Först 3 500 nya högskoleplatser, nu ytterligare 15000. Så låter de politiska signalerna ett par veckor innan studenterna på allvar strömmar in till universitet och högskolor. SULF har – liksom studenternas SFS – som bekant rekommenderat kvalitativa förstärkningar framför ytterligare kvantitativ expansion. Det förestående Bolognaarbetet gör en sådan prioritering angelägen och starkt motiverad.
Intervjun med norska utbildnings- och forskningsministern Kristin Clemet i nummer 11 av Universitetsläraren har väckt berättigad uppmärksamhet. Vi hoppas därför att många SULF-medlemmar får möjlighet att delta i höstens Universitetslärarstämma och där lyssna till Kristin Clemet, som är en av inledningstalarna.
NORGE VAR FÖRST UT med långtgående reformer i Bolognaprocessens anda. Kristin Clemet är ingalunda okontroversiell i det norska forskarsamhället. Men hon har vunnit respekt bland annat för sin politiska styrka att hävda behovet av de resursförstärkningar som samfällt bedömdes vara nödvändiga för att genomföra Bolognaprocessen i Norge.
Regering och Storting drog slutsatsen att Bolognaarbetet är en strategisk investering. Kostnaderna ökar förvisso, men återbäringen är hög. Kristin Clemets säger i den ovan nämnda intervjun att: ”De ökade tillskotten var troligtvis helt nödvändiga för att genomförandet av reformen skulle gå så smidigt som det har gjort. Reformen medför merarbete under implementeringen och varaktigt för uppföljningen av varje student. Det skulle ha varit svårt att motivera de anställda om inte reformen hade blivit finansierad”.
Motsvarande dialog med och politiska uppbackning av de egna universiteten och högskolorna lyser med sin totala frånvaro här i Sverige.
SULF har i olika sammanhang pekat på behoven av temporära och permanenta resurstillskott till lärosätena för att genomföra förändringarna. Universitet och högskolor, lärare, studenter liksom lokala administratörer kommer att bli allt viktigare under det fortsatta Bolognaarbetet i Sverige. Och det handlar om stora arbetsinsatser, där till exempel omläggningen av studieorganisation kommer att kräva mycket tid. Det handlar bland annat om förverkligandet av de målbeskrivningar som ska finnas för varje nivå. Dessa ska baseras på de kunskaper och färdigheter (learning outcomes and competences) som studenterna förväntas tillägna sig.
Varken Sverige eller Norge har traditionellt någon erfarenhet av sådana målbeskrivningar som kommer att bli aktuella. Givetvis är det lätt att inse fördelarna för studenter och potentiella arbetsgivare. Också de berörda institutionerna kan komma att ha stort utbyte av den inträngande analys som dessa dokument kräver. Men det handlar om en stor omläggning, troligen den största i modern tid.
Vårens svenska högskoleproposition säger inte ett ord om detta. Med tanke på den långvariga – och fortsatta – urholkningen av ersättningsbeloppen för grundutbildningen kommer det att bli en övermäktig uppgift för lärarna och studenterna. Och hur ska lärosätena klara av de höga krav som kommer att ställas på den nya tvååriga masterexamen utan att kvaliteten på övrig utbildning eftersätts? Och på vilket sätt specificeras och garanteras den fördjupning statsmakterna önskar uppnå?
HAR REGERINGEN ÖVERHUVUDTAGET övervägt kopplingarna mellan resurstilldelningen och de nya höga kvalitetsmålen? Om den nödvändiga ökade arbetsinsatserna för i första hand lärarna ska tas av dagens resurser, kommer detta att drabba undervisningen i form av ännu färre kontakter mellan lärare och studenter. SULF uppmanar såväl ledningarna för universitet och högskolor som studenterna att tydligt och klart försvara svensk högre utbildning mot ytterligare utarmning. Det norska exemplet är en inspiration.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
