Rektor vid Stockholms universitet, Kåre Bremer, anser att man åtminstone måste diskutera forskningsstiftelsernas eventuella tidsbegränsning.
Det var en i mängden av vitt skilda och åt alla håll spretande frågeställningar vid det seminarium som hölls i juni kring en ny bok om forskningsstiftelserna.
Boken, från SISTER, med titeln I den absoluta frontlinjen – en bok om forskningsstiftelserna, konkurrenskraften och politikens möjligheter är, enligt redaktören Sverker Sörlin ett forskningsprojekt, ingen utvärdering.
SISTER:s vd Enrico Deiaco inledde seminariet med att referera en fråga som han fått från en journalist: ”Vilken stiftelse är bäst?”. Publiken skrattade som förväntat, men moderator Ulf Wickbom invände:
– Den där utskrattade frågan kanske är den bästa. Om man snor skattebetalarna på rätt många miljoner är det inte mer än rätt att få veta om det blev bra.
Därmed hade Ulf Wickbom markerat två saker som skulle komma att utmärka seminariet.
Dels att han själv inte tänkte sälla sig till den annars så vanliga seminarietypen, den artige, men harmlöse moderatorn.
Dels att det frågorna och svaren, själva seminariet handlade mycket om var vad man så att säga fått och hoppas få för pengarna.
Sverker Sörlin påpekade att stiftelser kan verka prosaiskt, men att de åtminstone framkallar starka åsikter. Detta eftersom de, enligt Sörlin, kan ses som ett brott mot efterkrigsårens samförstånd och därför också har blivit ett test på den politiska maktens räckvidd.
Susan Marton, forskare vid CEFOS, Centrum för forskning om offentlig sektor, hade för projektet intervjuat 65 akademiska ledare. Hennes bidrag har titeln Humaniora och samhällsvetenskap – buisness as usual och hon talade om motsättningar mellan akademisk kapitalism kontra akademisk frihet, mellan universitetens autonomi och det entreprenöriella universitetet.
– Det är en utbredd upplevelse att självständigheten är hotad, att ansökningar skrivs på ett visst sätt för att få pengar och att det är farligt om forskare leker politiker, farligt med politiskt korrekta forskare.
Hård barndom
Mats Benner, docent vid Forskningspolitiska institutet vid Lunds universitet och en annan av författarna, talade om ”stiftelsernas hårda barndom”. Stiftarna fostrade med bestämda regler, mer som doktor Spock och väldigt lite som curlingföräldrar, och hur forskningsstiftelserna 1994 (genom skiftet från borgerlig till socialdemokratisk regering) till råga på allt fick styvföräldrar, som aldrig bett att få ansvar för de då späda konstruktionerna.
Allra första vd:n för Stiftelsen för strategisk forskning, Ingmar Lindgren, påminde om att stiftelserna inte hade varit något hugskott, ensidigt från politiker, utan föremål för en omfattande remissomgång inom forskarvärlden.
Om man återvänder till Mats Benners ”barnperspektiv” är stiftelserna numera
tonåringar och vissa utmärks av ett visst trots, vilket Sverker Sörlin och andra
framhöll som positivt – som att KK-stiftelsen ”står på sig”, trots negativ utvärdering.
– Men forskningsstiftelserna är i en självprövningsfas.
Dan Brändström, vd för Riksbankens Jubileumsfond, anknöt till detta eventuella (tonårs)trots, genom att konstatera att stiftelserna som kanske kunde ha varit modigare från start numera vågar ta ut svängarna.
Dödens dal
Om att nuläget är annorlunda, jämfört med tiden för stiftelsernas tillkomst, talade också Måns Lönnroth, MISTRA:s vd, liksom inte minst att det borde vara ännu mer annorlunda och att nya tider kräver ny retorik.
– Det finns ett stort gap, en dödens dal mellan forskning och innovation. Vi vill gjuta formuleringen forsknings-finansiering i betong och sänka den i havet och i stället tala om forsknings-investering. Inte bara göra vetenskapliga utvärderingar, utan också beräkningar av användarvärdet.
”Investering” fick moderator Wickbom att reagera och Måns Lönnroth kontrade med en snabblektion i ordets ursprungliga betydelse, av latinets investo, bekläda från den så kallade investiturstriden, en maktkamp mellan påve och kejsare.
