att en av de absolut viktigaste frågorna inför framtiden är
adjunkternas kompetensutveckling.
– Det ställs större och större krav på den undervisande personalen och om adjunkterna ska ha en trygg framtid måste de ha en kompetensutveckling på arbetstid. I första hand för att de ska kunna behålla den professionella nivå de har, men adjunkterna måste också beredas möjlighet att disputera i tjänsten.
Detta är en finansiell fråga för universiteten.
– Men har vi råd att inte utveckla den största kategorin lärare på våra universitet och högskolor? Det måste vara en konkret utvecklingsplan som talar om när och hur de olika adjunkterna kan räkna med att få möjlighet till kompetensutveckling som i bästa fall leder fram till doktorsexamen.
Målsättningen är att adjunkterna ska ha rätt till professionell utveckling och forskning på minst 30 procent av arbetstiden.
En annan angelägen fråga är demokratin på lärosätena.
– Jag tycker det är ett anständigt krav att adjunkterna får delta fullt ut i till exempel val till fakultetsnämnd och att de är fullt ut valbara. Nu är det ju så att har du inte disputerat så får du inte vara med och välja ledamöter till fakultetsnämnden. På den här punkten är den akademiska demokratin otidsenlig.
Lars Lassinantti anser också att det är viktigt att arbeta för att trygga adjunkternas anställningssituation.
– Tyvärr är det så att när man säger upp folk börjar man oftast med adjunkterna, det är de som för det mesta först åker ut.
Dessutom har alltför många av adjunkterna tidsbegränsade anställningar, vilket gör att de blir ännu mer utsatta när lärosätena vill dra ner på personalen.
LÄRARUTBILDARE SKA SYNLIGGÖRA SEKTIONEN
Örjan Lönnevik är nyvald ordförande för Sveriges Lärarutbildarförening, SLF. Han är adjunkt och lärare på biologiavdelningen vid Linköpings universitet. 75 procent av sin tid arbetar han fackligt.
Synliggöra, medvetandegöra och skapa identitet är grunden för lärarutbildarsektionens arbete.
– Kan vi inte i vårt arbete visa att sektionen finns och att vi behövs, då kommer den att avskaffas vid nästa kongress. Det är också en viktig uppgift för sektionen att skapa identitet, att medlemmarna känner sig som lärarutbildare.
– Det finns skäl att se till att arbetstidsavtalen verkligen efterlevs. Får lärarna den tid de behöver till förberedelser och reflexion, eller får de undervisa tills de går in i väggen?
– Jag vet att man på vissa institutioner inte efterlever arbetstidsavtalen. Det är många lärarutbildare som får undervisa för mycket och inte får den tid de skulle behöva för reflektion och kompetensutveckling.
En annan viktig fråga är att utveckla samarbetet med Lärarnas Riksförbund, LR.
– Vi är måna om att ha bra kontakt och vill samarbeta med LR för att stärka rekryteringen. LR är också en viktig kontakt för oss för att kunna följa med i utvecklingen inom ungdomsskolan. Och i den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU:n, har vi gemensamma intressen.
Undervisningsmeriter behöver uppvärderas.
– Jag tycker att goda undervisningsinsatser ska jämställas med forskningsinsatser. En god undervisare kan kanske få ett pris av studenterna, men inte så mycket mera. Det borde ge lite extra i lönekuvertet.
Alla universitetslärare kommer att påverkas av Bolognaprocessen.
– Den processen kommer att kräva extraarbete. Risken är att vi får göra mängder av övertid som inte ersätts. Politikerna måste förstå att det behövs resurser till omställningen.
En fråga som ligger Örjan Lönnevik varmt om hjärtat är den ämnesdidaktiska forskningen.
– Jag tycker att den är intressant även för ungdomsskolan och borde prioriteras.
Ofta handlar det om forskning på klassrumsnivå. Ett problem med forskningen är att den tenderar att stanna inom akademin och inte kommer ungdomsskolan till godo.
PER-OLOF ELIASSON
