Wissen ist Macht utbrister Jürgen von Manger på den lilla 45-varvsskivan från min mor efter att tidigare under monologen ha framhållit de svarta damunderkläderna som ett exempel på atomforskningens välsignelser. Kunskap är makt, ett tidstypiskt talesätt under det 60-tal då skivan spelades in, makt över det egna livet.
Idag tycks det mig som om den tidstypiska devisen skulle vara Wissen ist Geld, kunskap är pengar. Förskjutningen är betydelsefull om vi vill förstå förändringen från 60-talets vision om att göra den högre utbildningen tillgänglig för alla med fallenhet och intresse, till den idag allt mer spridda uppfattningen att högre utbildning bör vara tillgänglig för alla som är villiga att betala.
I ENGLAND VAR ETT AV Labourregeringens främsta argument för höjda avgifter vid universiteten den orättvisa som sades ligga i att lågavlönade med sina skatter subventionerade andras väg till högre löner. Här var det inte längre tal om att bygga en bättre framtid för alla. Och i Sverige utreds möjligheten att öka internationaliseringen av vår högskola med hjälp av ungdomar ur betalnings-starka familjer i Afrika och Asien. Skulle man bestämma sig för att i enlighet med utredningsdirektiven ta ut avgifter motsvarande full kostnadstäckning hamnar de svenska avgifterna i topp i Europa. Med en sådan utveckling är det i stället troligt att våra lärosäten skulle gå miste om dessa studenters bidrag till internationaliseringen av grundutbildningen och att Sverige därigenom skulle gå miste om viktiga ambassadörer för svensk högre utbildning och svenskt samhälle runt om i världen. Och då ska man veta att kostnaden för staten även vid en fördubbling av antalet studenter från länder utanför EES-området knappast rör sig om mer än tre procent av det samlade grundutbildnings-anslaget. Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att förslaget antingen bottnar i ren populism eller att det trots försäkringar om motsatsen utgör ett genomtänkt steg på vägen mot en avgiftsfinansiering av den svenska högskolan.
I KUNSKAPSSAMHÄLLET ÄR kunskapen den främsta insatsvaran. Kunskap har blivit till en vara och handlas till dagspris. En utredning under ledning av Marianne Levin har regeringens uppdrag att utreda konsekvenserna av ett avskaffande av det så kallade lärarundantaget, det vill säga det förhållande att universitetslärarna idag har förfoganderätten till sina upptäckter. Bakgrunden är att vår utbildningsminister oroas över att universitetslärarnas upptäckter inte i tillräcklig utsträckning omsätts i pengar. En oro över att starka kommersiella drivkrafter skulle kunna korrumpera forskningen vid våra universitet och hög-skolor, oron för att enskilda forskare skulle negligera resultat som kan skada det egna företagets utveckling har således förbytts i oron att vi inte är tillräckligt gnidiga. På den forskningspolitiska propositionens 290 sidor nämns ordet ”kommersialisering” 123 gånger och ”oberoende” sju (MarieLouise Samuelsson i Universitetsläraren 6/2005).
Väl fungerande universitet och högskolor utgör en förutsättning för en fortsatt positiv samhällsutveckling. Onödiga hinder mot ett utnyttjande av gjorda upptäckter inom befintliga företag eller mot nyföretagande ska naturligtvis undanröjas. Men i det sammanhanget är lärar-undantaget som det från det Nya Testamentet bekanta ”grandet”.
ATT INFÖRA AVGIFTER för enskilda studenter i den svenska högskolan eller att göra universiteten ansvariga för att upptäckter kommersialiseras i stället för att göras fritt tillgängliga vore steg på vägen mot en mer sluten högskola. Jag vet att sådana steg tagits i andra länder men det utgör ingen ursäkt. Utbildnings-ministerns främsta uppgift är att värna om och att bidra till vidareutvecklingen av svensk högre utbildning och forskning.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
