Nummer 9-05

Den 25 februari nästa år ska, om allt går som planerat, ett mycket speciellt forskningsprojekt redovisas på Elverket i Stockholm. ”Tusen år hos Gud – en sekund på jorden” heter det. Projektledaren Margaretha Åsberg, professor i koreografisk komposition på Danshögskolan, beskriver sitt projekt som ”en vetenskapsintegrerad dansteateropera”.

Två dansprojekt finns med bland de åtta konstnärliga forsknings- och utvecklingsprojekt som Vetenskapsrådet stöder.
Det första är det nyss nämnda, det andra är professor Efva Liljas utforskande av rörelsen som kroppens minne, som redan delredovisats i tre föreställningar, senast i den uppmärksammade Döden, döden på Kulturhuset i Stockholm. Där medverkade tretton amatördansare i åldersspannet 65–90 år.
Under Dansens dag i slutet av april hölls ett seminarium om de två dansprojekt som fått del av Vetenskapsrådets ”konstnärliga miljoner”, som presentatören Jens Graff, professor i dansinterpretation, uttryckte sig till Torsten Kälvemarks förtjusning.
– Konstnärliga miljoner! Underbart! Det ska jag komma ihåg, det ger vingar åt pengarna, utbrast han.
Kälvemark är, utöver utredare på Högskoleverket, även ledamot i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap inom Vetenskapsrådet, samt ordförande i ämnesrådets arbetsgrupp för konstnärlig FoU.

Diskutera gränslandet
Sedan år 2001 har regeringen anslagit medel för att utveckla och stödja konstnärlig FoU. I år uppgick anslaget till 20 miljoner kronor. Vetenskapsrådets projektbidrag till konstnärlig forskning har utgått sedan 2003. Man startade med att bilda sju kollegier (nätverk) för att diskutera gränslandet mellan konst och vetenskap. En del av dem har snart diskuterat färdigt och är klara för redovisning, och man inriktar sig nu på att stödja konstnärliga forskningsprojekt. Ett kriterium är att projekten ska omfatta samarbete med minst två högre utbildningsinstitutioner.
Cirka 25 nya ansökningar om projektbidrag har kommit in i år, omfattande det mesta från arkitektur till musik, från dans till måltidskunskap, berättade Torsten Kälvemark.
– Kriterierna för att få bidrag skiljer sig egentligen inte från andra områden. Det handlar om kvalitet, sa han, men tillade att det finns problem. Det är svårare att definiera vad kvalitet är inom det konstnärliga området.
En skrift Konst, kunskap, insikt har rådet gett ut för att belysa konsten som kunskapskälla, de olika konstarternas plats i vetenskapen och diskussionen om legitimitet och acceptans för konstnärlig FoU. Årsbok nummer två utkommer i dagarna.

Utforska ögonblicket
Danskonsten är ny i akademiska sammanhang. Det började med Koreografiska institutet, startat 1963 som försöksverksamhet under Musikaliska akademin, som omvandlades till Statens dansskola 1970 och blev Danshögskolan 1978.

Kosmiskt grepp
Margaretha Åsberg blev högskolans första professor 1992. Hon tar nu ett kosmiskt grepp över danskonstens FoU och utforskar ögonblicket efter Big Bang i samarbete med Bengt Gustafsson, professor i astrofysik i Uppsala och kognitionsforskaren Peter Järdenfors i Lund.
Cirka 26 personer kommer att stå på scenen när projektet ska redovisas. Där finns en kör, solister, slagverkare, skådespelare från Dramaten, elektronisk musik. En text av Stig Dagerman är en tyngdpunkt i föreställningen.
– Hur skiljer sig den här föreställningen från ”vanliga” föreställningar, frågade någon i publiken och Margaretha Åsberg talade om det spännande med kunskapsfälten som kan strös in.
Hennes intresse för rymden väcktes när hon 1959 var solist i Harry Martinsons och Karl-Erik Blomdahls rymdopera Aniara och det har aldrig släppt. Fysikena brukade dock inte låta lika poetiska som dansaren när hon slängde sig ut bland galaxerna och beskrev världens och tidens begynnelse, dansens relation till kosmisk energi, människans eviga längtan, att lyftas bort från jagets gränser, att famnas av rörelser i rörelsen.
Projektredovisningar av denna typ ska förstås upplevas, de är svåra att beskriva i ord.

Ligger i tiden
Professor Efva Lilja fick så många frågor från journalister i samband med Döden, döden att hon tvingades finna ord för sitt projekt som fokuserar på åldrande människor. Ämnet ligger tydligen i tiden, i Finland har koreografen Riitta Pasanen-Willberg också drivit ett forskningsprojekt kring ålder och erfarenhet med en serie tillhörande föreställningar.
Efva Lilja undersöker vad kroppen minns och samarbetar med en grupp forskare inom olika ämnesområden, socialgerontologi, sociologi, filosofi, etnologi. Hon vill veta hur erfarenhet lagras i rörelsen, om rörelsen aktiverar minnet, hur vi i nuet förvaltar det vi upplevt.
Den första delredovisningen var ett solo kring minnet, förra året blev det en duett med Kari Sylvan och Jan Abramsson, Med ögat mitt i pannan.Vårens föreställning i Kulturhuset i Stockholm blev den utåt mest uppmärksammade. 140 personer från 65 år och uppåt ville vara med och dansa sina minnen. Femtiotre togs ut för audition, sjutton blev utvalda, sex män och elva kvinnor, den äldsta 90 år. Inga kroppsarbetare ville vara med, men i övrigt var en mängd yrken representerade, en kemist, en gynekolog, en designer, lärare, terapeuter …

Forska i långa processer
Både Margaretha Åsberg och Efva Lilja har en omfattande dokumentation över arbetsprocesserna, på DVD och video bland annat. Efva Lilja lät också sina dansande pensionärer skriva dagbok.
Efva Lilja var nöjd med att genom projektbidraget ha fått en chans att gå in i en process som inte är så slimmad.
– Många konstnärer jag möter talar om svårigheten att komma vidare, att få fördjupa sig, få insikter. Under en lång tid har jag känt behov av att få forska i långa processer, inte bara producera och sälja, sa hon och talade om det nödvändiga i att försvara det konstnärliga idealet mot den kapitaliserade tillvaron.
Debatten om konst kan kallas vetenskap har varit livlig sedan regeringen beslöt om de konstnärliga forskningsanslagen. På uppdrag av Sister, Institutet för studier av utbildning och forskning, har Henrik Karlsson, docent i musikvetenskap, gjort en grundlig studie av forskarutbildningen av konstnärer.
I Vetenskapsrådets bok Konst, kunskap, insikt skriver han så här:
”Konstverk ur alla genrer tangerar, när de är som bäst, frågor och dimensioner som vetenskapen med sin strikta terminologi inte kan tillräckligt förklara – det obegripliga, ofattbara, outsägbara – mänsklighetens eviga och existentiella frågor. När så händer, i magiska ögonblick, står tiden stilla ett slag eller tid blir till rum, i en koncentration som vi alla kan känna av. Det är i den sektorn som den mest spännande konstnärliga forskningen kommer att finnas, vill jag hoppas”.

KERSTIN KÅLL


Kategorier: Arkiv