Leif Pagrotsky är också mycket positiv till Bolognaprocessen, men inte till alla delar.
– Vi vill inte tvinga på några lärosäten de sjugradiga ECTS-betygen.
Den sjugradiga betygsskalan ECTS, European Credit Transfer System, är ett relativt betygssystem med sju steg. A–E innebär att studenten är godkänd och F–FX betyder underkänt. Den svenska kritiken har främst gått ut på att betygen är relativa i stället för målrelaterade (Universitetsläraren 18/2004).
Leif Pagrotsky har tagit del av invändningarna.
– Både lärare och studenter har framfört mycket kritik mot ECTS. Och bara två länder, Norge och Italien, av de 40 länder som idag är engagerade i Bologna-processen har infört systemet – med begränsad effekt.
Därför vill han inte ha några beslut som innebär att systemet måste införas i Sverige. Mer än så vill han inte avslöja förrän regeringens högskoleproposition blir offentlig i maj.
Han är ”imponerad” av Bolognaprocessen, säger han.
– Motsvarande processer inom andra områden brukar innebära två steg framåt och ett steg tillbaka, men Bolognaprocessen har rullat på kontinuerligt. Det är entusiasmerande.
Han ser fram emot nästa etapp i processen, nämligen mötet i Bergen i Norge 19–20 maj.
– Vi förbereder en diskussion om studiemedel. Om vi ska få fart på utbytet mellan länderna räcker det inte att vi har öppna kurser för studenterna i deltagarländerna. De måste också ha råd att komma till oss eller andra länder för att studera.
Svenska skattebetalare ska inte bekosta till exempel spanska studenters studier på Sveriges lärosäten. De deltagande länderna i Bolognaprocessen måste nu enas om hur de ska stöda sina studenters rörlighet, understryker han.
– Svenska studenter kan ta med sig sina studiemedel vid studier utomlands.
Erbjuda tidsenliga villkor
Leif Pagrotsky är inte orolig för det kommande generationsskiftet på landets lärosäten. Att andelen tidsbegränsade anställningar – enligt SULF:s beräkningar – är omkring 40 procent är inte avskräckande för unga forskare, men det är heller inte bra.
– Det är otillfredsställande. För att forskning vid lärosätena ska vara tilltalande för unga människor bör arbetsgivarna erbjuda mer attraktiva och tidsenliga villkor.
Han tillägger att också universitet och högskolor lever i en värld av konkurrens. Studenterna kan välja lärosäte fritt efter ”mode och kultur” och lärosätena måste rekrytera studenter.
– Men det är ingen ursäkt för att ha många tidsbegränsade anställningar.
Vad menas med ”tidsenliga villkor”?
– Att korta projektanställningar måste bli längre och att fler befattningar måste bli fasta. Men forskningsmiljön är speciell och forskning bedrivs ofta i projekt-form.
Han fortsätter att lärosätena behöver både fasta anslag och medel som söks i konkurrens. I forskningspropositionen får lärosätena en ökning med 521 miljoner i fasta anslag, påpekar han.
– Det visar att vi avsätter en betydande andel av de nya pengarna till lärosätena att använda till fasta anställningar eller annat.
Å andra sidan, framhåller han, finns en tendens, exempelvis inom EU, att koncentrera allt mer pengar till forskningsråd. EU:s forskningsråd är en nyhet i sammanhanget, noterar han.
– EU har fördubblat resurserna till forskning. Det innebär att Sveriges andel av EU-medel, som varit motsvarande en miljard kronor, nu skulle kunna höjas med minst en miljard kronor. En allmän bedömning bland svenska forskare är nämligen att när EU fördelar mer av forskningsmedlen via sitt forskningsråd ökar svenska forskares möjligheter att hävda sig i konkurrensen.
Men EU-medel för forskning innebär oftast ett krav på samfinansiering, vilket inte alla lärosäten har råd med.
– Karaktären på EU-forskning är att genomföra sådant som varje EU-land för sig inte kan satsa på, kommenterar Leif Pagrotsky.
Också när det gäller svenska förhållanden får forskningen nu mer pengar – och bättre villkor, betonar han.
– I forskningspropositionen föreslår vi en ökning med 300 miljoner kronor till starka forskningsmiljöer. Innebörden är att de bästa forskarna ska kunna ägna sig åt forskning i upp till tio år, utan att behöva använda tid för att söka anslag.
Förstår kritiken
Men han förstår kritiken mot att många forskare måste leva under en ständig press att söka anslag för sin eller sin forskargrupps försörjning. Och att i snitt bara tio procent av alla ansökningar om anslag från forskningsråden blir
beviljade.
