Parallellt med den snabba expansionen av antalet studenter i grundutbildningen sedan förra hälften av 90-talet har högskolornas resurser per student, de så kallade per capitabeloppen gradvis urholkats, ibland genom öppna besparingar, ofta genom dolda. Detta har SULF gång på gång påpekat vid kontakter med Utbildningsdepartementet och riksdagspartierna. Som en direkt konsekvens av urholkningen har lärarnas tid räknat per student minskat. Det i sin tur kan ta sig flera olika uttryck: undervisningsgruppens storlek ökas, antalet undervisningstillfällen minskas eller att tiden för individuell handledning skärs ner. Alla dessa åtgärder har det gemensamt att de framgår av förändringar i schemat och därför blir uppenbara för studenterna. En annan och för studenterna inte lika omedelbart synlig konsekvens är att lärarnas tid för att utveckla och förbereda undervisningen har minskat. Många medlemmar vittnar om att de så kallade omräkningsfaktorerna vid undervisning av en given kurs gradvis har minskat. Från förbundets sida har vi ett intryck av att detta är uttryck för en medveten strävan från vissa arbetsgivarföreträdares sida, trots att det i klartext innebär – eller borde innebära (mer därom nedan) – att kvaliteten i undervisningen minskar.
DET SENASTE EXEMPLET är Riksrevisionens rapport Lärares arbetstider vid universitet och högskolor som kom i somras. Utgående från en undersökning av förhållandena vid bara totalt 16 institutioner (samtliga juridiska, samhällsvetenskapliga eller tekniska) är Riksrevisionens samlade bedömning att de påtalade bristerna ”innebär stor risk för att högskolornas lärarresurser disponeras på ett för verksamheten ineffektivt sätt vilket kan medföra onödigt stora kostnader.” Inte ett ord om i vad mån de 16 institutionerna är representativa för den mångfacetterade verksamhet som ryms inom den svenska högskolan. Och heller inte ett ord om den brett upplagda SCB-undersökning av lärarnas arbetsförhållanden år 2002. Den visade att mer än 80 procent av professorerna och lektorerna varje vecka har så mycket att göra att de tvingas dra in på lunchen, arbeta över eller ta med sig arbete hem. Lärarnas obetalda övertidsarbete uppgick till mer än 20 procent. Av omsorg om studenterna och av yrkesstolthet lägger lärarna ner mer tid på undervisningen än vad som ryms inom ramen för institutionernas arbetstidsplanering. Detta må vara förståeligt ur mänsklig synpunkt men är ur facklig synvinkel sett och sannolikt också med tanke på hälsan på lång sikt förkastligt.
Riksrevisionen kritiserar bland annat vad man kallar ”den schablonberäkningsmodell som i många fall tillämpas för beräkningen av lärarnas undervisningstid”. Det är en onyanserad och obefogad kritik. Klara regler för hur arbetstiden beräknas är en viktigt rättvise- och rättsäkerhetsaspekt. De främsta bristerna gäller det faktum att inte alla arbetsuppgifter läggs in vid planeringen av årsarbetstiden och den ofta obefintliga uppföljningen. En bättre uppföljning vid årets slut i samråd med berörda lärare är det kanske enskilt viktigaste steget på vägen mot bättre arbetsförhållanden. Då skulle obalansen mellan studenternas schemalagda tid och tiden för lärarens för- och efterarbete (det vill säga felaktiga omräkningsfaktorer) uppenbaras. Att som en reaktion på resursurholkningen sänka omräkningsfaktorerna är cyniskt. Det försätter lärarna i den orimliga valsituationen att antingen skämmas inför studenterna, missköta sin forskning eller att dra in på fritiden.
I DEN HÖGSKOLEPROPOSITION som riksdagen har att ta ställning till beräknas inte några som helst resurser för det omfattande arbetet med att implementera den nya examensstrukturen, nivåindelningen och examensmålen beskrivna i termer av förväntade studieresultat (learning outcomes). Om inga extra resurser anvisas kommer detta arbete ofrånkomligen att resultera i minskad undervisningstid för studenterna. SULF kommer nämligen inte att acceptera att lärarnas arbetstid betraktas som fullständigt elastisk.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
