Debatt och debattsvar

I Universitetsläraren 7/2005 skryter vår nye utbildningsminister Leif Pagrotsky om hur mycket pengar Sverige satsar på forskning. Han påstår: ”Det är bara skattebetalarna i Finland och Israel, som betalar mer av sina inkomster till forskning.”
Samtidigt är de flesta högskolelärarna inom samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen väl medvetna om den akuta kris i vilken vi befinner oss: vi vet att vi måste undervisa mycket mer än i nästan alla andra västerländska länder, vi har svårare att få forskningsanslag och doktorander är utdöende varelser. Medan högskolelärare vid Universitetet i Metz i Frankrike klagar över att de måste undervisa 172 timmar per år (Universitetsläraren3/2005) , så måste en lektor vid Uppsala universitet undervisa 400 timmar, det vill säga mer än 2,3 gånger så mycket! Medan mina tyska kollegor klagar över att ”bara” cirka 30 procent av alla projektansökningar får anslag idag, brukar numera mindre än 10 procent av projektansökningarna inom statsvetenskap få anslag från Vetenskapsrådet.
Medan handledningen av doktorander är en självklarhet för docenter och professor utomlands har det blivit mycket sällsynt att en institution här kan ta in några fristående doktorander. För andra året i rad har statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet kommit fram till att medel saknas för att alls ta in några doktorander. Sociologiska institutionen tog inte in några fristående doktorander förra året men hoppas på att kunna erbjuda så många som två [!] platser det här året. Inte är det bättre vid andra lärosäten. När jag ringde till kontakter vid Örebro och insåg att inte ens de skulle ta in några doktorander förra året, gav jag upp. Jag var tvungen att berätta för mina bästa magisterstudenter vid Högskolan Dalarna att det är mycket lättare att komma in på en doktorandutbildning vid Yale eller Cambridge än i Sverige. Förra månaden fick två av dessa doktorander stipendier till European University i Florens, men de hade helst fortsatt i Sverige.
Hur kan det vara så att Sverige satsar mest på forskning men samtidigt erbjuder de sämsta forskningsvillkoren? Skillnaden mellan Pagrotskys och vår värld visar hur lätt det är att manipulera matematik. Några av skälen till dagens kris har redan påpekats i den offentliga debatten: fördelningen bland forskningsmedel missgynnar humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen mer än i många andra länder; expansionen av högskolor under 90-talet täcktes inte av en motsvarande ökning av forskningsmedel, vilket betyder att forskningsmedel per lärare har minskat radikalt och så vidare.

MEN TYVÄRR HAR EN MYCKET väsentlig faktor utelämnats ur debatten, nämligen att Sverige beräknar forskningsstöd på ett helt annat sätt än de flesta andra länder. Vanligtvis är forskning en självklar del i ett lektorat. Man förväntas undervisa en viss summa timmar och resten av tiden ska gå åt forskning. Denna forskningstid är inte beräknad och inte finansierad av någon budget.
I Sverige är utgångspunkten att en lektor ska undervisa 400 timmar per år, vilket motsvarar mycket mer än 100 procent av 40 timmar per vecka om det ska bli någon kvalitet på undervisningen. Sedan ska man försöka köpa sig fri genom att slösa bort massor med tid på att försöka att anpassa sig till den konforma forskningen som regeringen vill se. Regeringen försöker att verkar generös genom att kasta ut några smulor till fakultetsanslag. På så vis kan den säga att den har ”finansierat” mer forskning än andra länder. Därmed kan den dölja att i andra länder forskar lärare mycket mer i tjänsten, men finansieringen av denna tid kommer inte från en forskningsbudget.

TILL EXEMPEL HAR REDAN nämnts att en lärare i Frankrike undervisar 172 timmar per år medan en lärare i Uppsala undervisar 400 timmar. Vid Högskolan Dalarna, där jag har en lektorstjänst, använder högskolan fakultetsanslaget delvis till att ge samtliga lektorer 10 procent forskning. I detta fall kan regeringen skryta över att den betalar cirka 70 000 kronor i forskningsmedel till varje lärare (när man räknar in lön, arbetsgivareavgifter och förvaltningskostnader), medan en lärare i Frankrike får noll forskningspengar från ett fakultetsanslag.
Den svenska regeringen kan då påstå att den är generös, därför att den delar ut 70 000 kronor till varje lärare, medan de ”stackars” franska lärarna måste nöja sig med att undervisa mindre än häften så mycket ( 172 timmar mot 360 för en lärare vid Högskolan Dalarna). Det är verkligen ”synd” om de forskande franska lärarna!
I Frankrike klagar facket över att de måste undervisa så mycket och kräver att undervisningen ska kortas ner till 150 timmar. Varför kan inte vårt fack åtminstone kräva att vi får det lika ”dåligt” som våra kolleger i Frankrike (för att inte tala om Danmark, Finland eller Norge?) Och varför kan vi inte börja diskutera stridsåtgärder för att få rimliga villkor? Undersökningar visar att förtroendet för högskolor och universitet är mycket högre än förtroendet för politikerna. Är det inte dags att använda detta samhälleliga stöd för att rädda högskolorna och universiteten?

STEVEN SAXONBERG
docent i statsvetenskap och forskarassistent
vid Uppsala universitet, samt lektor i samhällskunskap och sociologi vid Högskolan Dalarna

SVAR:
Steven Saxonberg pekar i sitt debattinlägg på missförhållandet att svenska universitetslärare kan ägna alltför liten tid åt egen forskning och annan kompetensutveckling.
SULF kräver att alla disputerade högskolelärare ska ha minst 1/3 forskning och kompetensutveckling i tjänsten och arbetar sedan flera år för att motsvarande resurser ska tillföras högskolan i form av en ”lärarpeng” i direkt anslutning till grundutbildningsanslaget.
Vi har ännu inte fått gehör för vårt krav men jag vill påstå att det möts med allt större förståelse.
Steven Saxonberg frågar varför vi inte kan börja diskutera stridsåtgärder som ett sätt att snabbare nå målet. Jag kan säga att sådana diskussioner har förekommit i förbundsstyrelsen just vad beträffar arbetstidsfrågan.
Det vore bra om vi kunde ha en mer allmän diskussion inför nästa förhandlingsomgång. Att gripa till stridsåtgärder är en mycket allvarlig sak. Då räcker det inte att ha samhällets stöd utan då måste vi också veta att medlemmarna sluter upp.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF


Kategorier: Arkiv