– Och vad vill du jag ska dra för slutsats av det, undrade Ulf Wickbom lika snabbt och bidrog, precis som den aldrig påfallande artige Lönnroth till att det här seminariet stundtals blev vittert och vasst och därmed intressant.
Svårt att mäta effekter
Bengt Westerberg, Vetenskapsrådets styrelseordförande, tog också upp ordet investering:
– Det är vansinnigt svårt att mäta forskningens effekter, alla har på känn att investering i forskning har gynnsam inverkan på samhället, men ingen vet.
Ungefär här bröt Merle Jacob, universitetslektor i forskningspolitik vid Lunds universitet, från publiken in med frågan varför det inte sker någon kontinuerlig utvärdering av universiteten i bemärkelsen, vad man gör med det som finansierats/investerats.
– Allt som Sverige satsar på blir därför bedömt framgångsrikt, misslyckanden finns helt enkelt inte.
Det fick somliga både i publik och paneler att skruva sig en aning, men Bengt Westerberg höll med:
– Frågan är relevant, vi borde utvärdera utvärderingssystemen.
Gunilla Jönsson, rektor vid Lunds tekniska högskola, talade om problem även när man inser att något är misslyckat, nämligen hur universiteten ska
avveckla projekt som inte gör framsteg.
– För då kommer folk och påpekar att dom och dom är anställda, att vi har arbetsgivaransvar och det har vi ju, med befordringssystem och anställningssystem.
Underfinansierad forskning
En annan rektor, Kåre Bremer vid Stockholms universitet, talade om kraven från stiftelserna på motfinansiering, vilket går att acceptera, men däremot inte att en del stiftelser också kräver att universiteten satsar av helt nya resurser.
– Det är otillbörliga krav som har ambitioner att styra.
Kåre Bremer efterlyste också öppenhet från stiftelserna, som utförliga motiveringar på avslagna ansökningar, i stället för ”det blir inget”.
Och det var alltså Bremer som tog upp frågan om stiftelsernas livslängd, helt enkelt deras existens.
– Det är omvittnat att svensk forskning är underfinansierad, varför ger ni inte mer pengar? Varför måste forskarkåren hållas på sparlåga?
– Kanske ser sig forskningsstiftelserna som en omistlig del av forskningssystemet, men avför inte frågan om livslängden, envisades Kåre Bremer.
Men åtminstone den här eftermiddagen försvann den ur sikte, även om den åter anades när det var dags för avslutning och planeringschefen vid Utbildningsdepartementet, David Samuelsson, talade om stiftelserna ”som en del av familjen”.
Ja, där återkom också ”barnperspektivet” liksom när Bjarne Kirsebom, tidigare KK-stiftelsen, numera forskningsråd i EU, talade om hur stiftelseföräldrarna hade ”dumpat barnet på gatan”, att det från början varit svårt att få ihop en kvalificerad ledning som kunde stå emot politikers vilja att lägga till rätta.
– Kopplingen till politiken och debatten om löntagarfonder och systemskifte skadade stiftelserna, enligt Bjarne Kirsebom.
Samtidigt som man kan säga att just politiska beslut, var själva förutsättningen för stiftelsernas tillkomst och existens. Vilket, som Måns Lönnroth påminde om, fortfarande gäller:
– Man kan tro att relationerna mellan politikerna och stiftelserna blivit lugnare.
Men det kan bli väl turbulent efter ett eventuellt regeringsskifte med politiker som vill helt andra saker med stiftelserna.
Att framtiden alltid, allmänt sett, är en öppen fråga stärktes också på rent lyriskt vis av moderatorn Ulf Wickbom som avslutade genom att recitera Gunnar
Ekelöfs Eufori.
Exakt hur Ekelöfs dikt kan relateras till forskningsstiftelsernas konkurrenskraft fick bli en fråga för publiken att ta med hem eller till buffén. Tillsammans med Dan Brändströms mindre poetiska, kontrafaktiska historiefråga: Vad skulle ha hänt om staten hade använt pengarna, de 18 miljarderna, som utskiftades när stiftelserna bildades?
Fotnot:
SISTER står för Swedish Institute for Studies in Education and Research.
MARIELOUISE SAMUELSSON
