Att försöka tänka i andra banor det kan vara rätt svårt – men nödvändigt!
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter
Ibland är det lätt att känna som Bo Bergman i den välkända dikten Marionetterna. Det händer så mycket i högskolevärlden. Den ena makthavaren efter den andra rycker i trådarna och de olika lärosätena positionerar sig efter vad som just då är högskolemässigt korrekt. Därför känns det bra att försöka tänka i andra banor. Det är så lätt att utgå ifrån – så här har vi alltid gjort eller så här har vi aldrig gjort, underförstått ingen ide’ tänka på annat sätt.
VARFÖR GÅR ”ALLA” I SAMMA LEDBAND? Något jag har funderat mycket över är att de flesta regionala högskolorna tänker på liknande sätt. Allt blir bra bara vi får universitetsstatus. Vi ska snabbt bli universitet som alla andra.
Ponera att detta inte är hela lösningen, kanske gäller det att tänka annorlunda.
Hur skulle det vara om någon högskola i stället skulle våga säga: ”Just nu låter vi universitetsplanerna ligga på is ett tag. Vi ska i stället i första hand satsa på att bli Sveriges absolut bästa högskola där studenter, lärare/forskare, doktorander med flera, samt tekniskt-administrativ personal verkligen känner sig behövda och får kompetensutvecklas genom personligt lärande och utveckling i en akademi som stimulerar det intellektuella, kritiska samtalet och som samtidigt vågar tänka nya tankar.”
Därför kan jag ibland i mer pessimistiska stunder föreställa mig att Högskoleverket, Utbildningsdepartementet och andra intressenter småler för sig själva: ”Varför är det så svårt för högskolor att tänka på annorlunda sätt? Varför rättar ”alla” in sig i ledet?”
Framtidens vinnare i högskolevärlden kan måhända vara den/de som vågar gå emot strömmen och se utifrån andra perspektiv än de gängse.
Jag är helt övertygad om att framöver kommer det att behövas att kunna ”gå utanför ramarna” i den snabbt föränderliga högskolevärlden.
KAN ALLA HÖGSKOLEMÅL FÖRENAS FULLT UT?
Något jag funderat mycket över är om alla högskolemål verkligen på djupet är förenliga med varandra. Kanske vårt intellektuella uppdrag är att på allvar problematisera detta, både inom det egna lärosätet och för SULF som fackförbund i dess kontakter med statsmakterna.
Om man tar konsekvenserna av att till exempel hälften av 25-åringarna bereds plats inom högskolan, samt att vi samtidigt får en öppnare högskola med mer ökad social och etnisk mångfald, då frågar jag mig: Kommer dessa förhållanden inte att öka kraven på starkt förändrade undervisnings och examinationsformer?
Hur kommer dessa förändringar att i realiteten gå ihop med tydligt ökade krav på fördjupning och specialisering inom akademin?
Jag menar att de olika högskolemålen inte automatiskt kan adderas, vissa är förenliga, andra inte. Här har vi i akademin en viktig uppgift att kunna lyfta fram dessa frågor till en mer kritisk konstruktiv granskning. Vi måste våga ifrågasätta mer.
ATT ARBETA FACKLIGT KAN FAKTISKT innebära omprövningar.
I våra fackliga kontakter med arbetsgivaren kan vi i realiteten komma i situationer när det verkligen kan kärva. Då är det viktigt att försöka sätta sig in i motpartens sätt att se och även ha tilltro till att denna gör på motsvarande sätt.
Då kan vi tillsammans skapa ett manöverutrymme för att fullt ut kunna mötas i reell dialog med varandra. Det är nog grunden för att kunna åstadkomma resultat. Ibland måste både fack och arbetsgivare våga ompröva och tänka och handla på annorlunda sätt.
Att arbeta i högskolevärlden, både som lärare och facklig företrädare kan vara omtumlande och kämpigt, men övervägande positivt vågar jag säga.
Att verka i akademin och faktiskt få möjlighet att utvecklas i jobbet en hel del är en lärorik process!
BENGT-ÅKE LINDBLOM
UNIVERSITETSADJUNKT
INSTITUTIONEN FÖR PEDAGOGIK,
DIDAKTIK OCH PSYKOLOGI
VID HÖGSKOLAN I GÄVLE
