I en ledare med rubriken ”Regler och rättvisa” i Universitetsläraren 9/2005 tar förbundsdirektör Göran Blomqvist upp viktiga frågor om lärarnas arbetstid. På vissa punkter är vi helt överens. Det är självklart att resultatet av planeringen av arbetstiden ska vara känt av alla lärare som arbetar vid institutionen, liksom att varje lärare ska ha en skriftlig tjänstgöringsplan där lärarens arbetsuppgifter dokumenteras. Vid våra högskolor pågår ett målmedvetet arbete för att se till att institutionernas chefer arbetar på det sättet.
Men på en avgörande punkt tänker Blomqvist fel när han tror att de schabloner som SULF vill införa skapar rättvisa. Den reglering SULF vill se är en återgång till bestämda faktorer för hur en undervisningstimme ska omräknas i arbetstid. Det systemet har vi lång erfarenhet av och det skapar minst av allt rättvisa. SULF vill att omräkningsfaktorerna ska regleras i ett centralt avtal. Det innebär att de ska tillämpas lika oberoende av vem som utför undervisningen. En nyanställd lärare får alltså lika mycket arbetstid till sitt förfogande för att ge en kurs för första gången som en erfaren lärare får. Knappast rättvist!
HÖGSKOLAN FÅR SITT UPPDRAG av riksdag och regering. Innehållet i uppdrag och resurserna för att utföra det ges inför varje år i regleringsbrevet. Uppdraget tillsammans med resurser fördelas vid varje lärosäte av styrelse och andra organ till lärosätets institutioner. Det innebär att verksamhetsplanering måste ske i ett helhetsperspektiv och utgående från de ramar som ges i regleringsbrevet. Det är således uppdraget, att utbilda, forska och samverka med det omgivande samhället, som måste vara utgångspunkten för hur arbetet ska fördelas mellan de lärare som arbetar vid institutionen. Konkret innebär det en ordning där institutionens arbetslag under ledning av sin prefekt eller studierektor går igenom uppdraget och på ett klokt sätt fördelar det. När det gäller utbildning ska en bedömning göras hur mycket tid en lärare behöver för att ge en viss kurs. Vid den fördelningen är det självfallet viktigt att se till att arbetsbelastningen inte blir större än den arbetstid som finns till förfogande. Det är också nödvändigt att tillräcklig tid ges för kompetensutveckling och andra arbetsuppgifter vid sidan av själva undervisningen. Ett sådant arbetssätt ger alla möjlighet att delta och därmed få insyn i planeringen. Det skapar också förutsättningar för verklig rättvisa.
BLOMQVIST MENAR i sin ledare att kategoriindelning i professors- och lektorstimmar är nödvändig. Det är också ett exempel på att tillämpa schabloner i tron att det skapar rättvisa. Dessutom finns som bekant de begreppen överhuvudtaget inte kvar i nu gällande centrala arbetstidsavtal. Åter gäller att planera utgående från uppdrag, ramar, kompetens och förmåga.
I slutet av ledaren påstår Blomqvist att begreppen rättvisa och rättsäkerhet blivit omoderna bland landets personal- och förvaltningschefer och att
administrationen undergräver kvinnornas rättsäkerhet. Det är ett häpnadsväckande och kränkande påstående för en grupp medarbetare som i sitt dagliga arbete bland annat arbetar för ökad jämställdhet inom högskolan.
CHRISTINA ULLENIUS
Ordförande i SUHF:s arbetsgrupp för arbetsgivarfrågor
Göran Blomqvist svarar Christina Ullenius:
Jag tackar Christina Ullenius för att just hon såsom ordförande i Sveriges Universitets- och Högskoleförbunds, SUHF, arbetsgrupp för arbetsgivarfrågor tar till orda i den viktiga frågan om lärarnas undervisningsarbete.
När det gäller SULF:s grundläggande syn på lärarnas arbetstider, vill jag hänvisa till den skrivelse som SULF i september 2005 sände till Riksrevisionen med anledning av en så kallad revisionsrapport därifrån (se SULF:s hemsida www.sulf.se). Skrivelsen har för kännedom tillställts bland annat alla lärosäten och SUHF.
Låt mig börja med personal- och förvaltningscheferna. Saken är så enkel som att jag vid upprepade tillfällen de senaste åren från just representanter för de grupperna har mött en grundläggande brist på förståelse för att lärarna, som genomför utbildningen vid våra universitet och högskolor, överhuvudtaget talar om olika typer av undervisning, om omräkningsfaktorer och liknande.
JAG FÖRVÅNAS ÖVER att de verkar bortse från att universitetslärare till skillnad från flertalet andra statligt anställda har årsarbetstid. Enligt kollektivavtalet kan det rent av bli aktuellt med en flerårsplanering. Detta ställer helt andra krav på planering och uppföljning än för flertalet andra arbetstagare. Arbetstidsavtalen måste utformas och tillämpas så att de ger rättvisa åt dem som är berörda.
I mina öron framstår kritiken av omräkningstal från undervisningstid till klocktid ofta som oinformerad. Såväl de lokala kollektivavtalens omräkningstal som tillämp-ningen av dem på institutionerna tar i stor utsträckning just de hänsyn som brukar efterlysas av belackarna, det vill säga om kursen är ny, om läraren är oerfaren, vilka examinationsformer som tillämpas, etcetera. Omräkningstalen ger en tydlig bild av hur mycket tid för förberedelse och efterarbete som resurserna räcker till. De är inget föråldrat instrument.
ÄVEN OM DET BORDE vara en truism, så måste det uppenbarligen sägas: dagens lärare kan sällan använda så mycket arbetstid på sin undervisning som de – och deras studenter – anser vara nödvändigt. Den tid som ledningen på institutionerna kan anvisa är således långt ifrån en objektiv bedömning av hur stor lärarinsats som krävs. En väl så viktig aspekt är ju hur mycket resurserna räcker till totalt sett, och hur dessa ska fördelas på ett lämpligt kursutbud. Ambitionsnivån, inte behovet, är det riktningsgivande för planeringen av arbetet.
Det blir därmed, och detta sagt med all vederbörlig respekt, för enkelt om man som Christina Ullenius nöjer sig med att hänvisa till att ”uppdraget […] måste vara utgångspunkten för hur arbetet ska fördelas mellan de lärare som arbetar vid institutionen”.
– Enbart ”uppdraget”? Inte resurserna till exempel? Vi vet alla att uppdragets omfattning har expanderat mycket snabbare än tillgängliga resurser. Att dra ut lärarnas arbetstid genom att sänka omräkningstalen får inte vara lösningen på denna finansiella fråga. Medlemmarna vittnar om att deras arbete i sämsta mening blir gränslöst, när av alla kända regler för beräkningen av arbetstiderna saknas.
BERÄKNINGSMODELLERNA för lärarnas undervisning kan mycket väl diskuteras. Syftet med kollektivavtalet är att ge ramar för tillämpningen i det enskilda fallet, för individen. Tack vare kollektivavtal har Sverige kunnat gå mycket längre än andra länder, när det gäller decentralisering till exempel av arbetstidsfrågor för universitetslärare. SULF:s inställning är att besluten ofta blir bättre om de kan fattas nära verksamheten. Men när jag läser Christina Ullenius artikel, börjar jag tvivla på om det kan vara förenligt med medlemmarnas intresse att hålla fast vid denna linje.
GÖRAN BLOMQVIST
