”Vi har stor frihet men brist på mycket”

–Universitetslärarna i Frankrike har stor frihet. Men det råder brist på det mesta, säger sociologen Raymond Magro. Han anser att han får lägga ner alldeles för mycket tid på att organisera undervisningen.

Universitetet i Metz är en av dessa många, relativt okända mindre högskolor, som finns runt om i Frankrike. Det ligger i nordöstra Frankrike med 1 300 anställda av skilda kategorier och anställningsformer och 15 000 studenter. Universitetets byggnader vilar på en av stadens öar, som floden Moselles förgreningar har gett upphov till.
Den sociologiska institutionen tillhör de tyngsta enheterna. Bakom en anonym dörr i en lång korridor sitter Raymond Magro, som är lärare och forskare i sociologi. Han delar rum med en kollega och deras skrivbord upptar nästan hela golvytan. För att få samtala i lugn och ro går vi tvärs över korridoren till en liten konferenssal.
Raymond Magro ber genast om ursäkt för röran. En överfylld papperskorg, plastmuggar och skräp på golvet beror på brist på städpersonal, säger han.
Brist är ett återkommande ord, när man talar om franska universitet.
–Bortsett från elitskolorna och några universitet i storstäderna handlar det om en ganska fattig miljö. Vi saknar lokaler, personal och materiel. Mina naturveten-skapliga kollegor har ofta svårigheter med att genomföra praktiska laboratorie-övningar med sina studenter, säger Raymond Magro.
Det enda som det inte tycks råda någon brist på är studenter. Vissa mer yrkesinriktade högskolor har ett intagningssystem. Men annars är universiteten som en vidöppen dörr. Det räcker med att ha klarat studentexamen på gymnasiet för att skriva in sig på en valfri linje. Gallringen sker senare.
Raymond Magro berättar att omkring 350 studenter just nu läser första året på sociologlinjen. Men knappt en tredjedel brukar klara tentorna för att gå vidare. Och ännu färre finns kvar på tredje året.
Under de senaste decennierna har antalet studenter på högskolorna ökat kraftigt. De ungdomar som når studentexamen är idag nästan tre gånger fler än för tjugo år sedan.
–Men vi har inte alls fått en motsvarande ökning av resurserna. Det är kärnan i våra problem, säger Raymond Magro.

Kombinerad tjänst
Det finns olika kategorier av lärare på universiteten i Frankrike. Men majoriteten har en kombinerad tjänst, vilket i teorin innebär att de ska ägna hälften av tiden åt undervisning och hälften åt egen forskning. I praktiken får forskningen ofta stå tillbaka för studentansvaret.
–Vi ska stå 172 timmar om året inför studenterna. Men därutöver har vi hela ansvaret för uppbyggnaden och organiseringen av utbildningen. Vi beslutar vad studenterna ska studera. Vi lägger scheman. Vi engagerar utomstående föreläsare. Det tar ofta oerhört mycket tid och forskningen blir lidande.
Raymond Magro har status som ”Maître de conférences”. Den högre graden är ”Professeur des universités”. Båda grupperna har samma undervisningsansvar och ska delta i organiseringen av studierna.
–Professorerna har en annan status. De kan styra en forskningsgrupp och har ett större inflytande. Dessutom tjänar de förstås mer, säger Raymond Magro.
Ingångslönen för en Maître de conférences är cirka 1 700 euro (15 200 kr) i månaden före skatt.
Raymond Magro är 40 år och har undervisat i åtta. Han tjänar 2 500 euro
(22 200 kr). Skulle han bli professor hamnar han i en annan lönetrappa.
Lärarna är statstjänstemän och lönerna är desamma över hela landet, bortsett från att anställda i storstäderna har dyrortstillägg. Men skillnaden i resurser mellan skilda universitet skapar ändå olika förutsättningar för att göra karriär.
Det är en kommitté bestående av kollegor inom den egna disciplinen, som beslutar om en före detta doktorand ska kunna bli Maître de conférences och senare även om han eller hon ska kunna gå vidare och få en professorsgrad. Karriären bygger enbart på forskningsresultat.
–Det spelar ingen roll hur bra jag är på att organisera och planera undervis-ningen och hur passionerad jag är som lärare. Det räknas inte. Det är ett stort problem idag. För att få mer tid åt forskning skulle vi behöva bli avlastade, när det gäller de administrativa uppgifterna. Totalt är vi ett femtiotal personer som är knutna till den sociologiska institutionen och vi har en enda sekreterare!

