Som ovan i ingressen skulle man, även om ordet amnesti inte användes, kunna sammanfatta några centrala frågeställningar vid seminariet Att forska i det fördolda. Det var Högskoleverket som arrangerade, med anledning av etnologen Paul P. Agnidakis rapport om ”drömmar och vardag bland skuggdoktorander”.
Paul P. Agnidakis har själv varit, som han själv väljer att säga, ”informell doktorand”. När vi talas vid före seminariet säger han att bilden av skuggdoktorander är komplex och inte alltid möjlig att förmedla i snabba medierapporter. Ett dramatiskt klippt inslag i SVT:s Rapport beklagar han, som alltför förenklat.
I hans egen rapport, där han intervjuat åtta ”informella doktorander” från sju institutioner och fyra fakulteter vid Uppsala universitet, framgår att dessa uppfattar sig som unika och då också på positivt vis.
Man kan, av rapporten och under seminariet, få intrycket att ”skuggdoktoranden” åtminstone från början ser det som spännande att, i symbios med och lojalitet mot handledaren, bli utvald att ta sig fram längs smarta smitvägar, vid sidan av ”det rigida regelverket”.
Helt enkelt en uppfattning att det är nödvändigt att lura systemet, för den som, som det hette många gånger under seminariet, ”brinner för att forska”.
Beredd att lida
Ja, Paul P. Agnidakis underströk risken för romantisering, skuggdoktoranders benägenhet att vara beredda att lida, eftersom forskningen är ett ”kall”.
I rapporten berättar Agnidakis om själva ordet, det var doktorandombudsmannen vid Uppsala universitet, Per Löwdin, som myntade begreppet inför den forskarutbildningsreform som trädde i kraft 1998. Att endast personer som kan garanteras fyra års finansiering antas till forskarutbildningar skulle föra med sig att forskarstudier bedrivs också av dem som inte är registrerade som doktorander, menade han.
Löwdin blev alltså sannspådd, men i vilken utsträckning, räknat i exakt antal, är omöjligt att överblicka, ”mörkertal” blir ett ovanligt passande ord när man talar om skuggdoktorander.
Och Högskoleverkets generaldirektör Sigbrit Franke jämförde med svartjobb och sjukskrivningsfusk:
– Det är svårt att undersöka det otillåtna och oönskade, som man ändå vet finns. Det positiva, att alla som brinner för forskning ska uppmuntras, även om alla regler inte är uppfyllda, uppväger inte att skuggdoktoranden är rättslös, med hål eller åtminstone maskor både i sitt ekonomiska och sitt sociala skyddsnät.
Brist på pengar
Paul P. Agnidakis har ringat in några vanliga förklaringar till varför någon blir skuggdoktorand; En är brist på pengar, en annan att avhandlingsämnet och/eller åldern låg dem i fatet.
Samtliga i hans rapport hade varit ambitiösa, målmedvetna och haft svårt att förstå sin situation. Deras självbild, känslan av att vara utvald, naggades i kanten när jakt på pengar till uppehälle tog tid från forskningen. Men trots allt fann Paul P. Agnidakis en positiv framtidstro, om än blandad med oro:
– Man ser det som att tiden som skuggdoktorand kommer att ha varit värt det, men ändå finns känslan att det har tärt, känslan av ”retroaktiv besvikelse”, sade han och avslutade med att önska sig nyanser i diskussionen.
Johan Modée, doktorandombud vid Lunds universitet, fick ordet och konstaterade att skuggdoktoranderna är ett problem, om än inte stort.
– Problemet är individens, han eller hon kan inte vara sjukskriven eller föräldraledig, sade Modée som inte tror på att legalisera prövotiden.
Ett annat problem är, enligt honom, ogenomskinligheten:
– Informella strukturer istället för att antagning sker öppet och i konkurrens.
”Mer flexibilitet”
Torgny Stigbrand, professor i klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet, sade att han fått löfte om att vara ”lite outspoken” och ville ha bort skamstämpeln och i stället verka för ”mer flexibilitet”.
Han menade att skuggdoktoranden är en anpassning till systemet och undrade över om det egentligen finns någon som vill lova finansiering i fyra år, utan prövning.
