När regeringen i juni presenterade sin länge emotsedda högskoleproposition, Ny värld – ny högskola, riktades huvudintresset mot förslagen om hur svensk högre utbildning och forskning ska anpassas till det övriga Europa enligt Bolognaprocessen. Sverige var ett av de sista länderna att komma med förslag om Bolognaanpassning och vårt agerande i denna viktiga process bär prägel av motsträvighet eller ovilja. När det kommer till den faktiska utformningen haltar anpassningsviljan betänkligt. I strid med Bolognamodellens lättfattliga 3+2+3-lösning: tre års grundutbildning, två års avancerad utbildning och tre års forskarutbildning, föreslås ett antal svenska särlösningar. För svensk doktorsexamen ska antalet utbildningsår fortsatt vara fyra, och i stället för en enhetlig, tvåårig masterutbildning delas den avancerade svenska nivån upp i ett tvåårigt master- och ett ettårigt magisterspår. Det senare saknar motsvarighet i större delen av det övriga Europa. I stället för Bolognaprocessens enhetlighet får vi hemmakokt rörighet.
SÄRSKILDA SKÄL TILL besvikelse ger hanteringen av lärarutbildningen. Trots att det rör sig om Sveriges största högskoleutbildning, hade regeringen inte tänkt färdigt om dess plats i Bolognasystemet i tid till propositionens presenterande! Förekomsten av flera olika poängomfattningar (140–200) inom lärarutbildningens ram har sagts innebära särskilda anpassningssvårigheter. Dessutom vill regeringen inte nu vidta några åtgärder med tanke på den stora lärarutbildningsreformen som beslutades 2001. Bolognaanpassningen av lärarutbildningen får anstå till ”en kommande revidering av alla examensbeskrivningar”. Detta är anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av att Högskoleverket i sin mycket uppmärksammade utvärdering av lärarutbildningen understryker vikten av att denna omfattas av Bolognaprocessen.
Det förefaller som att regeringen har försatt sig i den klassiska situationen att hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Alla utbildningar ska enligt Bolognamodellen befinna sig antingen på grund-, avancerad eller forskarnivå. Hur ska man då förfara med lärarutbildningen som spänner mellan 140 och 200 poäng?
EN LÖSNING HADE naturligtvis varit att sortera in hela lärarutbildningen på grundnivå, ett återvändande till forna dagar, men ett mycket viktigt inslag i den nya lärarutbildningen, är att studenterna ska göras ”forskningsförberedda”. En lärarutbildning bara på grundnivå skulle alltså gå stick i stäv med ett av den nya lärarutbildningens viktigaste mål. I stället tycks regeringen stänga dörren till forskarnivån för studenter med examen som omfattar 140 poäng. De måste läsa en kompletteringskurs om 20 poäng för att uppnå magisternivån, ett klart avsteg från intentionerna från 2001. Alla lärarexamina kommer inte längre ge behörighet för att söka till forskarutbildningen. Kan man strukturen i den nya lärarutbildningen är det dessutom omöjligt att hävda att studenterna på den längre lärarutbildningen är bättre forskarförberedda än de på den kortare.
Här kommer vi till nästa avsnitt av att ha ”rumpan bak”. De lärarstudenter som tar ut en magisterexamen kommer förvisso att klara sig utmärkt i Sverige, men inte i Europa i övrigt. Den svenska särlösningen är inte gångbar internationellt. Bland övriga 40 Bolognaanslutna länder är avancerad högre utbildning synonymt med masterexamen. Nog vore det ett iögonfallande misslyckande för Sverige om Bolognaidealet om fri rörlighet mellan länderna inte skulle omfatta vår största akademiska yrkesgrupp (eller en stor del av denna)?¨
ETT TREDJE ALTERNATIV hade varit att ge alla lärarstudenter möjlighet till masterexamen. Men eftersom regeringen i princip utestängt högskolorna från möjligheten att ge masterexamen, skulle all lärarutbildning i så fall behöva flyttas till universiteten. Trots att kvalitetsutvärderingar från Högskoleverket visar att de mindre högskolorna håller (minst) samma kvalitet som universiteten, låter regeringen högskolorna bli kvar på stationen när Europatåget går. Konsekvenserna för lärarutbildningen visar det ohållbara i denna ordning. Propositionen ger en möjlighet för högskolor utan vetenskapsområde att bedriva masterutbildning ”inom vissa profilområden”. Men den skrivningen kan knappast anses tillämpbar på de högskolor som i dag ger lärarutbildning. Är det regeringens mening att universiteten ska kunna ge lärarstudenter masterexamen, medan de som studerar på högskolorna får hålla till godo med magisterexamen?
Hur bakvänd regeringens hantering av Bolognaprocessen är, visar den kritik om att lärarutbildningen släpar efter när det gäller internationalisering som utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky har uttalat i Lärartidningen. Det omdömet kan slå tillbaka på Högskolepropositionen och dess hantering av lärarutbildningen. För hur kan det befrämja internationaliseringen och en högskola i tiden att:
1. Bolognaanpassningen av lärarutbildningen skjuts på framtiden?
2. Stora delar av framtidens lärare inte får en europeiskt gångbar examen?
3. Lärarutbildningarna på högskolor utan vetenskapsområde inte får masterrättigheter?
Regeringen bör nog tänka ett tag till.
JÖRGEN THOLIN
Vice rektor vid Högskolan i Borås. Lärarutbildare
