Just nu (i slutet av maj) väntar SULF och landets alla universitetslärare otåligt på den proposition som ska lägga fast förutsättningarna för arbetet med att inlemma svensk högre utbildning i det gemensamma europeiska utbildningsrum som byggs inom ramen för Bolognaprocessen.
Samtidigt med att den tredje uppföljningskonferensen invigdes i Bergen skriver Leif Pagrotsky på DN Debatt (20/5) att Sverige alltsedan starten i Bologna för sex år sedan varit mycket aktivt i att driva processen framåt. Det kan sägas bara av den som ser utvecklingen ur ett fågelperspektiv. När utbildningsministern skriver att han innan sommaren kommer att presentera en strategi och konkreta åtgärder för högskolans internationalisering förbigår han med tystnad att det viktigaste faktiskt är utbildningens innehåll. Inte med ett ord nämner han det mycket omfattande arbetet med att fylla rutorna på utbildningspolitikernas power-pointbilder med annat än stolta visioner. Det arbetet ligger nu framför universitetslärarna och det är det arbetet som avgör hur attraktiv svensk högre utbildning kommer att vara i framtiden. Bara inte fortsatt snålhet från regering och riksdag lägger krokben för ambitionerna.
TVÅ VIKTIGA BESKED lämnar utbildningsministern i DN. En tvåårig masterexamen införs på avancerad nivå (efter tre års studier på grundnivå) och forskarutbildningen förblir fyraårig. Det är bra. Den lösningen förordade SULF i sina remissvar till departementet. Den strukturerade svenska forskarutbildningen står sig mycket väl vid internationell jämförelse och utgör en bra grund för en fortsatt utveckling. Inom ramen för den fyraåriga utbildningen finns tid att angripa också sådana frågeställningar som kräver en något mer omfattande insamling av data eller utveckling av apparatur. Samtidigt kan man konstatera att det inom stora fakultetsområden saknats en avancerad examen som förberedelse för annan yrkesverksamhet än forskning. En tvåårig masterexamen kan därför komma att utgöra en viktig källa till ökad kompetens i det svenska samhället.
EN TVÅÅRIG MASTEREXAMEN och en fyraårig forskarutbildning kompletterar varandra. Den som bestämmer sig för att satsa på en forskarutbildning antas normalt efter ett års avklarade studier på den avancerade nivån. Inom ramen för en integrerad fyraårig utbildning går det då att nå så långt att (med orden ur Bergenkonferensens slutkommuniké) ”the core component of doctoral training is the advancement of knowledge through original research”. Den som i stället vill gå ut i yrkeslivet efter masterexamen kan under det avslutande året till exempel välja kurser av mer tillämpad karaktär.
Naturligtvis bör även den som avslutat studierna för masterexamen kunna antas till forskarutbildning men Leif Pagrotsky sänder helt fel signaler när han skriver att i sådana fall bör normalt ett års studier kunna tillgodoräknas i forskarutbildningen. Då tänker han i rutor utan hänsyn till innehåll. Det torde i själva verket snarare vara undantaget att det mest lämpade innehållet i masterstudiernas andra år sammanfaller med inledningen av en välstrukturerad forskarutbildning.
DET SKULLE UTGÖRA ETT HOT mot masterexamens integritet om studenter som inte klarat konkurrensen vid antagningen till forskarutbildningen blir skuggdoktorander fram till masterexamen i hopp om att då bli antagna eller om institutioner skulle komma att sätta i system att välja ut och anta doktorander för tre år först efter att de själva fått bekosta året fram till masterexamen. Ser vi tendenser till en sådan utveckling kommer SULF att omedelbart reagera.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
