Ger propositionen förutsättningarna för att Sverige ska vara en ledande forskningsnation?
Med denna mångordiga fråga som rubrik arrangerade nyligen Riksbankens Jubileumsfond, Kungliga vetenskapsakademien och SACO en ”forskningspolitisk hearing”.
Ambitionen var, som SACO:s Anna Ekström formulerade det, att ”skärskåda propositionen genom frågor” till ett antal rektorer, forskare och forsknings-finansiärer. Av de 207 (143 män och 64 kvinnor) som samlades i IVA:s konferenslokaler vid Grev Turegatan i Stockholm kom sannolikt ingen för att höra något helt nytt eller oväntat.
Nej, innehållet i den skrift som raskt döpts till FP-05 var redan känt och, som det heter om marknaden, redan diskonterat som ”för lite och för sent”.
Mest betydelse, enligt vd för Riksbankens Jubileumsfond Dan Brändström, kommer det att få att forskargrupper inte längre ska söka anslag, utan att ”universiteten ska starta en dialog med forskningsfinansiärerna”.
Också Torsten Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, menade att den nya anslagsformen, de starka forskningsmiljöerna, är nyheten med sprängkraft.
Hans recension inleddes med beröm för ”visionerna och principerna” i FP-05, men övergick snabbt till påpekandet att dessa brutalt kolliderar med verkligheten.
– Forskningspolitiken de senaste åren betonar bredd och kvantitet, medan det som krävs för världsledande forskning är djup och kvalitet.
– Historiskt sett är universitet och högskolor dåliga organ för prioritering, det är därför svårt för riktigt bra forskningsmiljöer att växa fram inom systemet. I det ljuset blir den nya anslagsformen det viktigaste.
Tuffare tider
Att universitetens och högskolornas roll är i förändring – gungning? – antydde också Vetenskapsrådets generaldirektör Pär Omling som poängterade proppens formulering om ”en konsolideringsfas” för universitet och högskolor.
– Kanske väntar tuffare tider runt hörnet.
Om än inte för forskningsfinansiärerna, som Pär Omling alltså representerar.
Det gör också Wallenbergsstiftelsernas Johan Stålhand som redovisade de 40 miljarder som stiftelserna förfogar över och fördelar. Detta illustrerat med traditionell, det vill säga svårtläst overhead.
Ja, det spelar ingen roll hur innovations- och framtidsinriktat sammanhanget är, fortfarande gäller overhead-bilder som, trots datorer, ser ut som de ”alltid” har gjort.
Overhead-envisandet skulle förstås kunna förklaras som ett kongenialt, ständigt påminnande uttryck för det som upptar så mångas tanke- och budgetmöda, nämligen overheadkostnaderna.
De är mångas favoritirritationsobjekt, inte minst Wallenbergsstiftelserna som enligt stadgarna inte kan ”ge bidrag till ospecificerad administration”.
Det finns därför logik i att Johan Stålhand efterlyste transparens, bättre insyn i universiteten. Samtidigt som man kan höja minst ett ögonbryn, eftersom just Wallenbergstiftelsernas verksamhet sannolikt är forskarvärldens minst transparenta.
En annan representant för penningaktörerna var Per Eriksson, Vinnovas general-direktör. Han var en av flera som använde de här kretsarnas vanligaste förebild, Finland, där motsvarigheten till Vinnova kan ge mer pengar till företag.
Men Finland skymtade för ovanlighetens skull också som negativt exempel, när rektor för Uppsala universitet Bo Sundqvist påpekade att citeringsfrekvensen sjunker för Sverige, Iran och Brasilien samt alltså för det annars så föredömliga Finland.
Spara mer än vad som tillförs
Bo Sundqvist hade gjort en av förmiddagens skojigare overhead, i form av en back-of-the-envelope-calculationuträkning där han ledde i sifferbevis att lärosätena genom bland annat löneökningar och administration – overhead! – måste spara mer än vad som tillförs i FP-05.
Han förankrade också diskussionen i närhistorien, genom att påpeka att utfallet idag är resultat av både forskning och politik som den bedrevs för tio–femton år sedan.
Thomas Olivecrona, professor emeritus i medicinsk och fysiologisk kemi vid
Umeå universitet drog linjerna ännu längre bakåt, med sin påminnelse om Tage Erlanders framsynta forskningspolitik.
I väntläge?
