I kunskapssamhället är kunskapen den främsta insatsvaran. Har kunskap då blivit till en vara som handlas till dagspris och hotas därmed den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden? Så sitter jag och funderar efter att i förmiddags ha deltagit i ett intressant seminarium anordnat av riksdagens utbildningsutskott och riksbankens jubileumsfond gemensamt.
Temat var Universiteten i kunskapssamhället.
Sigbrit Franke, universitetskanslern, inledde med en klar och tydlig redogörelse för hur universitetslärarnas arbetssituation kommit att bli alltmer pressad av ökade uppdrag i kombination med en fortgående urholkning av resurserna. Hennes budskap till utskottets ledamöter var att ytterligare uppdrag till högskolan utan förstärkningar skulle leda till en sådan utarmning av högskolans kärnverksamhet att kvaliteten i utbildningen inte längre skulle kunna upprätthållas. Bilden gavs ytterligare relief av statsvetaren Katarina Barrling Hermansson, från Uppsala, som tecknade en bild med mörka drag av tillståndet för den akademiska friheten i dagens utbildning och forskning. På bara tio år tycks en markant omsvängning ha ägt rum bland universitetslärarna som idag känner en växande frustration inför det närmast hopplösa i att försöka bedriva forskning med någon som helst långsiktighet. Den frustrationen känner vi väl.
Långsiktighet och hållbar utveckling var ord som förekom i flera inlägg. Men långsiktighet förutsätter att det går att se längre än till nästa budgetår eller nästnästa. Långsiktighet förutsätter förutsägbarhet. Många efterlyser idag en starkare profilering hos högskolor och universitet. Men med ett finansieringssystem som förutsätter att studenterna kommer i jämna strömmar var termin, vilken högskola kan då utveckla något radikalt nytt och avvikande? Se bara på exemplet i Blekinge där man tidigt profilerade sig. Vem har tackat dem för det? Istället för diversifiering har vi fått stimbildning. Alla tittar på varandra och om ett koncept någonstans verkar attrahera studenter skyndar sig andra högskolor fram med karbonpappret och en lite mera glättad broschyr.
Ändå är en av förtjänsterna hos finansieringssystemet för grundutbildningen just graden av förutsägbarhet. Har man startat en ny utbildning eller expanderat en gammal och studenterna kommit då har pengarna funnits, också till nya lokaler. Utan denna trygghet hade det senaste decenniets expansion inte varit möjlig. Den ovedersägliga försämring som åtföljt expansionen kan huvudsakligen tillskrivas den oförutsedda och politiskt betingade urholkningen av ramarna.
Det är för mig ett mysterium att samtidigt som de flesta idag förefaller eniga om behovet av fasta spelregler och förutsägbarhet vad beträffar grundutbildningens finansiering utvecklas forskningsfinansieringen i rakt motsatt riktning. De externa forskningsfinansiärernas beteende kan inte förutses vare sig av den enskilda forskaren eller av lärosätet annat än möjligen på mycket kort sikt. Att långsiktigt utveckla en ny forskningsinriktning eller ett originellt projekt innebär en risktagning för vilken inga pengar finns. Och även om satsningen blir framgångsrik ur vetenskaplig synpunkt finns inga som helst garantier att resurserna finns när det är dags att skörda frukterna. I stället gynnas korta projekt som mognar på mindre än tre år. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå forskarnas frustration.
För en hållbar högskola krävs förutom en hållbar finansiering att den förmår attrahera och behålla goda lärare. Därför är den ökande känsla av modlöshet som Katarina rapporterade om bland lärare och unga forskare så alarmerande. Vad gör våra politiker för att ge dem framtidstron tillbaka?
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
