Vid det senaste mötet i Berlin 2003 uppmärksammades forskningsfrågorna mer än tidigare och också sambandet mellan utbildning och forskning. Nu finns målet European Research Area, som är en parallell process startad av EU-kommissionen.
– Det var på mötet i Berlin deltagarna för första gången konstaterade att det inte går att separera utbildningsfrågor från forskningsfrågor, säger SULF:s ordförande Christoph Bargholtz, som är mycket engagerad i Bolognaprocessen.
Tillsammans med Ann Fritzell, ombudsman på SULF, deltog han i ett förberedande Bolognaprocess-möte i Bryssel i februari i år. Det var ETUCE, European Trade Union Committee for Education, som höll mötet. Organisationen är den europeiska avdelningen inom den internationella fackliga organisationen på undervisningsområdet.
– Vi fick höra att lärarna för första gången skulle bli officiellt inbjudna till ett möte i Bolognaprocessen. Det har vi arbetat för under flera år.
De europeiska universiteten har deltagit sedan länge genom EUA, European
University Association, som är den största organisationen för europeiska universitet med cirka 700 medlemmar.
– Men vi ser inte ledningarna för universiteten som representanter för hela verksamheten.
Också studenterna har sedan länge varit representerade genom sin samarbets-organisation ESIB, som representerar sex miljoner studenter i Europa.
Nord–syd-synsätt
Nu får lärarna bättre möjligheter att lyfta fram frågor som är viktiga för dem. Det är till exempel att betona villkoren för doktorander.
– I Bryssel hade vi en workshop för forskarutbildningen, fortsätter Christoph Bargholtz.
– Det finns ett nord–syd-synsätt i frågan. Vi ser forskarutbildningen som ett första steg i karriären och tycker därför att doktorander ska ha anställning. I många andra länder betraktas de som studenter.
– Men under de senaste två åren har både EUA och ESIB gjort markeringar som visar att man börjar närma sig det nordiska synsättet. I Norge är samtliga doktorander anställda. Jag hoppas att konferensen, genom att den är just i Norge, ska leda till att de europeiska ministrarna blir intresserade av det nordiska synsättet. Men det finns andra, nya företeelser som kan underminera forskningens betydelse. Han berättar om brittiska planer på ”Teaching only universities”, utan någon forskningsanknytning överhuvudtaget.
– Frågan är hur fort lärarna då mister kontakten med forskningen och hur det i sin tur påverkar undervisningen.
Inte ett ord om tiden
På tal om forskningen kommenterar Christoph Bargholtz de svenska planerna, initierade av förre utbildningsminister Thomas Östros, på ett utvidgat studieår, som skulle innebära utbildning även på sommaren.
– Ett av problemen med ett utvidgat studieår är att det inkräktar på möjligheterna att bedriva forskning. Idag kan icke-terminstid på somrarna utnyttjas för forskning, konferenser och möten för då är det ingen som undervisar, utan alla har möjlighet att träffas.
Som det är idag kan de svenska lärarna också träffa sina kollegor i de europeiska länderna, eftersom de har kortare terminer än Sverige.
– Men nu diskuterar vi i Sverige att förlänga redan extremt långa terminer! Jag har inte hört någon, på tal om Bolognaprocessen, säga ett ord om tiden. Det behövs tid för att träffas.
Bargholtz berättar om praktiska problem, som förekommer redan idag.
– I Sverige börjar höstterminen långt tidigare än i andra länder och slutar efter jul. De studenter som ska resa utomlands för att studera kan inte delta i tentamina på sina svenska lärosäten i slutet av terminen. Men jag vet att det finns lärosäten där man börjar höstterminen ännu tidigare än andra svenska lärosäten, bara för att terminen ska kunna avslutas före jul!
– Det är obegripligt att ingen tagit upp frågan om tid!
Det finns också en annan aspekt på tid, nämligen studieår, i Bolognaprocessen, noterar han. Det handlar om studieår, samt ECTS-poäng och -betyg (European Credit Transfer System). Ett exempel är en bachelorexamen efter tre år eller 60 ECTS-poäng.