Bo Sundqvist, rektor för Uppsala universitet, kunde nog sägas vara ännu mer ”outspoken”. Han inledde nämligen med att såga själva rapporten genom att hävda att Paul P. Agnidakis bild inte stämmer med handledarens och Sundqvist ville därför ”ifrågasätta Högskoleverkets beställning av rapporter”.
Skuggdoktorander i allmänhet ansåg Sundqvist vara ett arbetsledaransvar, en uppgift för det kollegiala samtalet. Men han menade också att det finns de som kan ha missuppfattat sin situation, att uppmuntran på grundutbildningen kan ha väckt ”ogrundade förhoppningar”.
Politiken representerades av statsekreterare David Samuelsson från Utbildningsdepartementet, som, likt Sundqvist, var inne på att skuggdoktoranden kan ha feltolkat sin situation:
– Begreppet skuggdoktorand är skiftande, dels handlar det om rovdrift på människors drömmar om framtiden, men vissa människor drömmer så mycket om att forska så att de tror att det gör det – och vi kan inte stifta lagar efter det!
Med eller utan politiker på plats glider den här sortens diskussioner då och då in på allmänna synpunkter på forskningspolitik och David Samuelsson gav då ut-
tryck för en intressant ambivalens i förhållande till finansiering och anslag..:
– Pengar löser inte problemet med skuggdoktorander, den marknaden är omöjlig att mätta.
Köp- och säljperspektiv
Lite senare sade dock David Samuelsson både att det behövs mer pengar och att det kommer mer pengar:
– Vi har förhoppningar om att tillföra massor av pengar till forskningen, sade han och refererade till Östros ”enprocentsmål”, vilket, enligt publikmumlet, ger associationer till bistånd snarare än till det ”strategiska tänkande” som David Samuelsson betonade som regeringens syn på forskarutbildning.
När det gäller finansiering av denna anlade David Samuelsson ett tydligt köp-och säljperspektiv, genom att jämföra institutionerna med ICA-handlaren:
– Han kan ju heller inte veta hur mycket han kommer att ha i kassan i morgon, men räknar ändå med att pengarna kommer in.
Del av arbetsmarknaden
Ungefär här tappade en av åhörarna, Annika Blekemo, ordförande för Sveriges Doktorandförening, tålamodet:
– Varför ska det vara så svårt att se doktorander som en del av den vanliga arbetsmarknaden? Som behöver sin försörjning som alla andra?
Ja, vid det här laget hade publiken kommit in i diskussionen och Cecilia Gagné, utredare vid planeringsenheten vid Lunds universitet, berättade, apropå arbetsledning, hur rektors beslut om två dagars handledarutbildning där ignorerats och endast setts som ”ett inlägg i debatten”.
Paul P. Agnidakis blev ombedd att avrunda och gjorde det med att be panelen säga hur man vill göra med dem som är skuggdoktorander nu.
– Det kan verka kortsiktigt, men jag har varit i den situationen och jag vet att det finns de som befinner sig i den nu.
Panelens förslag blev mest repetition av det tidigare sagda. Johan Modée betonade handledarutbildning och Bo Sundqvist det kollegiala samtalet och David Samuelsson talade om fortsatt ”modernisering” av forskarutbildningen.
Gratis skugghandledare
Kerstin Dahlbäck, professor i litteraturhistoria vid Stockholms universitet, tillhörde dem som under hela seminariet betonat handledarens roll.
– Beslutar man att ha sådana? Varför arbetar skugghandledare gratis, för det gör de väl? Blundar institutionerna?
Och så kom det sig att detta seminarium, om skuggdoktorander, också lyfte fram en annan gestalt ur skuggorna, nämligen handledaren. Högskoleverket aviserar flera rapporter om forskarutbildning, kanske är en given rubrik för kommande rapporter och seminarier, ”att handleda i det fördolda”. För att sätta ljuset också på ”skugghandledaren”, som sluppit skamstämpel och debatt, men utan vilken fenomenet skuggdoktorand knappast skulle existera.
MARIELOUISE SAMUELSSON