Förmiddagens andra rektor, KI:s Harriet Wallberg-Henriksson (med läslig overhead) undrade hur hon ska kunna följa propositionens maningar att kraftsamla och prioritera när tilldelningen är för liten och kommer för sent.
– Ska jag sätta KI i väntläge?
Och tidtabellen, att en stor del av pengarna ska betalas ut först 2008,
intresserade märkbart. Off-stage, i kaffeköerna och pausmumlet, framkom att man ute på universiteten redan börjat fundera på fiffiga sätt att låsa upp utlovade pengar.
Detta med medvetenheten att ett regeringsskifte 2006 kan förvandla forsknings-propositionens summor till något skrivet i vatten.
Eva Haettner Aurelius, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet tillmätte inte FP-05, ens om pengarna betalas ut, annat än marginell betydelse för den humanistiska forskningen.
Hennes svar på hearingfrågan formulerades mest som invändningar mot redan förd forskningspolitik, som att Sverige, satsar minst av OECD-länderna (sex procent) på humaniora.
– Grundutbildningsanslagen är för låga och prislapparna på dem vi utbildar för höga, sade Eva Haettner Aurelius som berättade hur blivande svensklärare inte kan rättstavning och därför förväxlar själ, skäl och stjäl.
Detta innebär, enligt Eva Haettner Aurelius, att studenterna behöver mycket mer och därför dyrare undervisning.
Och man behöver ju inte precis vara folkpartiets utbildningspolitiske talesman Jan Björklund, (som i pauserna hemtamt vimlande med olika forskningsaktörer), för att önska att rättstavning skulle vara en angelägenhet och därmed kostnad för lägre utbildningsnivåer.
Björklund deltog dock inte i debatten, som vanligt vid ambitiösa seminarier blir utrymmet för publikfrågor begränsat. Dessutom är den här sortens tillställningar sällan polemiska, den svenska seminariekulturen kräver, vilket Bo Sundqvist påpekade, en hel del artigheter.
Letat modeord
Och det forskningspolitiska seminariespråket är föralldel liturgiskt – ”forskning är viktigt” – men käpphästar och bildspråk saknar inte underhållningsvärde.
Pär Omling kom in på detta när han berättade hur ”alla” för några år sedan talade om ”mång- och tvärvetenskaplighet”, vilket ersattes av ”tillväxt” och nu, i FP-05, är det, enligt Omling, ”hållbarhet” som gäller.
Om han hade letat modeord under just denna hearing hade utsmetning vunnit, tätt följt av inspel.
Metaforfavoriterna var som så ofta hämtade från olika trafikmedel och från idrottsvärlden – elitserien.
– Forskningens förutsättningar kan ha uppfattas som att ha en Ferrari, utan att ha tillgång till bra bränsle, sade till exempel Pär Omling som lyckades blanda båtar och bilar:
– Det FP-05 nu avslöjar är hur långt regeringen hade råd att rigga den här bilen.
Och Agneta Richter-Dahlfors, docent i cellulär mikrobiologi vid Karolinska Institutet, gav sig också ut i trafiken, genom att jämföra villkoren för forskningen med Södra Länken – ”man vet aldrig var flaskhalsarna finns”.
Hennes anförande var annars både konkret och analytiskt, kompletterat med bokstavligt storstilade overhead-bilder. Agneta Richter-Dahlfors redovisade vardagsvillkor från sin forskargrupp, där fast anställning är att räkna med först vid 45 års ålder och där många går direkt från disputation till a-kassa.
Letat modeord
Och Agneta Richter-Dahlfors svarade på hearingens fråga genom att själv ställa frågor:
– Vi ska öka genomströmningen, men är ökningen enbart av godo? Är det moraliskt försvarbart att, som FP-05 föreslår, öka antalet forskningsassistenter när vi inte kan ta hand om dem vi har?
Vad blev då, när seminariet var slut, svaret på den långa frågan?
Ja, nu bidrog ju de tillfrågade snarare med ytterligare frågor än med svar.
Ändå, och om det inte hade varit för artigheterna och viss försiktig hållning till den hand som föder, hade man nog vågat sammanfatta svaret som ett rätt missnöjt: Nej, absolut inte!
Men eftersom det ju var ett av de där svenska, snälla seminarierna, där de mer oborstade synpunkterna sparas till kaffet, får man snarare säga att svaret blev ett rungande – nja.
MARIELOUISE SAMUELSSON
