Så blev den forskningspolitiska propositionen ytterligare försenad! ”Så snart som möjligt”, förefaller vara den säkraste tidsangivelsen för när den kommer.
Det är sedan lång tid bekant att propositionen enbart kommer att kunna behandla en liten del av alla de behov som otåligt väntar på en bättre lösning. Till förseningen finns det i och för sig några förklaringar som är rimliga och godtagbara. Bytet av utbildningsminister i slutet av 2004 är en. Att Leif Pagrotsky som ansvarigt statsråd måste få tillfälle att sätta sig in i frågorna – och sätta sin profil på förslagen – är lätt att inse. Likafullt: propositionen är försenad med ett år i förhållande till den ursprungliga tidsplanen. Detta kan med all rätt ses som ytterligare ett bevis på politikernas bristande förmåga att ta itu med de stora, viktiga samhällsfrågorna.
Vi har tidigare på denna plats framhållit att en försening av propositionen kan godtas om de förslag som till sist framläggs är bra! Hoppet är väl i skrivande stund inte ute, men de signaler som hörs inger lika många farhågor som förhoppningar. Men låt oss hoppas på att Leif Pagrotsky förmår bidra till att slutet blir lyckligt. Rektorerna som träffade honom för några veckor sedan var imponerade av hans vilja att sätta sig in i frågorna, och hans engagemang för att åstadkomma lösningar som gynnar forskningen och den högre utbildningen.
Från SULF sida är vi bekymrade över att ingen av de politiska aktörerna helhjärtat ställer upp för att stärka lärosätenas basfinansiering. Närmare 60 procent av forskningsanslagen vid universitet och högskolor är externa och tilldelas efter ansökan i konkurrens. De direkta anslagen används huvudsakligen till att finansiera forskarutbildningen. Detta innebär att myndigheterna har begränsade möjligheter att agera självständigt, att bedriva den strategiska politik som de förväntas göra. I stället blir de beroende av finansiärerna. SULF ser konsekvenserna i form av otrygga anställningar och krympande forskningstid för seniora lärare. Dessutom är risken uppenbar att lärosätena ska försvagas i kontakterna med omvärlden, förlora sitt oberoende av politiska och ekonomiska intressen.
Till yttermera visso säger bestämda rykten att vänsterpartiet och miljöpartiet under överläggningarna med regeringen driver krav på öronmärkningar av anslagen till bestämda ändamål. Detta är i så fall en illustration till lärosätenas växande beroende av externa krafter. Öronmärkning står också i strid med den ansvarsfördelning mellan stat och universitet som successivt växte fram i Sverige från slutet av 1980-talet.
Det finns en misstämning bland de yngre och medelsålders forskarna och lärarna. Grundutbildningsorganisationen minskar, liksom forskningsfinansieringen från en rad stiftelser. Framtidstron avtar i takt med att uppsägningarna ökar. Det finns förväntningar om att forskningspropositionen ska föreslå åtminstone vissa åtgärder för att underlätta den stora generationsväxlingen och för att stärka karriärens attraktivitet.
En av forskningsproppens viktigaste uppgifter är att stärka framtidstron. I dagsläget, när inget händer, fruktar många att universitet och högskolor i stället är på väg att åka på en propp.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