Inga nya resurser
Raymond Magro säger att det finns kollegor som försummar undervisningen för att kunna satsa på den egna karriären och andra som nästan ger upp forskningen, eftersom det blir för komplicerat.
–Det här skapar ofta spänningar på institutionerna, säger han.
Anpassningen till Bolognaprocessen, som innebär att universiteten måste inrätta nya utbildningscykler, har dessutom medfört en extra arbetsbelastning under de senaste åren.
–Vi har jobbat oerhört mycket med detta, men helt utan några nya resurser, säger Raymond Magro.
Även om yrket sociolog inte existerar som sådant i Frankrike, skulle han kunna arbeta som rådgivare åt privata företag och olika myndigheter och därmed lyfta en betydligt högre lön. Men han har inga tankar på att byta jobb.
–Trots alla brister är det här en stimulerande arbetsplats. Att vara universitets-lärare är fortfarande prestigefyllt. Dessutom har jag en stor frihet. Ingen lägger sig i vad jag säger inför mina studenter, berättar Raymond Magro.

ANNA TRENNING-HIMMELSBACH

De franska fackförbunden kräver mer tid för forskning
Franska fackförbund kräver fler lärartjänster och färre undervisningstimmar,
framförallt för att universitetslärarna ska få mer tid för forskning.
–Universiteten har blivit eftersatta under de senaste decennierna. Men jag är optimistisk och tror att makthavarna till slut inser att de måste lyssna på oss, eftersom det handlar om landets framtid.
Det säger Maurice Hérin, som är generalsekreterare i SNESUP, ett av flera fackförbund som organiserar universitetslärare i Frankrike. Förbundet har drygt 6 000 medlemmar och är det största och mest representativa fackförbundet för universitetslärare.
Förra året gick forskarna ut i en omfattande proteströrelse. De hävdade att grundforskningen var i fara. Regeringen lovade att upprätta en forskningsplan och att öka antalet kombinerade forskar- och lärartjänster.
–Vi anser att det behövs 2 500 fler tjänster om året fram till år 2010. I år blir vi 150 fler. Det är långt från målet, men går ändå åt rätt håll, säger Maurice Hérin.
SNESUP vill att antalet undervisningstimmar minskar från 172 till 150 om året och att lärarna kan få sabbatsperioder för att kunna bedriva egna studier.
Fackförbunden kräver också att man förbättrar situationen för alla de personer som är knutna till universiteten på osäkra arbetsvillkor, inte minst doktoranderna.
–De exploateras ofta som en billig lärarreserv, säger Maurice Hérin.
Lärarna är inte främmande för samarbete med näringslivet, men är samtidigt måna om att universiteten ska förbli självständiga enheter. Det finns också en rädsla, för att man kommer att införa en form av produktionskrav, när det gäller studenternas resultat.
–Där är vi inte ännu. Men vi är vaksamma på utvecklingen, säger Maurice Hérin.
Däremot anser han att det finns mycket mer att göra för att bättre ta emot nya kategorier av elever och därmed ge fler en chans att slutföra sina studier.

ANNA TRENNING-HIMMELSBACH

FAKTARUTA:
Det finns idag omkring drygt två miljoner studenter på franska offentliga högskolor och universitet.
Antalet ”professorer” är knappt 20 000. Medelåldern är 53 år och medellönen 3 628 euro i månaden (32 300 kr).
”Maîtres de conférences” består av en grupp på 35 000. Deras genomsnittsålder är 45 år och genomsnittslönen 2 404 euro (21 400 kr).
Löneuppgifterna gäller bruttoinkomsten före skatt. Skattesatsen varierar beroende på makes inkomst, antal barn och lönenivå.
Cirka 13 000 anställda undervisar på heltid, men de har i allmänhet ingen doktorsgrad och är även utbildade för att arbeta på gymnasier och högstadier.
Omkring en fjärdedel av undervisningen utförs idag av tillfälligt anställda.
Pensionsåldern är 65 år.
Källa: SNESUP och Utbildningsdepartementet, Frankrike.


Kategorier: Arkiv