Gästkrönika

Forskningen är bland det viktigaste vi har. Den nya kunskapen är tillväxtens starkaste motor. Det är den som driver produktiviteten, och det är produktiviteten som gör oss rikare. Det är i kunskap och i kunskapens källor de viktigaste investeringarna görs på 2000-talet. Men det handlar inte bara om de nya kunskaper som forskningen som sådan ger upphov till, utan också om forskarna: tack vare sin egen forskning blir de skickligare när det gäller att ta till sig andras rön, sprida dem och omsätta dem i praktiken. Forskningen lär oss mer om oss själva och på så vis gör den oss rikare som människor, långt bortom alla BNP-mått.
Den forskningspolitiska propositionen borde mot den bakgrunden vara regeringens allra viktigaste proposition under mandatperioden. Regeringen hade verkligen chansen att satsa rejält och att göra Sverige till en ledande forskningsnation och ett föregångsland i EU:s strävan att 2010 komma ifatt USA gällande satsningarna på forskning och utveckling. När propositionen efter lång och spänd väntan tillslut presenterades var det flera med mig som blev besvikna och förundrades över att regeringen valde att snåla. Tyvärr blev det mycket väsen för lite ull.

Regeringens snålhet blir extra tydlig när de nya satsningarna på forskning ställs mot målen i EU:s s.k. Lissabonprocess. Lissabonprocessen syftar till att EU 2010 skall ha kommit ifatt USA, bland annat gällande satsningarna på forskning och utveckling (FoU). 3 procent av BNP ska gå till FoU. De 3 procent av BNP som man inom EU talar om, som ett sätt att "komma ifatt och gå om Amerika", är baserade på EU:s BNP. Problemet är att USA:s BNP per capita är c:a 40 procent högre än vår! De runt 2,5 procent per år i ökade anslag som föreslås i propositionen ger inte svensk forskning en chans att kunna mäta sig mot USA. Höjningen av anslagen täcker knappt de automatiska kostnadsökningar som finns inom forskningen. Det naturliga målet för en ambitiös svensk forskningspolitik borde vara en årlig höjning med tio procent, inte tio procent på fyra år.

På en punkt vill jag dock ge regeringen en eloge. Ambitionen att satsa på starka forskningsmiljöer och spetsforskning är bra. Det är de bästa miljöerna som ger forskningen dragningskraft och framgång. Klåfingriga statsmakter och missriktad kollegialitet har ibland samverkat till att smeta ut forskningsresurserna tunt, tunt över alla hugade spekulanter. Så ska och kan inte forskningspolitiken fungera. De dåliga och medelmåttiga miljöerna måste lämna plats åt det som går riktigt bra. Det tjänar hela den övriga forskningen och samhället på.

Regeringens satsning på postdoktjänster får nästan godkänt. Tyvärr lämnar propositionen allt för många frågor obesvarade när det gäller organisation och finansiering av forskarutbildningen. Att satsa på de yngre forskarna har vi på SACO propagerat för länge. Det stora glappet i svensk forskningspolitik är tomrummet mellan doktoranderna och professorerna. Det är där som återväxten för framtiden måste komma – och det är där som det kan vara så förtvivlat svårt att överleva. De nykläckta forskarna lämnar därför forskningen i förtid. Deras arbetsgivare i Sverige och utomlands är bara att gratulera – men forskningsmiljöerna förtvinar.

Sverige är ett litet land. Men det behöver inte avspegla sig i vår forsknings-politik, Sverige bör satsa på att vara en ledande forskningsnation. Självklart kan vi inte vara bäst i världen i allt och vi får inte riskera att svensk forskningspolitik fastnar i att räkna huvuden i den högre utbildningen och bortse från att kvalitetssäkra dem. Men också på de områden där vi inte är världsmästare, måste vi ha kompetens att förstå och bedöma de allra bästa forskningsresultaten världen över. Det kräver insatser och ansträngningar och inte dumsnålhet.

ANNA EKSTRÖM
ordförande SACO


Kategorier: Arkiv