Ständiga besparingar kräver nya inkomster

–Jag tror att de flesta tycker att idén med gratis utbildning är sympatisk. Men med ständiga besparingar kommer man till en punkt där man inte längre kan kompromissa med kvaliteten. Då blir det på sikt svårt att undvika avgifter i någon form. Det gäller inte bara Sverige, utvecklingen är internationell. Så säger nye ordföranden för Universitets- och Högskoleförbundet (SUHF), Bo Sundqvist, om en av dagens debattfrågor.

Bo Sundqvist är som bekant även rektor för Uppsala universitet och efterträdde vid årsskiftet Christina Ullenius, rektor för universitetet i Karlstad, som bas för rektorernas samarbetsorgan.
Det är inga okända arbetsuppgifter som väntar, Bo Sundqvist var tidigare viceordförande.
–I stora drag handlar det om att fullfölja tankegångar vi haft och driva saker som bland annat finns med i det program vi jobbade fram inför forskningspropositionen, säger han och exemplifierar:
–Det gäller finansieringen av forskning och utbildning, att utforma hur Bolognasystemet ska implementeras i Sverige, att vara med och stimulera profileringsdiskussionen, att försöka hitta former för samarbete så att vi klarar vårt gigantiska utbildningsuppdrag.
Universitet och högskolor ska inte bara utbilda väldigt många studenter på basplanet, utan även vara huvudman för den elitistiska forskningen.
–Vi ska stå för landets produktion av ny kunskap. Det där är inte alldeles lätt att åstadkomma i ett system som har två så delvis disparata uppgifter, samtidigt som vi haft ett decennium av besparingar, kommenterar han.
I rektorernas förbund sitter ledare från allt mellan Lunds universitet och Danshögskolan. Går det att samarbeta i ett så disparat förbund?
Det gör det, även om det naturligtvis finns intressekonflikter, ler ordföranden.
–Vi är ju väldigt samarbetsinriktade i det här landet. Vi förstår att uppskatta varandras argument. Det är en spännande grupp.

Sökte en modell
Som exempel på samarbetsklimatet nämner han det program som utarbetades inför forskningsproppen och sändes till regeringen. Kring detta program lyckades man inte bara ena alla rektorerna i Högskoleförbundet, utan även få med forskningsråden, stiftelser, akademier och Vinnova.
–Vi sökte en slags modell för att kombinera högskolornas önskemål om mera forskningsresurser med de gamla universitetens behov av att vara de som skulle stå för huvuddelen av den internationella toppforskningen, sammanfattar Bo Sundqvist.
Totalt innebar förslaget en ökning av anslagen med sju miljarder kronor över några år. Pengarna skulle fördelas så att knappt hälften gick direkt till universitet och högskolor, en del skulle fördelas i konkurrens och en del ges som fakultetsanslag kopplat till antalet studenter, detta för att stärka forskningsanknytningen.
När denna intervju gjordes i universitetsförvaltningens hus i Uppsala hade forskningspropositionen ännu inte lagts fram, men det är knappast en alltför vild gissning att rektorerna och finansiärerna blir besvikna. Det är de å andra sidan förberedda på.
–Förre utbildningsministern Thomas Östros avvisade ganska snart nivån på anslagsökningen. Jag har inte uppfattat att han nappat på förslaget om studentpeng heller, säger rektor Sundqvist, dock med reservation för vissa signaler om en mindre markering på fakultetsanslagssidan.

Bara en omfördelning
Bo Sundqvist har fört en debatt med utbildningsministern om hans utlovade tillskott på 2,3 miljarder (att jämföras med rektorernas krav på 7 miljarder). Sundqvist hävdade att pengarna bara är en omfördelning, nedskärningarna till följd av bristande pris- och löneomräkningar under de närmaste åren kostar universiteten lika mycket.
” Det vore ärligare om regeringen talade om för våra lärosäten att det inte finns några pengar till högre utbildning och forskning de närmaste åren”, skrev han i en debattartikel i Upsala Nya Tidning.
–Efter ett decennium av besparingar och nedskärningar har det spritts en trötthet i systemet, säger han. Vad som nu skulle behövas – och nu talar jag verkligen som SUHF-ordförande – är en signal om att regeringen är beredd att satsa på basresurserna.
–Jag ska ge ett exempel: Under många år har varje lärosäte varje år presterat en strategisk plan för sin forskningsverksamhet. Vi arbetar lydigt med detta och på att försöka genomföra det vi planerat. Men i dialogen med departementet är det aldrig tal om vad vi skulle vilja göra, det handlar bara om noll-alternativ och nedskärningsalternativ. Det tror jag i längden är destruktivt. Vad som nu behövs är en positiv signal.
Ordet ”långsiktighet” återkommer ständigt när Bo Sundqvist talar om finansieringen.
–Den viktigaste basen för fri forskning är att universiteten har möjlighet att planera långsiktigt, fastslår han.
Vill man exempelvis starta ett nytt forskningsområde i Sverige tar det minst ett decennium från det man rekryterat en framstående forskare, kanske från utlandet, rekryterat medarbetare, sökt och fått anslag, till dess resultatet blir accepterat, publicerat och citerat i internationella tidskrifter.
–Men den långsiktigheten är tyvärr något som politiker har svårt att uppskatta. Deras fokus gäller i första hand nästa mandatperiod, säger han.

Pengar från andra håll
När statens kassa inte räcker måste man få pengar från andra håll. Inom SUHF är rektorerna öppna för det mesta: avgifter, partnerskap med näringslivet, donationer, entreprenörskap, egna holdingbolag, försök att få mer EU-pengar. Bo Sundqvist ser generositeten efter flodvågskatastrofen som tecken på att utrymmet för filantropi ökat. Något som kanske kan komma forskningen till godo i framtiden. Kanske staten kunde bidra med möjlighet till skatteavdrag för donationer, som i USA. Danmark har kommit en bit på väg mot detta.

Grunnar på målsättning
Det är inget fel på kortsiktiga bidrag, men det måste finnas balans. Staten måste stå för det långsiktiga. Redan i dag använder forskare orimligt mycket tid till att skriva ansökningar om bidrag, istället för att forska, menar han. Ansökningar av vilka kanske bara 10-20 procent bifalls.
En annan stor och aktuell fråga är införandet av Bolognasystemet. Snart är det här med sina tre examensnivåer – grundläggande, avancerad och doktorsnivå. Det kan komma att bli en orimlig arbetsbörda för många lärare.
Bo Sundqvist går och grunnar på målsättning, samarbetsformer och uppgiftsfördelning för att klara omvälvningen – det nuvarande systemet klarar det inte.
–Bolognasystemet ger lärosätena möjligheter till profilering om man genomför det på ett klokt sätt. Jag tror att en högskola, som den är utformad i dag, kan ha några mycket konkurrenskraftiga masters-utbildningar. Men för de flesta vid en högskola, som vill fortsätta på den avancerade nivån, gäller nog att man får söka sig till ett universitet med dess större urval av mastersutbildningar. Det tror jag är en realistisk modell. Det förutsätter att vi samarbetar i nätverk, som redan finns på vissa håll.
Även inom EU finns en universitets- och högskoleorganisation, med 600-700 medlemmar. Denna organisation, EUA (European University Association) träffas ett par gånger per år.
Nästa höst är Bo Sundqvist värd för ett EUA-möte. Då möts Europas högskolerektorer i Uppsala för att diskutera forskning vid europeiska universitet.

KERSTIN KÅLL


Kategorier: Arkiv