Välfärdens Luxemburg har nu eget universitet

Luxemburg var länge det enda EU-land som inte hade ett eget universitet, trots sin höga välfärd. Men för två år sedan öppnades dörrarna till ett helt nytt lärosäte. – Bolognaprocessen är en förutsättning för att vårt system ska fungera, säger prorektor Adelheid Ehmke

Luxemburg är världens rikaste land räknat i BNP per capita. Statusen som ”skatteparadis” har dragit till sig ett stort antal företag inom finanssektorn. Varje dag pendlar hundratusentals personer in över landets gränser. Arbetslösheten är i det närmaste obefintlig, men bland de cirka 420000 bofasta är utbildningsnivån förvånansvärt låg.
Tidigare har det funnits några högre utbildningar, där man har format lärare och tekniker. Det har också gått att läsa ett första år inom flera ämnen, men i övrigt har invånarna varit hänvisade till utländska universitet. Länge ansågs det inte nödvändigt att denna lilla nation skulle spendera pengar på en egen högskola, men i början av 2000-talet beslutade parlamentet att vid höstterminsstarten 2003 skulle Luxemburg ha ett universitet.
– I Lissabonfördraget framhålls ju vikten av att EU-länderna satsar resurser på högre utbildning och forskning, säger Adelheid Ehmke, som är prorektor sedan knappt ett år tillbaka. Tidigare ledde hon ett universitet i Trier i Tyskland.

Mål att fördubbla kapaciteten
Hon tar emot i ett luftigt och vackert arbetsrum på en av stadens kullar, Limpertsberg. Det är inhyst i en gammal byggnad, som ursprungligen var ett prästseminarium. Universitetet är utspritt geografiskt, eftersom det är resultatet av en fusion av tre skolor och är nu också uppdelat i tre fakulteter. Omkring 3000 studenter läser idag vid det nya lärosätet, men målet är att kapaciteten ska ha fördubblats om fem–sex år. Ett synligt tecken på detta är en helt ny modern byggnad, som ligger ett stenkast från det gamla seminariet.
– Ja, exakt hur utvecklingen kommer att bli beror på en rad olika faktorer, såsom hur stor budget vi kommer att få. Men också om vi lyckas bli attraktiva både för lärare och studenter från andra länder, säger Adelheid Ehmke.
Universitetet har cirka 300 anställda. Hälften utgörs av kombinerade lärare och forskartjänster. Men dessutom engagerar man 800 tillfälliga föreläsare, vilket enligt prorektorn är alldeles för många. För att institutionen ska kunna fungera smidigare krävs fler fast anställda lärare. Till hösten kommer man att starta en rad nya utbildningslinjer och därför annonsera efter lärare. Hon säger att det ska bli spännande att se hur stort gensvaret kommer att bli.
– Det är självklart att vi aldrig kommer att bli ett heltäckande universitet. Därför måste vi specialisera oss. Min dröm är att Luxemburgs universitet om kanske tio–femton år kommer att få ett internationellt renommé inom några områden.
Exakt vilken specialisering det kommer att handla om kan hon inte säga ännu, eftersom forskningsinriktningen fortfarande diskuteras.
– Från början fanns det en idé om att man skulle koncentrera sig på de näringsgrenar som redan existerar i Luxemburg, såsom finanssektorn och internationell rätt. Men nu verkar man inse att universitetet också kan bidra till att diversifiera ekonomin, säger Adelheid Ehmke.

Anpassade till Bolognaprocessen
De nya utbildningslinjerna kommer från starten att vara anpassade till Bologna-processen, genom att de består av en treårig grundutbildning och en femårig master. Men processen är också en förutsättning för att systemet ska fungera. På alla treåriga linjer är det obligatoriskt att läsa minst en termin i ett annat EU-land. Samma regel gäller de studenter, som går vidare för att ta en master.
– För att detta ska vara möjligt måste ju våra utbildningar passa in i andra länders, säger Adelheid Ehmke.
Hon hoppas att universitetets språkliga mångfald kan göra det attraktivt för utländska studenter. Idag sker till exempel utbildningen i juridik och ekonomi på franska, medan teknik och vetenskap är på tyska och informationsteknik på engelska. Studenterna måste aktivt behärska engelska och antingen franska eller tyska.
– Det är oerhört spännande att få delta i uppbyggnaden av en helt ny institution. Men jag tycker också om att arbeta i en så här internationell miljö. Man känner sig verkligen som europé, säger Adelheid Ehmke.

