Åsikterna kommer från Bernt Gustavsson, professor i pedagogik vid Örebro universitet och aktuell som en av talarna på Universitetslärarstämman den 20 oktober i Aula Magna vid Stockholms universitet.
Innan han trädde in i universitetsvärlden arbetade han i femton år som folkhögskolelärare, en period i livet som präglat honom starkt.
– I den miljön känner jag mig fortfarande hemma, säger han. Det är där mina tankar har spirat och grott.
Under folkhögskoletiden doktorerade han i idé- och lärdomshistoria i Göteborg med Sven-Eric Liedman som handledare. Avhandlingen hette Bildning i vår tid: tre bildnings-ideal i svensk arbetarrörelse 1880–1930.
Tredelning av kunskap
Sedan dess har han skrivit en strid ström av böcker och uppsatser kring temat, bland annat Kunskapsfilosofi: tre kunskapsformer i historisk belysning utgiven år 2000 och nu i år Kunskap i det praktiska.
Den förstnämnda utgår från Aristoteles tredelning av kunskap i teoretisk-vetenskaplig och praktisk-produktiv, samt praktisk klokhet. Den andra bygger på ett antal studier i folkhögskolemiljö. Vilka kunskaper behöver man på båtbyggarlinjen, i restaurangskolan, på utbildningarna i scenografi, dans, musik?
– Det visade sig att i de allra flesta verksamheter användes alla tre formerna av kunskap, säger han.
Professor Gustavsson vill ha in ett rikare kunskapsbegrepp, en demokratisk och en humanistisk dimension, som ger erkännande även åt estetiska och praktiska utbildningar inom den akademiska ramen.
– Det är lite trögt att få tanken accepterad, säger han.
Gammal föreställning
I grunden ligger förstås den gamla föreställningen att intellektuellt arbete är finare än kroppsligt, en dualism som Platon och Aristoteles var med om att skapa. Fast Aristoteles var den första som förde in praktisk kunskap i sitt bildningsbegrepp.
Bernt Gustavssons eget universitet har dock varit intresserat. Hans tankar kring kunskap och bildning finns inskrivna i universitetets visionsprogram och ett tvärvetenskapligt projekt pågår för att försöka omsätta tankarna i universitetets verksamhet.
Professor Gustavsson citerar ofta den tyska filosofen Hans-Georg Gadamer som beskriver bildning som en ständig process av tolkning och omtolkning.
”Vi utgår från det vi är hemma i. Där-ifrån far vi ut i världen för att möta det främmande och annorlunda, göra nya erfarenheter. Därefter kommer vi tillbaka, men det ’hem’ vi kommer tillbaka till är förändrat genom de nya erfarenheter vi gjort”, sammanfattar han i en uppsats Gadamers grundläggande tanke om bildning i termer av utfärd och återkomst.
– Det finns en pedagogisk konsekvens av det här sättet att se. Den överskrider de hävdvunna pedagogiska hållningar som vi rör oss med, konstaterar han.
Två skolor i konkurrens
Det finns som bekant två ”skolor” som ständigt konkurrerar med varandra i den pedagogiska debatten. Gustavsson är i opposition till vad han kallar förmedlingspedagogiken, det vill säga att man skaffar sig bildning och kunskap ur ett visst på förhand bestämt stoff. Eller som han uttrycker det: ”Man ska läsa vissa böcker därför att det är dem man ska läsa”.
En renodlad ”progressivism”, det vill säga att man ensidigt betonar det subjektiva, elevens motivation och intresse, håller knappast heller.
– Men man kan tänka sig att lärprocessen börjar i det subjektiva. Andra steget är att öppna sig för det nya, det annorlunda. Pedagogens uppgift är att visa vad som är relevant för människan i den situation hon befinner sig, att tolka, förstå och sätta in nya erfarenheter i sammanhang.
Det låter som en svårare pedagogisk uppgift än att lära ut ett givet kunskapsmaterial.
– Det är det, medger Bernt Gustavsson. Det gäller att möta människorna där de befinner sig, att lära känna eleverna.
Helt horribelt
Vill man få igång professor Gustavsson ska man tala om EU:s livslånga lärande, excellenta miljöer, Pisa-undersökningar och rankinglistor.
– Helt horribelt i mina öron, utbrister han. Man lägger ut en måttstock, en ribba som alla ska nå upp till. Man reducerar de humanistiska och demokratiska funktionerna och ser utbildning enbart som en ekonomisk investering. Det är människor som bär kunskapen. Vi blir som vi blir rankade och behandlade.
Möjligheter i det oväntade
Ett misstag är också att på förhand peka ut vad som är excellent och vad som följaktligen bör satsas på. I universitetens traditioner har alltid funnits hierarkier, och de har skiftat historiskt. När fysiken var vägledande var det därför att den var en förebild ur vetenskaplig synvinkel.
– Nu är biologin nummer ett, och det av ekonomiska orsaker, genom bioteknikens oerhörda frammarsch. Snart kommer en ny hierarki och nya miljöer som får veta att de inte är excellenta, säger han.
De som ser utbildning enbart som investering i humant kapital har inte reflekterat över kunskapens och bildningens natur. Den syn som kommer till uttryck, tydligast i EU:s tuggande om livslångt lärande, är kunskap som en vara, anser han.
I Bernt Gustavssons visioner finns möjligheter i det oväntade, det oförutsägbara och överraskande. Det förutsätter att kunskapsprocessen är bred och fri, att kreativa människor uppmuntras istället för att snöpas av ständiga rankningar.
Hälsa grundläggande
När Universitetsläraren träffar honom sitter han i ett någorlunda lugnt hörn på Centralstationen i Stockholm, i ett möte med Catherine A Odora Hoppers, professor från Sydafrika. De två leder ett svensktafrikanskt projekt som heter Human rights and social justice. Ibland träffas de i Sverige och ibland i Syd-
afrika, rika tillfällen till kunskapsfrämjande erfarenheter, således.
– Den som något sysslat med tredje världen ser vad som är grundläggande för människors utbildning. Det går inte att tala om utbildning utan att först ta itu med sociala problem och hälsofrågor, säger Bernt Gustavsson.
KERSTIN KÅLL
