I tidskriften Guadeamus, Stockholmsstudenternas språkrör, gör doktorandsektionens ordförande, Annika Blekemo, upp med det hon kallar ”forskningsmyten” (nr 3/2005). Forskning är inte ett kall, säger hon, det är ett ”jobb, ingenting annat”. Argumentet ger hon för att skapa eftertryck åt doktorandernas rättmätiga krav på att ha en anställning under doktorandtiden. En anställning ger social trygghet – lön, rättssäkerhet och de förmåner som en statlig anställning ger.
VI ÄR HELT ÖVERENS med Annika om att alla doktorander ska vara anställda och att andra finansieringsformer för doktorander som stipendier och lönebidrag ska bort ur systemet. De skapar otrygghet för den enskilde och ger Sverige sämre möjligheter att rekrytera de mest lämpade studenterna till forskarstudier. Men vi vänder oss emot argumentet för anställningsformen: att den som är anställd har ett jobb och forskning är ett ”jobb och ingenting annat”.
Visst ska den som forskar ha en trygg försörjning, men han eller hon kan inte räkna med att arbetsuppgiften är att likna vid vad som gäller för en vanlig kontorsanställning. Forskning är på många sätt ett kall, en passion om man så vill, som inte låter sig anpassas till kontorstid.
Det går inte att bedriva forskning om man vill ha ett vanligt jobb. Det gäller nu inte enbart forskning, det gäller också andra kreativa professioner med krav på spetskompetens kombinerat med tydliga krav på resultat.
FORSKNING ÄR EN UNIK, gränsöverskridande verksamhet. Forskare deltar i samtal som rör sig över världen. Den som vill delta i sådana samtal måste, åtminstone i perioder, vara beredd att offra mycket av sådant som människor värdesätter högt: familj, vänner och nöjen. Forskare deltar i internationella konferenser och många vistas längre eller kortare tid vid andra lärosäten inom eller utom landet. Forskning innebär också konkurrens om anslag.
I den nyss lagda forskningspropositionen föreslår regeringen ökade anslag till forskningsråd och andra externa finansiärer där medel söks i konkurrens, medan fakulteternas basanslag endast ökar marginellt. Doktoranderna, framtidens forskare, är beroende av att ha goda handledare med internationella kontakter och tillräckliga resurser för sin forsknings- och handledningsuppgift.
Den handledare som ser forskning som ett ”jobb, ingenting annat” kan få svårt att bjuda sina doktorander den utbildning och den kritiska skolning som de behöver för att med framgång genomföra sina studier på de fyra år som står till buds.
DET ÄR OCKSÅ FÖRST när vi ser vad forskning verkligen handlar om som vi i grunden kan debattera de många brännande forskningspolitiska frågorna av idag, jämställdhet mellan könen till exempel. Om vi ser forskning som ett jobb som vilket annat är det ganska obegripligt varför så få kvinnor återfinns i forskningens toppskikt. Däremot är det lättare att förstå kvinnors problem med att nå internationell framgång om vi ser till vad sådan framgång faktiskt kräver.
I en tv-intervju beskrev Käbi Laretei svårigheten att förena uppgiften som maka och mor med uppgiften som framstående konsertpianist. Det dilemmat känner många kvinnliga forskare igen. Vill vi förändra kvinnors villkor att delta i det vetenskapliga samtalet vinner vi inget på att trivialisera forskningsuppgiften. Så låt oss behålla myterna, men låt oss för all del kräva god lön och trygga villkor för den som vill ägna sitt liv åt att forska.
INGER WISTEDT
för Sveriges Professorers Förening (SPF)
