Rubriken nedan är hämtad från tidningen Aftonbladet den 30augusti i år (http:www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/ 0,2789,691516,00.html).
I artikeln berättar tre kvinnliga forskare vid Lunds universitet att de beslutat lämna den vetenskapliga karriären. Framsiktsutsikterna är obefintliga. De fåtaliga tjänster som utlyses i öppen konkurrens går i stor omfattning till män, och männen kommer även lättare fram då de söker anslag från olika externa finansiärer.
Från SULF anser vi det som framkommer i artikeln belyser vara mycket allvarligt. Därför är det bra att Gunnel Gustafsson, Vetenskapsrådets biträdande generaldirektör, tydligt slår fast att jämställdhetsarbetet ska prioriteras från denna viktiga myndighets sida.
EN FRÅGA SOM GIVETVIS pockar på ett svar är om de villkor som numera utmärker den akademiska karriären stöter bort människor, avskräcker individer som skulle kunna göra utmärkta insatser. Den ovan nämnda artikeln nämner till exempel kvinnor med små barn. Detta är inte den första signalen om att den akademiska karriären tappar i attraktivitet till följd av osäkra eller rent av obefintliga framtidsutsikter. Yngre forskare vid landets medicinska fakulteter har protesterat mot att de saknar en karriär värd namnet. Också i det fallet är det i stor utsträckning fråga om kvinnor. De har som forskare lyckats genomföra med allt det som kan förväntas. Likafullt finns inga fasta anställningar för dem att söka.
Dagens problem för de unga och medelålders forskarna turneras ibland genom hänvisning till jätteproppen Orvar: allt kommer att lösa sig när 40-talisterna pensioneras.
Inom SULF är vi inte övertygade om detta. Till följd av sjunkande studentantal, har de senaste åren antalet fasta lärartjänster till exempel i många naturvetenskapliga ämnen reducerats. Forskningsanslagen har inte ökat, snarare minskat. Om man tar i beaktande det stora antalet nya doktorer och postdok, så har en lägre andel än i tidigare generationer en realistisk möjlighet till fortsatt meritering, för att inte tala om en tillsvidareanställning. Den senaste forskningspropositionen är alltför defensiv för att förändra denna helhetsbild.
CARL THAMS GODA AVSIKTER på jämställdhetens område ska inte betvivlas. Men en del av de åtgärder som genomfördes i slutet av 1990-talet slår nu mot forskarna, och särskilt mot kvinnorna. Alldeles särskilt gäller detta den omfattande värdeminskningen av de så kallade fakultetsanslagen, basanslagen, som inleddes under Thams tid. Den har skett parallellt med en fördubbling av examinationen av forskarutbildade. Denna i sin tur har bekostats inom ramen för de krympande fakultetsanslagen. Andra finansieringskällor har inte funnits.
En följd är att det kan utlysas färre befattningar som forskarassistent, liksom andra lärarbefattningar, i öppen konkurrens. Åtskilligt tyder för närvande på att Sverige har en lägre andel fasta lärartjänster än många jämförbara stater. Många av oss är väl medvetna om att meritprövning, den meritokratiska principen, inte är någon garanti för att kvinnor lättare kommer fram i den akademiska karriären. Men med de former av ansöknings-forskning som alltmera tar överhanden, och där informella nätverk har stort utrymme både vid utformningen av själva projekten och för framgången i konkurrensen, riskerar kvinnorna uppenbarligen att hamna i underläge.
SKÄLEN FÖR ATT dels öka forskningsanslagen, dels styra större resurser direkt till universitet och högskolor hopar sig. Det handlar givetvis om att kunna erbjuda bra forskningsmöjligheter för alla berörda. Uppsalaforskaren Li Bennich-Björkman konstaterar i en utmärkt liten skrift, Överlever den akademiska friheten? (2004) att systemet ”på ett sinnrikt sätt ’lurar’ begåvade och motiverade yngre personer in i en forskarkarriär som i flertalet fall kommer att visa sig vara en återvändsgränd, i brist på tjänster, anslag och tid”.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
