Svar till Inger Wistedt: Rensa ut bland myterna!

I Universitetsläraren 9/05 skriver professor Inger Wistedt om forskarrollen som ett kall, snarare än ett jobb och ett yrke. Detta inlägg kritiseras, med rätta, av ordföranden för Sveriges doktorandförening, Annika Blekemo. Wistedt för till torgs en otidsenlig syn på vad forskare är och hur vi arbetar. Då Wistedt skriver detta som styrelseordförande för Sveriges Professorers Förening vill jag härmed markera mitt avståndstagande från en organisation som står för sådana förlegade attityder, som jag trodde hörde gångna sekler till.

MIN MORMOR VAR småskollärarinna, utbildad vid ett ettårigt lärarseminarium 1902–1903, och tjänstgjorde sedan som lärarinna vid en småskola i Blekinge. När hon gifte sig 1919 skulle hon tvingas lämna sitt arbete, eftersom lärarinnor inte ansågs kunna kombinera lärarkallet med familjeliv. Nu kom lyckligtvis en lagändring till stånd samma år, så att hon fick behålla sin lärarinnetjänst. Hon tillhörde den första generation som fick möjligheten att kombinera sin roll som mor med sin läraruppgift, vilket hon enligt min mors vittnesbörd lyckades mycket väl med.
Nu för Inger Wistedt till torgs motsvarande tankar år 2005 om forskarkallet. Forskaren ”måste, åtminstone i perioder, vara beredd att offra mycket av sådant som människor värdesätter högt: familj, vänner och nöjen”. Detta är upprörande, otidsenligt och närmast pinsamt, när det kommer från en facklig organisation som ska ta tillvara professorernas intressen. Vi professorer har arbetstidsavtal, som precis vilken arbetstagare som helst. Vi har samma rätt till föräldraledighet och sjukskrivning som alla andra arbetstagare. Vi har i det avseendet ett jobb som vilka andra som helst.
Wistedts resonemang försvårar, för att inte säga omöjliggör, rekrytering av yngre krafter som ska axla forskar- och ledarrollerna vid våra lärosäten, nu när 40-talisterna börjar gå i pension. Jag tror, baserat på erfarenhet av att handleda både manliga och kvinnliga doktorander, att detta resonemang särskilt försvårar rekrytering av kvinnor till forskarkarriären.

60- OCH 70-TALISTERNA, bland vilka dessa krafter ska rekryteras, är en generation som ofta tänker och handlar annorlunda än gångna generationers akademiker. Vi är många som inte är beredda att offra ”familj, vänner och nöjen” på forskningens altare. Bland oss växer en tyst rörelse fram som vägrar arbeta gratis övertid åt våra arbetsgivare.
Vi ser forskaruppgiften som ett jobb – inte vilket jobb som helst. Det är ett spännande, utmanande och utvecklande jobb. Det är ett flexibelt jobb, på gott och ont. Men det är ett jobb, inte ett kall! Rensa ut den gamla myten om forskarkallet från SPF! Det borde gjorts redan 1919!

PER RUNESON
Fyrabarnspappa, 60-talist, professor vid LTH


Kategorier: Arkiv