– Luxemburg är ett litet land där ”alla känner alla”. Detta komplicerar uppbyggnaden av ett oberoende universitet, säger Fernand Anton, som undervisar i psykologi. Personalen vid det nya lärosätet är välbetald, men möts av andra svårigheter, såsom avsaknaden av en universitetskultur.
Fernand Anton är född i Luxemburg, men har utbildat sig vid lärosäten i Österrike, Tyskland och USA. Hans pappa arbetade inom stålindustrin, som före finanssektorns explosion var landets främsta försörjningskälla.
– Vi är idag mycket beroende av en sektor, på samma sätt som vi tidigare var beroende av en annan. Vi vet inte vad som kommer att hända med Luxemburg om man till exempel genomför en skatteharmonisering inom EU. Därför är det viktigt att söka nya vägar, säger Fernand Anton.
Men han är samtidigt lite orolig för att politikerna alltför mycket vill styra in universitetet på en väg, som baserar sig på en uttalad nyttoaspekt.
– Det är verkligen bra för landet att ha ett universitet, men inte enbart för att det ska bidra till att förbättra landets ekonomi. Ett lärosäte kan stimulera till en kritisk debatt och har en betydelse för kulturlivet. Bara en sådan enkel sak som att se studenter flanera på gatorna är ett välkommet inslag i gatubilden, säger Fernand Anton.
Men han tillägger att det kommer att ta tid att bygga upp en universitetskultur.
När Fernand Anton och hans kollegor hörde talas om planerna på det nya universitetet bildade de en yrkesförening, AECS. Den har ännu inte status som löntagarorganisation, men driver ändå frågor av facklig karaktär och kämpar nu för att personalen ska få ett större inflytande.
En ovanlig situation är dock att lärarna knappast behöver slåss för sina löner, eftersom inkomstnivån i Luxemburg är hög. Den lägsta lönen för en forskare/
lärare ligger på cirka 27000 kronor före skatt och lönetrappan för den högsta professorsgraden slutar vid 58000 kronor.

Kortare semester
När universitetet bildades fick lärarna status som privatanställda, vilket gör att de bland annat har kortare semester än inom det övriga skolsystemet.
– Tanken var bland annat att man kan frångå en officiell lönetrappa om man vill locka hit universitetslärare från andra länder, förklarar Fernand Anton.
Men han tror inte att det räcker med höga löner för att det nya universitetet ska bli attraktivt för utländska forskare.
– Det är minst lika viktigt att erbjuda en god forskningsmiljö, för att kunna förverkliga intressanta projekt. Beslutsordningen här är fortfarande alldeles för hierarkisk.
Fernand Anton berättar att det pågår en dragkamp mellan olika intressen om universitetets inriktning. Landets lilla storlek, som gör att ”alla känner alla”, komplicerar bildandet av ett oberoende universitet. Han säger att vissa politiker tycker att ”eftersom det är regeringen som betalar ska regeringen också bestämma över vad som händer på universitetet”. Men han hoppas att
situationen kan förbättras. Den nuvarande rektorn är spanjor och därför mindre känslig för påtryckningar, tror han. Dessutom står det inskrivet i lagen att nya forskningsprojekt ska godkännas av två utländska experter.

Utbyte med Trier
Själv undervisar Fernand Anton i psykologi, men forskar i gränslandet mellan biomedicin och psykologi. Just nu studerar han bland annat vilken inverkan stress har på smärtupplevelser. Han berättar att han snart kommer att kunna utföra djurförsök i ett nytt laboratorium, som håller på att konstrueras på universitetsområdet i Limpertsberg.
Han får idag lön från universitetet i Luxemburg, men hans professorstjänst ingår
i ett utbyte med en högskola i Trier. Av hans undervisningsskyldighet på 180 timmar är över hälften förlagd till den tyska staden.
Även om han som infödd luxemburgare är nöjd över att landet har fått en egen högskola ger han uttryck för försiktighet när det gäller framtiden.
– Det är självklart att det aldrig kommer att bli en stor institution. Men vad Luxemburgs universitet kommer att representera på internationell nivå beror mycket på hur vi lyckas specialisera oss och vilken förmåga vi har att utveckla samarbete med andra universitet, säger Fernand Anton och tillägger att han förra året besökte Sahlgrenska i Göteborg för att diskutera ett eventuellt utbyte.

ANNA TRENNING-HIMMELSBACH


Kategorier: Arkiv