”Man struntar i lagen – tack och lov”
–Den tredje uppgiften är en skrivbordskonstruktion fastän den ingått i lärosätenas uppgifter sedan 1977.
Det säger Thomas Tydén som nu senast i en granskning funnit att universiteten inte alls tar hänsyn till samverkansuppgiften vid professorsutnämningar.
–Enligt högskoleförordningen skall förmågan att samverka utgöra en bedömningsgrund vid tillsättning av lärare på högskolorna. Jag har tittat på hur man lever upp till det vid tillsättning av professorer, säger Thomas Tydén som är chef för Dalarnas forskningsråd och adjungerad professor i pedagogik vid Örebro universitet.
Han har på uppdrag av Vetenskapsrådet studerat alla professorsutnämningar vid Chalmers tekniska högskola och universiteten i Örebro och Uppsala under 2001 och 2002.
Till samtliga tjänster sökte man personer med vetenskapligt kunnande, pedagogisk förmåga och förmåga till samverkan med det omgivande samhället. Men i slutändan togs ingen hänsyn till samverkansuppgiften. Vetenskapliga meriter avgjorde, pedagogisk skicklighet vägdes i någon mån in.
–Sakkunnigtexterna indikerar att de sökande inte ens har tagit med samverkan i sina ansökningar. Det är uppenbart att lagen inte efterföljs.
På olika sätt har forskningsinformation, eller den tredje uppgiften, ingått i lärosätenas uppdrag sedan 1977. År 1997 utökades den till att även omfatta samverkan med det omgivande samhället.
–Efter 1997 grep sig lärosätena an uppgiften genom att på ledningsnivå utveckla strategier och policydokument om samverkansuppgiften.
Samverkan har på många högskolor lett till att man, ofta med ekonomiskt stöd utifrån, bygger samverkansorganisationer utanför högskolan.
–Däri ligger problematiken, man kan ju i en högskola inte skapa nya organisationer som ska jobba med samverkan medan de som håller på med forskning och utbildning fortsätter med sitt.
Sjunker som stenar
I stället gäller det att hitta en form där de som står för forskning och utbildning också kan – när så behövs – möta grupper utanför akademin.
Erfarenheter visar att när projektpengarna försvinner sjunker de här satellitorganisationerna som stenar.
–Det finns svag eller obefintlig ekonomisk drivkraft och motivation att på egen hand driva de här organisationerna vidare. Arbetslivsdelegationen delade på 1980-talet ut en miljard till att bygga upp regionala kunskapscentra runt om i landet. Jag utvärderade denna satsning åt arbetsmarknadsdepartementet och kunde konstatera att dessa kunskapscentra försvann när de statliga pengarna upphörde.
Thomas Tydén anser att lagen om samverkan är mycket vag och att uttolkningen och tillämpningen av lagstiftningen i ökad utsträckning bör ske av den enskilda forskaren, av varje institution och lärosäte så att den konkretiseras och anpassas till situationen.
–Det här är det gamla klassiska att man formulerar en lösning innan man har formulerat problemet. Frågeställningarna som en forskare eller forskargrupp arbetar med ser väldigt olika ut. Ibland kan samverkan vara en mycket lämplig metod för att utveckla och förbättra en forskargrupps arbete, men det kan lika väl vara tvärtom.
Därför anser Tydén att formen för en eventuell samverkan måste följa på problemet.
–I dag uppfattas lagen om samverkan som att det gäller alla. Och samtidigt inser forskarsamhället att detta inte är vare sig rimligt eller bra. Och då struntar man i lagen – precis som min undersökning visar – tack och lov kan man tycka. För det vore onekligen ett slöseri med resurser om alla tvingades samverka även när det inte behövs och kanske till och med är olämpligt.
Frågorna har studerats
I förlängningen på forskningens samverkan med det omgivande samhället ligger innovationer och entreprenörskap. De frågorna har studerats i en rad rapporter, bland annat av RRV vilket Universitetsläraren rapporterade om i nr 4/2005. Innan jul kom Högskoleverkets utvärdering om hur universitet och högskolor samverkar med det omgivande samhället, däribland hur lärosätena deltagit i kunskaps- och innovationssystemet.
–Vi tycker att man generellt lägger för stor vikt vid entreprenörskap och att man istället borde vidga diskussionen och titta på hur forskningsresultat och idéer ska komma till nytta i befintliga företag och inom offentliga sektorn, säger Maria Lönn, utredare på HSV.
Alla forskare vill inte vara entreprenörer och forskare kan dessutom ha resultat eller idéer som inte håller för att starta ett företag, men som skulle kunna användas i en befintlig verksamhet.
Maria Lönn anser att det är viktigt att det finns strukturer som underlättar att sälja idéer.
–Om befintliga företag kan ta vara på idéer och forskningsresultat från universitet och högskolor kan det bidra minst lika bra till tillväxten som om forskarna startar nya företag. Att kontakta befintliga företag för att slussa ut sina idéer är också en form av kunskapsöverföring.
Men den diskussion som finns bland dem som är involverade i innovationssystemet är att man huvudsakligen uppmanar studenter och anställda att bli entreprenörer.
–Istället för att bara prioritera entreprenörskap måste universitet och högskolor bli bättre på att se andra möjligheter att överföra kunskap. De bör i större utsträckning titta på vilka kontakter de har med företag och den offentliga sektorn och hur de ska kunna utveckla de kontakterna för att kunna bidra till tillväxten, säger Maria Lönn.
Små företag
Slutsatserna verkar bekräftas i en aktuell studie genomförd av en grupp forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och Internationella handelshögskolan i Jönköping. De har studerat företagande inte bara bland forskare, utan alla med akademisk utbildning inom naturvetenskap, teknik och medicin. Studien visar på ett lågt intresse för entreprenörskap, små ambitioner och svag tillväxt i företagen.
Den starka expansionen av högre utbildning under 1990-talet har inte i motsvarande grad lett till fler entreprenörer med akademisk bakgrund. Och de flesta företagen startade av akademiker är små, ungefär 85 procent har mellan en och fyra anställda. Det är främst under det första verksamhetsåret som de här företagen skapar nya jobb, sedan har de svårt att växa. Få av dem blir större än medelstora företag.
Om vi återgår till den allmänna samverkansuppgiften finns det gott om forskargrupper som använder samverkan som ett medel att göra ett bättre jobb.
–Alla branschforskningsinstitut – inom såväl näringslivet som offentlig sektor– arbetar väldigt nära näringen och samtalet är deras livsluft. Det finns också forskare på institutionerna som jobbar mycket aktivt mot samhället så det finns många goda exempel att hämta inspiration från, säger Thomas Tydén.
Ett sådant exempel är de forskardagar om äldre och äldreomsorg som Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet i vår arrangerade för sjätte året.
Övergripande tema
Forskardagarna verkar fylla ett stort behov med allt fler intresserade, antalet anmälningar har ökat från 180 till 430. Besökarna kommer bland annat från äldreomsorgen, kommuner, länsstyrelsen, socialstyrelsen och från andra universitet och högskolor.
–Vi har ett övergripande tema varje gång, där institutionens forskare föreläser om sin aktuella forskning, säger universitetsadjunkt Marie Rönnerfält, som tillsammans med sin kollega Lotta Henrikson är initiativtagare och sköter arrangemanget.
Idén har spridit sig och institutionen anordnar numera varje år också andra liknande forskardagar, till exempel om funktionshinder.
–Och i höstas hade vi för första gången en så kallad akademisk uppsatsdag där studenter fick presentera några goda exempel på C-uppsatser för personer från fältet. Det föll så väl ut att vi ordnar en akademisk uppsatsdag i höst igen, säger Marie Rönnerfält.
PER-OLOF ELIASSON
