Debatt nummer 9-05

Allt sedan Florence Nightingale och långt fram i vår tid har sjuksystrar och undersköterskor lidit av att deras yrken har betraktats mer som ett kall än ett jobb. Lönen för dessa kvinnor har aldrig främst varit pengar, eftersom den som drivs av ett kall inte anses behöva så materiella ting. Det har varit billigare för samhället att ge dessa kvinnor en helgongloria än en rimlig lön. Något av samma tanke finns kvar även inom forskarvärlden. Det anses ”fint” att forska, man får utforska en verklighet och verkligen ägna tid åt den tanke som i andra sammanhang annars måste hastas förbi, inte ska väl detta ses som ett jobb? Jo absolut, det är ett jobb och ett viktigt sådant. Ett jobb kan vara intressant, spännande och roligt men det är ändå ett jobb. Jag anser att man inte ska åta sig ett jobb som man inte är beredd att utföra det väl, att jobba hårt, även om detta innebär att mängden transpiration ofta överstiger mängden inspiration. Jag ser därmed forskning – och det som jag kan förmedla utifrån min forskning i undervisning – inte som finkultur utan som viktiga beståndsdelar av mitt liv, ett sant jobb som jag är stolt över även om jag bara är en enkel doktorand!

NÄR INGER WISTEDT i professorsföreningens namn talar om jobb är det utifrån nedsättande och förenklade termer. Det talas om att forskning inte kan utföras under ”kontorstid” som om alla jobb skulle kunna utföras mellan klockan 8.00 och 17.00. Hur många utför inte sina arbeten på andra tider, hur många arbetar inte betydligt mer än 40 timmar i veckan. Men om vi inte åtminstone kan erkänna att det är jobb, och inte ett kall, så bör vi ge upp alla tankar på att någon gång i framtiden kunna förhandla fram en lön för dessa forskare som svarar mot deras arbetstid. Myten om forskningen som det stora kallet håller kvar oss i ”helgonträsket” i stället för att ge denna profession bättre anställningsvillkor.
Jag tar ofta med mig jobbet hem, jag sitter på kvällar och nätter, jag åker på vetenskapliga och fackliga kongresser och konferenser men jag blir dock riktigt fundersam när debattören hävdar att den gode forskaren periodvis måste offra sin familj för att kunna brinna tillräckligt mycket för forskningen. Jag vill ha mina barns respekt som yrkeskvinna och jag kommer aldrig att bli någon
”bullmamma” i någon Sörgårdsidyll, men jag kommer aldrig att sätta mitt arbete före deras välmående, jag vill inte bli ihågkommen som en frånvarande förälder.
Om man upplever forskning som oförenlig med att vara en god förälder så anser jag det förvånande att man skaffar barn. Jag tror nu inte att det är på detta sätt, jag tror tvärtom att en forskares hjärna är sällsynt lämpad att förstå andra personers verklighet, även barns. Jag ser min roll som moder att även ge en intellektuell stimulans och en inblick i vad det kan innebära att ha ett intellektuellt yrke. Jag är fullkomligt övertygad om att detta också gäller för Inger Wistedt som i sin profession har särskilt goda förutsättningar att förstå och vägleda samt som person är sällsynt klok.

I ETT STÖRRE PERSPEKTIV: Vill vi verkligen ha forskare som är så världsfrånvända att de inte kan förena vardag och normalitet med forskning? Personligen ser jag med viss misstänksamhet på den forskare som aldrig bytt ett par blöjor, vårdat anhöriga, avmaskat katten eller baserat en budget på extrapriser. De förefaller vara personer från en annan planet. Ett välfungerande huvud måste höra ihop med ett par fötter som står stadigt i myllan. En forskning om det som är relevant, om, för eller ibland människor, måste utövas av någon som fortfarande är en del av samma värld och samma verklighet. Innebär detta att kombinationen arbete och barn går lätt? Absolut inte, men balansgången är nödvändig för alla de personer som inte vill nöja sig med ettdera. Den ångest man får ha som ständig följeslagare över de val man gjort är en del av livslotten, man får ta det som ett hälsotecken; jag har ångest – alltså lever jag!

ARGUMENTET ATT DET INTE skulle bli särskilt mycket handledning för doktorander om inte handledaren brann för sitt kall tar jag med upphöjt lugn. De flesta doktorander känner och respekterar sina handledare för mycket för att ifrågasätta deras stora arbetsbelastning och ännu större engagemang för sitt jobb, vi är glada för den handledning vi kan få. Men man bör notera att enligt doktorandspegeln så har många doktorander, särskilt inom Hum och Sam, endast sporadisk handledning någon gång om året. Dessa doktorander skulle förmodligen vara tacksamma ifall handledaren tog handledning som ett jobb och inte som ett kall.
Så alla forskare med ett kall, kom ut ur garderoben och ta av er helgonglorian, kräv bättre anställningsvillkor och lön så att ni slipper försumma familjen för forskningen!
Det skall f-n till att vara facklig företrädare för helgon!

ANNIKA BLEKEMO
ordförande i SDF, Sveriges Doktorandförening


Kategorier: Arkiv