– Vi måste ha metoder för att prioritera forskning. Även forskningspengar direkt till lärosätena medför en intern procedur med konkurrens om medlen. Också det är tidsödande.
Han fastslår:
– Jag har svårt att tänka mig en värld där statliga universitet eller ämbetsverk år efter år får anslag utan att de vägs mot andra behov i samhället. Jag tror inte att skattebetalarna skulle gå med på att ge resurser med motiveringen ”forska vad ni har lust med”. Sveriges folk har rätt att kräva att pengarna är underkas-
tade konkurrens och att en del av medlen används till ändamål folket prioriterar, som medicin och hållbar utveckling.
Det behövs en ”mix” av fasta och externa anslag, säger han.
– Vid Harvard i USA kommer 75 procent av forskningsanslagen från externa finansiärer.
Det är ett framgångsrikt och välrenommerat universitet, noterar han, men säger i samma andetag att han inte menar att svenska lärosäten ska bedriva sin verksamhet på sådana villkor.
Enligt utbildningsdepartementets beräkningar är dagens mix av forskningsansla-
gen på totalt nästan 25 miljarder kronor, 50 procent fasta anslag och 50 procent anslag från externa finansiärer, som forskningsråden.
Är det en bra fördelning?
– Ja, just nu. I forskningspropositionen ökar vi de konkurrensutsatta medlen en smula, så att drygt hälften av ökningen går till Vetenskapsrådet, Vinnova och forskningsråden Formas och FAS.
Två övergripande mål
Leif Pagrotsky nämner i sin egenskap av utbildningsminister två övergripande mål för sitt arbete.
– Det ena är att stärka Sveriges ställning som ledande forskningsnation.
Han citerar gärna regeringens vetenskaplige rådgivare, professor Hans Wigzell.
– Han säger att det är oetiskt att inte forska och att det är oetiskt att inte ta vara på den forskning som finns, som till exempel gör att man kan bota sjukdomar, men också annan forskning som till exempel gäller barns uppväxt-villkor.
Det andra målet är att understryka att lärosätena är en viktig del av samhället.
– Jag vill att universitet och högskolor ska vara mindre slutna miljöer. De är en angelägenhet för alla. Om skattebetalarna ser att lärosätena används effektivt blir det lättare att besluta om mer resurser till dem och till forskning.
Han understryker att de svenska skattebetalarna betalar en större andel av sina inkomster till forskning än invånarna i de flesta andra länder i världen.
– Det är ett faktum som är okänt på många universitet och högskolor. Det är bara skattebetalarna i Finland och Israel, som betalar mer av sina inkomster till forskning.
– I Sverige går idag en procent av BNP till skattefinansierad forskning. Jag vill öka andelen ytterligare. Men för att motivera det behöver jag hjälp av universitet och högskolor, som måste vara generösa med att sprida resultaten av sin forskning. De bör bli goda missionärer för bra forskningsresultat.
Intresse för forskning
Ungdomar är intresserade av forskning, menar han. Det finns många tecken i samhället som tyder på det.
– När jag ser mig omkring i Sverige idag observerar jag att forskning ligger i tiden. På tv finns fler och fler program med vetenskaplig inriktning. Till exempel har Discovery numera tre kanaler och SVT satsar på Kunskapskanalen. Huvudpersonerna i populära tv-deckare är inte längre poliser, utan kriminaltekni-ker som analyserar DNA-prover i serier som CSI.
– Bokförsäljningen toppas av historiska böcker som Antony Beevors Stalingrad och Berlin, samt Anne Appelbaums Gulag. Till och med skönlitteraturen handlar om forskning, som Dan Browns Da Vinci-koden.
– Vi ser en nyfikenhet på vetenskapen. Och antalet doktorander i forskarutbild-ningen är större än någonsin. Ändå är gränsen inte nådd.
Han tillägger att konkurrensen om tjänster för nydisputerade är hård.
– Jag vill ge dem bättre villkor.
I forskningspropositionen finns medel för ett antal meriteringstjänster, men han vill öka antalet och förbättra anställningsvillkoren för forskare.
Men för att det ska kunna förverkligas behöver han stöd, säger han, till exempel att universitet och högskolor i högre utsträckning än tidigare berättar för allmän-heten vad de gör, vilka forskningsresultat som omsatts i praktiken och under-lättat tillvaron för människor och företag.
– Dagens tillverkning av pappersmassa har krävt mycket forskning, men vem tänker på det? konstaterar han, som ett åskådligt exempel.
Skattebetalarna måste övertygas om vikten av kunskap och forskning, så att de vill ge lärosätena högre anslag. Han behöver hjälp med att föra ut informationen och argumenten, förklarar han.
– Jag klarar det inte ensam.
EVA RÅDAHL