– I Sverige har vi 40 studieveckor per år och varje vecka föreslås motsvara 1,5 ECTS-poäng. Men i Finland har man kortare terminer och en studievecka är 1,8 ECTS-poäng. Om vårt studieår utökas kanske en veckas studier kommer att motsvara 1,25 ECTS-poäng. Vad ger det för signaler till omvärlden?
Innehållet, inte tiden
Han tror inte att de intellektuella prestationerna beror på antal timmar i föreläsningssalen. Det är inte tiden, utan innehållet, som ska räknas, understryker han.
ECTS-poäng är ingen kontroversiell fråga, säger han, däremot ECTS-betygen.
Utbildningsminister Leif Pagrotsky vill inte tvinga någon att använda skalan (Universitetsläraren 7/2005). Christoph Bargholtz tycker det är bra.
– Det var förre utbildningsminister Thomas Östros, som vid mötet i Berlin, sa att han ville ha ECTS-betyg. Det framgick också senare av en promemoria från departementet. Han ansåg att den relativa ECTS-skalan skulle ges en absolut innebörd, vilket är rent nonsens. Jag tror att Leif Pagrotsky också har den uppfattningen.
Genom att de sjugradiga ECTS-betygen är relativa ska läraren utgå från att en viss andel av de godkända studenterna ska ges ett bestämt betyg, förklarar Christoph Bargholtz.
– Betygssystemet är rena sorteringsmaskinen.
Men han tillägger att ett relativt betygssystem kanske ändå tillämpas, medvetet eller omedvetet, på de svenska lärosätena.
– Vårt målrelaterade, absoluta, betygssystem innebär att alla kan bli väl godkända i en tentamen. Men då kommer kritiken, från både kollegor och studenter. Om alla blev godkända var tentamen då för lätt?
Svenska lärosäten kan dock själva besluta om betygssystem. Det finns tongångar som tyder på att en del lärosäten, trots allt, vill införa ECTS-betygen, åtminstone parallellt med de svenska. Sådana tongångar finns till exempel på Stockholms universitet, där Christoph Bargholtz är professor vid Institutionen för fysik.
Klara skillnader
Bolognaprocessen är ett stort europeiskt projekt, där de 25 EU-länderna utgör en knapp majoritet. Kanske kommer mer än 45 länder att delta vid nästa möte, efter Bergen. Det finns klara skillnader mellan Bolognaprocessen och EU, menar Christoph Bargholtz.
– Bolognaprocessen är ett mycket bra initiativ, som började i Paris 1998. Det är bra att betona behovet av transparens, jämförbarhet, i utbildningssystemen och att man understryker den intellektuella stimulansen i utbytet. Men om alla utbildningar ska se lika ut ser jag inget positivt i processen. Det är mångfalden som ska betonas, inte att utbildningar ska kalkeras. Det finns ett värde i att resa utomlands och möta andra universitetskulturer.
– Men när det gäller EU satsar kommissionen pengar på att till exempel underlätta studenternas rörlighet för att sudda ut de nationella gränserna. Det är en politisk ambition, som leder till ökad konformism och som inte finns i Bolognaprocessen.
Christoph Bargholtz ser fram emot ökade kontakter med de europeiska länderna, men han har ännu inte hört någon på allvar diskutera problemen med språket.
Borde diskutera språkproblemet
– Visst är det ett av målen för universitetsstudierna att studenterna ska kunna behandla sitt ämnesområde på ett främmande språk. Visst ska vi ha kurser, seminarier och undervisning på engelska. Men vi överdriver vår och våra studenters möjligheter att utveckla den intellektuella förmågan på ett främmande språk. Jag tror inte man kan bedriva undervisning på hög nivå på skolengelska.
Han tycker att man på lärosätena – och i Bolognaprocessen – borde diskutera problemet.
Christoph Bargholtz kommer inte själv att närvara vid mötet i Bergen, det gör ingen annan från SULF heller. Men kontakterna med ETUCE, som ska vara på plats, är etablerade sedan länge.
EVA RÅDAHL
