SULF:s rapport ”Forskarutbildad till arbetslöshet” skildrar den tuffa verklighet som många forskarutbildade idag möter. Förbundet har nu en ny åtgärdsplan för vad som måste göras om Sverige ska kunna räknas till de ledande forskningsnationerna också i framtiden.
1. För det första behövs politiska åtgärder. Ge skäliga levnadsvillkor åt samtliga doktorander, samt öka satsningen på meriteringsanställningar för dem som redan är färdiga. Låter det sig inte göras med bibehållen volym måste antalet doktorander minska.
2. För det andra måste vi inse att doktorander utbildas för två helt olika arbetsmarknader. En del av de disputerade kommer att behövas inom högskola/universitet men än fler kommer att hamna på andra arbetsplatser. För dessa olika arbetsmarknader krävs olika åtgärder.
a. Rekryteringen av disputerade till lärosätena måste bli bättre och tydligare. Tjänster måste lysas ut i öppen konkurrens och med en framsynt planering för lärosätenas behov. Pensionsavgångarna måste genomföras successivt så att vi inte rakt av byter en generation mot en annan, det vill säga starta nu.
b. Arbetsmarknaden utanför lärosätena måste utvecklas så att de disputerades kunskaper bättre kan tillvaratas. Gemensamt för disputerade är att man har lärt sig att systematisera och analysera stora faktamassor, en kunskap som kommer till användning inom många områden. Forskarutbildade har därmed en generell användbarhet som näringsliv och förvaltning kunde ha mycket stor nytta av. Här finns pengar att hämta för den som förstår potentialen hos denna högutbildade, hårt arbetande grupp!
Målet är därmed klarlagt men hur ska vi komma dit?
Även här blir ansatsen flerdelad:
1. Redan under doktorandtiden måste det ske en karriärplanering. Denna måste dels ligga på den enskilda individen men också bli ett åliggande för lärosätet.
2. Lärosätet måste anmäla den disputerade som blir arbetslös till statliga Trygghetsstiftelsen.
3. Det behövs en bättre fungerande arbetsförmedling för akademiker i allmänhet och för disputerade i synnerhet. Arbetsförmedlingen måste formera sina resurser så att handläggare med speciell kunskap om dessa personers arbetsmarknad verkligen träffar de disputerade arbetssökande. Vi har inte råd att vänta till de forskarutbildade blir långtidsarbetslösa innan åtgärder sätts in på det sätt som görs alltför ofta idag.
4. Alla som är verksamma inom högskolan måste föra ut de disputerades kunskaper så att näringsliv och förvaltning förstår att värdesätta den kunskapsresurs som finns. Liknande ”marknadsföringsinsatser” måste också staten göra.
5. En omfördelning av resurserna är nödvändig så att balans uppstår. I dagsläget bör större insatser avsättas för meriteringsanställningar och bättre marknadsföring av de forskare som är färdiga i stället för att satsa på att fler ska antas till forskarutbildningen.
ANNIKA BLEKEMO
ordförande i Sveriges Doktorandförening, SDF
