Förbundsdirektör Göran Blomqvist tar upp i sin ledare i Universitetsläraren 8/2005 universitetens och högskolornas missbruk av frihet när de avbryter rekryteringsförfarande i förväg. Det är en oerhört viktig fråga som berör många universitetslärares yrkesframtid. Jag vill här dela med mig av mina dåliga erfarenheter såväl på detta område som när det gäller tillämpning av LAS och Högskoleförordningen vid anställningen av universitetslärare.
Efter tre års anställning på Socialhögskolan i Stockholm sades jag upp i december 2003 från ett vikariat som universitetslektor i socialt arbete. Detta trots att tjänsteinnehavaren inte hade kommit tillbaka från sin tjänstledighet och arbetsbrist inte förelåg då samma arbetsuppgifter och kursmoment fanns kvar på skolan. Under 2004 fick jag fortsätta tjänstgöra som timlärare, dock utan varken anställningsbevis eller information om tjänsteomfattning. Detta i sig strider mot såväl arbetsrätten som EU:s direktiv härom. Men Socialhögskolans ledning slarvade inte bara med detta, utan gjorde ytterligare regelbrott mot Stockholms universitets anställningsordning, där det sägs att en timlärare bara får arbeta högst 20 procent av heltid. Min tjänstgöring under 2004 översteg vida denna gräns. Enbart arbetet i lösa timmar med undervisning, handledning och examination låg på minst 30 procent. Lägger man därtill övriga för undervisningen nödvändiga arbetsuppgifter, så kallat institutionsarbete, motsvarade alltså min tjänstgöring under 2004 en tjänst på 50–75 procent. Dessutom hade jag efter drygt ett år inte fått betalt för mina arbetsinsatser.
Jag vill hävda att mitt fall inte är särskilt unik. Ett stort antal assistenter, adjunkter och lektorer befinner sig i samma situation. Efter uppsägning på grund av ”treårsregeln” tvingas de arbeta som timanställda och tjänstgör mer än anställningsordningens tillåtna gräns på 20 procent för timlärare. Tyvärr vill de ofta inte bråka med institutionsledningarna, då de så att säga befinner sig i underläge och behöver timanställningen. Mina protester och fackliga aktion mot Socialhögskolans regelvidriga beteende, tillsammans med min konflikt med skolans nya ledning om utbildningens innehåll, gjorde mig till persona non grata och fick skolan att använda olika metoder att bli av med mig, inklusive missbruk av frihet och avbrott av ett rekryteringsförfarande där jag var medsökande.
I februari 2004 sökte jag ett av två av Socialhögskolan utlysta lektorstjänster (två års vikariat) och åberopade företrädesrätt, som enligt LAS skulle gälla i nio månader till september 2004. Först dröjde Socialhögskolans ledning nästan åtta månader med att utse sakkunniga, trots flera påstötningar från fakultetskansliet och trots att det funnits tillgång på sådana. För många iakttagare var det uppenbart att detta gjordes i syfte att låta tiden för min företrädesrätt ”rinna ut”.
Sakkunnigutlåtandena bedömde mig som etta beträffande pedagogiska meriter och tvåa beträffande vetenskaplig produktion och placerade mig på tredje förslagsrummet. I december 2004 när institutionen fick veta att medsökande nummer två inte längre var aktuell begärde man hos fakultetsnämnden att avbryta tillsättningen av den ena av de två utlysta lektorstjänsterna, utan att ange några hållbara skäl. Syftet var nu uppenbart och gällde att hindra mig att hamna som nummer två och således få den andra tjänsten, vilket inte gillades av skolans ledning att ha mig kvar på skolan. En annan följd av detta var att jag på detta sätt skulle bli aktuell för en tillsvidareanställning genom så kallad inlasning, då jag skulle ha jobbat mer än tre år på ett vikariat.
SACO-RÅDET/SULF vid Stockholms universitet hävdade i tvisteförhandling att min tjänstgöring under 2004 var ett fortsatt, förtäckt vikariat och begärde en tillsvidareanställning samt även skadestånd för kränkning till följd av detta regelbrott. Efter sju månaders förhandlande slutade man i oenighet. Socialhögskolan ”gömde sig” bakom Personalbyrån och menade att det inte var avsikten att låta mig arbeta mer än 20 procent, även om man erkänner och var beredda att ersätta mig för det arbete som legat över denna gräns. SULF accepterade detta och avstod från att ta fallet till Arbetsdomstolen.
Jag har nu stämt den svenska staten för diskriminering i arbetslivet och kränkande och diskriminerande behandling. Själva beslutet att avbryta rekryteringen kan tyvärr inte överklagas vilket Göran Blomqvist påpekar i sin ledare. Jag ämnar också anmäla staten till EG-domstolen i samma ärende.
MEN FRÅGOR KVARSTÅR, och är alltjämt obesvarade: Hur länge ska universiteten och högskolorna fortsätta med att fiffla med LAS-regler vid anställning av vikariat och timlärare? Hur länge ska universiteten få hålla på att missbruka den frihet och förtroende som samhället och statsmakterna givit dem? Borde inte staten snart ta itu med denna otillfredsställande situation och lagstiftningsvägen täppa till hålen när det gäller högskolornas och universitetens frihetsmissbruk i rekryteringssammanhang?
FAROUK-KOBBA ABDENNABI
FD, MSSc
Universitetslektor i socialt arbete med inriktning på samhällsekonomi och socialpolitik
SVAR:
Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet har såväl i direkta möten som i fackliga förhandlingar bemött de påståenden som Farouk-Kobba Abdennabi framför ovan. Vi har därvid konstaterat att vi har en avvikande uppfattning beträffande en rad av de sakförhållanden som diskuteras av Abdennabi.
Abdennabi har nu själv stämt Stockholms universitet och i det sammanhanget kommer hans sak att rättsligt prövas av tingsrätten.
ANDERS BERGMARK
prefekt, institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet
