Vad orsakar den låga statusen för lärarutbildningen och de utbildade lärarna? Är det bara ett resultat av lärarutbildningarnas agerande eller beror det på hur samhället kopplar lärarutbildningen till resultaten i skolan.
Högskoleverket offentliggjorde sin granskning av alla lärarutbildningar i landet för en vecka sedan. En välkommen granskning där verket pekar på en rad brister som ser väldigt olika ut lärosäte för lärosäte. Högskoleverkets bedömning har dock föregåtts av en mängd kritiska röster däribland lärarnas riksförbund, BRIS, utbildningsministern och folkpartiledaren. Sällan eller aldrig har lärarutbildarna själva hörts i debatten – vilket självfallet behövs!
Utbildningsministern menar att det läggs ner ett stort arbete på att utveckla och stärka lärarutbildningen, enligt den reform som hastigt sjösattes 2001. Det intressanta är ju att man knappt hinner få igenom några studenter, innan man drar slutsatsen att ytterligare steg måste tas för att höja kvaliteten. Hur kan man mäta kvaliteten på lärare som knappt har fått chansen att visa vad de går för? Resultaten i skolan kan inte skyllas på den nya lärarutbildningen!
Den nya lärarutbildningen skulle ge större möjligheter till individuell profilering, men denna profilering har ännu inte fått chans att visa vad den kan ge skolan.
Det förekommer uppenbara brister, när det gäller vilka kunskaper lärarna får med sig till skolan på grundläggande områden, skriver utbildningsministern. Det är ju ett aber, att om man tillåter adepterna att välja, finns det risk att de väljer bort sådant som de inte borde välja bort. Det inte är valfriheten som skall bort, utan det är information om vad de blivande lärarna behöver för att bli anställbara som behövs. De flesta studenter väljer strategiskt – i alla fall på lärarutbildningen i Malmö.
Om studenterna prioriterar fel i sin utbildning, så får man väl låta examensordningen styra mer på detaljnivå, och marknaden, läs kommunerna, får blir tydliga med vilka lärare de är intresserad av de närmaste 30 åren. Studenterna måste eller åtminstone borde ju se på sin utbildning med den horisonten. Kommer samhället någonsin att ha den framförhållningen?
Lärarutbildningarna anses föra en isolerad tillvaro på lärosätena. Det är möjligt att det är så på något lärosäte, men på många utbildningsorter är ju lärarutbildningen en del av högskolan/universiteten och lärarstudenter som ett kollektiv läser fler kurser utanför den egna institutionen än studenterna på de flesta andra utbildningar. Mycket av ämnesstudierna för lärare mot de senare åren läses ju på ämnesinstitutioner.
Det kan finnas ett problem med att man å ena sidan vill att alla lärare skall vara forskarbehöriga och andra sidan gärna vara kompetenta på individnivå i perspektivet f-12 i alla tänkbara skolämnen. Vill man ha både djup och bredd hos alla lärare, så är det kanske villkoren i skolan som måste ses över, annars är det nog tveksamt om det gå att få någon att satsa på en sådan karriär, men det är ju ingen fråga som lärarutbildningarna hanterar.
Representanter för folkpartiet skjuter in sig på Lärarnas riksförbunds enkät, som visade att få l�rare anser sig ha tillräcklig träning i att utbilda elever i ”läsning, skrivning och räkning – skolans viktigaste uppdrag”, och man hänvisar till universitetskanslerns studie om effektiviteten i lärarutbildningen. Detta är ju en feltolkning av orsak och verkan. Om dagens skola inte lyckas med skolans viktigaste uppdrag, så beror ju det inte på den nya lärarutbildningen. De lärarna kan ju ännu inte ha hunnit orsaka alla denna skada. Man menar att kommuner anser att det är mindre dramatiskt att anställa obehöriga lärare i takt med lärarutbildningens ”försämring”. Det är ju klart att det ligger i lärarutbildningarnas intresse att kommunerna anställer de som har examinerats vi läroanstalterna. Det intressanta är hur man mäter en försämring hos något som är helt nytt.
En av poängerna med den nya lärarutbildningens konstruktion var att alla lärarutbildade skulle vara forskarförberedda. Det kan uppfattas såsom att folkpartiet är ute efter en utbildning såsom den såg ut före 1-7- och 4-9-lärarreformen. Den infördes för att lärarna skulle följa eleverna under en större del av elevernas utbildning och därmed underlätta för eleverna. Den reformen fungerade ju inte därför lärarna aldrig fick möjlighet att verka på det sättet. De fick i stor utsträckning verka som ”klasslärare”, som de inte hade utbildning för.
Folkpartiet önskar en lärarlegitimation. Det tror jag inte högskola och universitet kommer att motarbeta. Problemet tror jag kommer att vara hur kommunerna, skolans huvudman, kommer att agera i ett sådant läge.
PETER BENGTSSON, Docent
Projektledare Regionalt UtvecklingsCentrum
Lärarutbildningen vid Malmö högskola
