Gunilla Carstensen, sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, menar att vi måste släppa tanken på att det är ett abnormt beteende eller exceptionella händelser. Sexuella trakasserier och kränkningar är ett stort, men dolt, problem och de pågår hela tiden, ofta på ett vardagligt och trivialt sätt. Kränkningarna kan vara subtila och kan uppfattas som en del av det sociala samspelet på institutionen.
Hon har nyligen disputerat på avhandlingen ”Sexuella trakasserier finns nog i en annan värld. Konstruktionen av ett (o)giltigt problem inom akademin”.
–Titeln syftar på dubbelheten. Vi vet att det finns, men i praktiken tenderar det att inte finnas. Alla tonar ner och förminskar problemet. Det blir snarare vad vi uppfattar som ett förväntat könsspel mellan kvinnor och män på en arbetsplats.
Hon har intervjuat 15 kvinnliga doktorander. Studien hade först flera olika teman om att vara kvinnlig doktorand, men vid analysen blev hon allt mer intresserad av hur de uppfattade sexuella trakasserier. De intervjuade kvinnorna hade reflekterat över hur det är att vara kvinna och doktorand, men när det kom till sexuella trakasserier uppstod en tystnad, något man ville hålla ifrån sig.
De svarade likt den officiella versionen att sexuella trakasserier är icke välkomna närmanden som kan vara både fysiska och psykiska. Men de ville inte tolka sina egna erfarenheter på det sättet.
–Vi är inte vana vid att problematisera och sätta gränser i det så kallat normala samspelet mellan kvinnor och män på en arbetsplats. Det är nödvändigt att förändra attityder och föreställningar om vilka beteenden som är acceptabla inom akademin om det ska ske någon förändring vad gäller arbetsmiljön och sexuella trakasserier.
Ständigt dilemma
Det är en vanlig uppfattning att sexuella trakasserier är konkreta och direkta. Att bli sexualiserad och ständigt påmind om att vara kvinna ses inte som sexuella trakasserier, men faller in under termen. Manliga forskare som intimiserar relationer till kvinnliga kollegor och ställer frågor om sex och privatliv eller gör anspelningar på utseendet ingår i vardagens händelser. För de intervjuade kvinnorna är detta något som är lika obehagligt som ofrånkomligt.
De intervjuade kvinnorna ställer höga krav på sig själva att säga ifrån, men de vill ändå inte göra det för att inte skapa en konflikt eller bryta den goda sociala stämningen. Det blir ett ständigt dilemma.
–Många män inser inte hur besvärligt de gör det för kvinnor, säger Gunilla Carstensen.
–Det verkar finnas ett utrymme för dem att agera kränkande och ta sig rättig-heter. En man kan uppföra sig illa men betraktas ändå som en värdig forskare, det spiller inte över på hans forskarroll.
De intervjuade doktoranderna har många förklaringar som gör att just detta som händer dem inte uppfattas som giltiga problem, inte som sexuella trakasserier. Ibland är det också fysiska övergrepp, men allt tenderar att bortförklaras och förmildras.
Exempelvis används förklaringar som: Men det har bara hänt en gång eller ja, men det händer alla kvinnor. Eller ja, men han är sådan.
De undviker att tillskriva männen något ansvar utan gör sig själva till problemet. De är inte rätt, beter sig inte rätt och de ska ändra på sig.
–Kvinnan lägger allt på sig själv, både skuld och ansvar. Man kan uttrycka det så att mannen kryper ur bilden samtidigt som han regisserar den.
Doktoranderna jämför sig med manliga kollegor och tycker att männen beter sig som en forskare ska, nämligen självständigt, målmedvetet, objektivt och distanserat.
Kvinnorna pratar och skojar om detta med varandra. De är ironiska mot kränkande och intimiserande män. Gunilla Carstensen anser att det kan ses som en strategi för att stå ut.
–Varje dag förhåller de sig till sådant som har med att vara kvinna att göra. De lägger ner mycket tid och tankar på hur de ska bete sig för att göra rätt och på att välja kläder som är lagom, med diskreta färger och inte utmanade.
Okvinnligt beteende
Handlingsutrymmet är begränsat för en kvinna i akademin. Kvinnor som inte uppträder enligt sin förväntade roll betraktas som okvinnliga. Hennes beteende vägs in i bedömningen av hennes kompetens: hon är ju duktig, men…Verksamheten inom akademin är prestationsinriktad. Gunilla Carstensen menar att det finns en föreställning om att det är jämställt mellan könen och att det är individens kompetens som avgör.
–Man måste visa sig värdig hela tiden och att utsättas för sexuella trakasserier ingår inte i föreställningen om att vara och presentera sig som den lyckade forskaren.
Extra svår situation
Definitionen av sexuella trakasserier utgår från att den som är utsatt ska avgöra om ett beteende är ovälkommet eller inte. Häri finns en risk som gör att den som är utsatt både blir problemet och förväntas vara den som ska sätta igång en process. Det är nästan omöjligt, eftersom den som ska driva frågan är underordnad och befinner sig i olika slags beroenderelationer.
Situationen är på flera sätt extra svår inom universitetsvärlden eftersom det är en mycket hierarkisk organisation med relativt få fast anställda och där personer på nyckelposter har stort inflytande också utanför det egna universitetet. Att driva sådana frågor kan vara att göra sig omöjlig för gott.
Gunilla Carstensen menar att vissa handlingar helt enkelt inte borde vara godtagbara och då ska vi inte behöva ta reda på om de är önskade eller inte i ett enskilt fall. Att tvingas ta ställning till frågan om en viss handling är önskad ger ett snävt perspektiv och tenderar att individualisera problemet och sätta fokus på den som blivit utsatt.
–Vi tänker gärna på dessa problem som något som sker mellan två jämbördiga personer. Men det är viktigt att se på sammanhanget och vilken betydelse kön och makt har. Något gör att det som sker kan ske, att det i en mening är tillåtet och accepterat. Den problematiken måste synliggöras.
ANNIKA GRANSTEDT
