På universitet och högskolor pågår planeringen av höstterminens undervisning för fullt, såvida inte redan schemaläggningen rent av är klar. Nu bestäms arbetsfördelningen mellan lärarna, vem som ska ha en viss kurs, och hur mycket arbetstid som beräknas för arbetsuppgiften. Från SULF tycker vi det är viktigt att alla berörda lärare kan få kännedom om resultatet. Det blir mindre snack och risk för misstämning om kollegerna vet vem som gör vad, hur mycket tid kollegan får för en kurs eller andra arbetsuppgifter.
Vi har flera gånger på denna plats understrukit att det i allmänhet har varit bra att beslutanderätten under det senaste decenniet i en rad frågor har flyttats närmare arbetsplatsen, institutionerna och liknande. Det får dock inte förtigas att denna decentralisering av en del chefer missbrukas i syfte att pressa ur medarbetarna så mycket arbete som möjligt. Det smusslas med beräkningen av tidsåtgången, och uppfattningen att vissa favoriseras verkar spridas. Rättvisa och rättsäkerhet är hotad.
DENNA UTVECKLING ÄR INTE GODTAGBAR. Som resultat av SULF:s yrkande i senaste avtalsrörelsen, har arbetstidsavtalet för universitets- och högskolelärare skärpts på en mycket viktig punkt: i samråd med berörd lärare ska en planering av årsarbetstiden ske, och denna planering ska dokumenteras i en skriftlig tjänstgöringsplan som anger arbetsuppgifterna. Tjänstgöringsplanen gör det möjligt för den enskilda läraren att hela tiden hålla koll på hur mycket man har arbetat. Det är ju nödvändigt att de olika uppgifterna kan summeras, så att läraren slutligen kan säga, att nu har jag uppnått 100 procents arbetstid. Det senare har varit omöjligt på många ställen.
Det är i och för sig beklagligt att en mera detaljerad reglering ska vara nödvändig, men det är bara att konstatera att alla berörda inte har varit vuxna det ansvar som tilldelats dem. SULF har medlemmar som efterlyser långt mera detaljerade bestämmelser som skydd mot godtycke, och det kan inte uteslutas att vi och övriga fackförbund kan tvingas slå in på en sådan väg. Bland yngre medlemmar finns uppenbarligen inte samma lojalitet som i äldre generationer – de förra ser inte universitetsläraryrket som ett kall, utan som ett arbete, för vilket det måste finnas gränser.
OM TIDEN FÖR UNDERVISNING på en kurs till följd av minskande resurser måste dras ned, bör man överväga om inte kursplanen och de mål som anges i den måste ändras. Att till exempel låta den enskilda läraren med sin fritid utföra det arbete som det saknas tillräckliga resurser för leder till ohälsa och vantrivsel. Att ”tvånget” ofta inte är uttalat, utan mer handlar om utnyttjande av lärarnas yrkesstolthet, både gentemot studenterna och deras ämnen, gör det inte mer acceptabelt.
Bland andra vissa förvaltnings- och personalchefer har då och då under senaste åren kritiserat att många institutioner använder sig av undervisningskategorier som lektorstimme och professorstimme, då man bedömer typen av undervisningsinsats och därmed tidsåtgången för en kurs. De säger att detta är otidsenligt. Såvitt oss är bekant, medverkar dock landets förvaltnings- och personalchefer mera sällan i utbildningen, så deras påstående är ofattbart. Vi hävdar tvärtom att detta slag av kategoriindelning av undervisningen ofta är nödvändig. Indelningen bygger på omfattande kunskap och erfarenheter bland kolleger om vad som är en rimlig arbetsinsats. Dessutom är timkategorierna ett sätt att öka rättvisa och rättsäkerhet, att skydda individer mot godtycke.
HAR RÄTTVISA OCH RÄTTSÄKERHET för individerna blivit omodernt bland förvaltnings- och personalcheferna? Så verkar det. Det finns en rad undersökningar av förhållandena på svensk arbetsmarknad som visar att kvinnorna är de som främst missgynnas av bristen på av alla kända regler eller principer. Inom universitet och högskolor svarar just de kvinnliga lärarna för en betydande del av undervisningen. Vilket syfte finns från administrationens sida med att undergräva deras rättsäkerhet?
GÖRAN BLOMVIST
Förbundsdirektör i SULF
