SULF:s kansli blev nyligen kontaktat av en medlem som bekymrad pekade på konsekvenserna av de nya reglerna om sjukpenning om hon skulle bli långtidssjukskriven igen. Hennes anställning finansieras med externa forskningsanslag, och hon hade hört att universitetets kostnader för en eventuell sjukskrivning av henne fullt ut skulle belasta hennes forskningsanslag.
Medlemmen är anställd vid Stockholms universitet, men motsvarande problem kan uppstå även på andra lärosäten. Trots att alla forskningsanslag beskattas med så kallade overhead-kostnader, låter arbetsgivaren i samband med sjuk- och föräldraledighet vart och ett av projekten bära alla kostnader. Konsekvensen blir att anslaget för varje månad av ledighet krymper, för att till sist ta slut, eventuellt innan den anställda har hunnit återgå i arbete. Den berörda forskaren förlorar alla sina möjligheter till vidare meritering. Sjukledigheter är väl i princip könsneutrala, men kvinnor är föräldralediga i större omfattning än män. Kvinnor missgynnas således avsevärt och avsiktligt av den ovan beskrivna modellen.
SULF godtar inte den här beskrivna ordningen. Statliga arbetsgivare, inklusive universitet och högskolor, har enligt lagar och avtal ekonomiska skyldigheter mot de anställda i samband med sjukdom och föräldraledighet som de inte kan springa ifrån. Tillämpningen är diskriminerande. I de fall det finns en beställare av forskningen som kräver att resultat ska levereras vid en överenskommen tid, blir pressen på individen stark att inte ta ut någon ledighet. De anställda som finansieras med externa anslag missgyn-nas i jämförelse med alla andra anställda.
SULF ser det som helt oacceptabelt att anställda behandlas olika i samband med sjuk-dom och föräldraledighet beroende på hur deras anställningar finansieras. Det finns inget stöd i lagar och avtal för detta.
När riksdagen nyligen beslutade om förändrade regler för sjukförsäkringen, vilka bland annat innebär att arbetsgivare ska betala en del av kostnaden för de långtidssjukskrivna skyddades småföretagare. Till skillnad från större företag och myndigheter, som kan sprida ut riskerna på en större grupp av anställda, skulle de nämligen kunna drabbas orimligt hårt om en enda anställd blev långtidssjukskriven.
På något sätt verkar en del universitet och högskolor börja glömma bort de möjligheter till samfinansiering av svårförutsägbara och ojämnt fördelade kostnader som myndighetens totala storlek erbjuder. Man kan jämföra med andra försäkringsmässiga lösningar, som innebär att kostnader kan fördelas och risker sprids, både över individer och över tid. I stället väljer man att behandla varje enstaka projekt som en liten firma, som dock aldrig kan komma i åtnjutande av det ekonomiska skyddsnät som riksdagen har monterat för småföretag.
Universitetet blir med denna lösning ett forskarhotell som tillhandahåller brevpapper, lokaler, en begränsad infrastruktur och viss administrativ service till exempel anställningsbevis och löneutbetalning. Det finns flera förhållanden som förklarar framväxten av forskarhotell.Lärosätenas basfinansiering har urholkats kraftigt under en följd av år. En följd av detta är att deras möjligheter att agera strategiskt har avtagit. Att bli hotell för individer och grupper som kommer med sina anslag blir då en lösning att hålla igång verksamheten.
En annan förklaring är att det vid universitet och högskolor har vuxit fram ett ekonomistiskt synsätt som till exempel får till följd att varje enskild verksamhet ska stå för sina kostnader. Helhetsperspektivet träder i bakgrunden, och lärosätet flyr från sina skyldigheter som arbetsgivare. Den enda rimliga lösningen är att alla inkommande anslag centralt belastas med ett mindre avdrag, vilket används till att solidariskt täcka kostnader för sjukskrivna, föräldralediga och så vidare. Så gör man också på flera universitet och högskolor. På så sätt riskerar ingen enskild forskare eller doktorand att behöva betala för sin egen sjukdom eller föräldraskap.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
