Debatt ang Ledaren i Universitetsläraren 1-05 om studieavgifter
Det var oundvikligt att studieavgifter förr eller senare skulle bli en politisk fråga som öppet debatteras och offentligt utreds (Ledaren, Universitetsläraren, nr 1 / 2005, s 3). Det är del i den skiftande balansen mellan det offentliga och det privata, som sedan 1980-talet förskjutits alltmer i riktning mot det senare (pensionsfrågan är ett annat exempel).
Det är möjligt att se Margret Thatcher och hennes konservativa regering under 80-talet som ett mycket viktigt inflytande i den här utvecklingen.
Studieavgifter (’tuition fees’) är nu en etablerad del av livet för en engelsk student (men man inte får glömma att Skottland INTE har några avgifter för universitetsstudier). För tillfället betalar en engelsk student strax över £1000 per år, en summa som universiteten snart kan öka till max £3000 (och Oxford har redan anhållit om att vid första möjliga tillfälle få gå ändå högre). Det är ganska säkert att så gott som alla universitet kommer att ta maximalt betalt för sina kurser. Ett lägre pris associeras med sämre kvalitet.
Studenter från icke-europeiska länder betalar naturligtvis mycket mer (normalt för tillfället mellan £8.000 – £11.000 per år beroende på ämne).
Många engelska universitet för en aktiv rekryteringsverksamhet i Asien, Afrika och i Nord-, Syd- och Mellanamerika och denna inkomst har blivit en viktigt del av ett engelskt universitets budget. Man har i själva verket blivit helt beroende av den. Under hösten 2004 upptäckte plötsligt ett engelskt universitet ett hål på £4 miljoner i sin budget för 04-05 (4% av hela budgeten). Sparåtgärder har startats och förtidspensioneringar erbjuds. Man hoppas undvika permitteringar. Hur kunde detta hända?
‚Elementary, my dear Pagrotsky‚. Icke-europeiska studenter som erbjuds möjligheten att studera vid ett engelskt universitet tackar naturligtvis i första omgången ja till så många erbjudanden som möjligt. Universiteten räknar alltså med en viss inkomst från dessa studieavgifter. Problemet är bara att när dessa studenter sedan reser till England (i den mån de alls gör det ? den internatio-nella konkurrensen ökar hela tiden) kan de naturligtvis bara registrera sig vid ETT universitet. De övriga står alltså med ett minus i sina beräkningar.
Ett annat och kanske än mer oroande bevis på detta beroende av maximerade studieavgifter är Oxfords meddelande nyligen att man nu överväger att ta fler studenter från utom-europeiska länder trots att man är medveten om att detta skulle innebära en reduktion av antalet engelska studenter. Ett ökande antal icke-europeiska studenter kommer alltså att subventionera ett minskande antal engelska studenter.
Oxfords ställning som ett av de mest attraktiva universiteten i världen gör givetvis att det har andra problem än Linköping och Umeå. Men i den här debatten kan man kanske jämföra Oxford med hela Sverige. Om utländska studenter i Sverige betalar tillräckligt mycket i studieavgifter ska de väl inte behöva ”tränga undan svenska studenter”, som Pagrotsky befarar kan bli fallet om de inte betalar? Men hur mycket ska de betala? Var går smärtgränsen innan de bestämmer sig för att studera någon annanstans? Hur går det då med ”den internationella miljön och mångfalden”vid svenska universitet som Pagrotsky verkar värna om (Universitetsläraren
1/2005 s 15)? Med det relativt låga antal utländska studenter som läser i Sverige kommer de föreslagna studieavgifterna förmodligen aldrig att kunna
bli ‚en god affär‚ för universiteten och för Sverige. Det måste vara klart bättre att öka antalet utländska studenter i Sverige och svenska studenter i utlandet genom olika projekt, avtal och utbyten där paritet är ett allmänt mål men inte ett absolut krav. Utbildning i Sverige (kostnadsfritt) är också en viktig och flexibel del i biståndspolitiken. Är det inte
studenter från just dessa länder som är i störst behov av högre utbildning?
Om ekonomiska hänsyn får spela en starkare roll förlorar universiteten och Sverige inflytande över dessa processer, vilket tydligt bevisas av händelserna i England.
Är då inte förslaget om kursavgifter för icke-europeiska studenter en skenfråga? Jovisst. Det är bara om man ser den öppnade dörren till studieavgifter i allmänhet som en möjlig konsekvens som man kan se rim och reson i förslaget. Möjligheten att ta ut kursavgifter för alla studenter följer logiskt och rationellt om man tar ut kursavgifter för en viss kategori studenter.
Politiska beslut och åtgärder tenderar att få både oförutsedda och oförutsebara konsekvenser. Jag betvivlar starkt att Mrs Thatcher, när hon under 1980-talet startade sina reformer av utbildningsväsendet i England, avsåg att göra sin ‚alma mater‚ beroende av studieavgifter från utländska studenter.
ULF DANTANUS
Engelska institutionen
Göteborgs universitet
GOTHENBURG AT SUSSEX – 30TH ANNIVERSARY 2005
Dr Ulf Dantanus
Director of Studies
Gothenburg University
at University of Sussex
Mantell 1A15
