Av någon anledning finns det en mycket starkt präglad rädsla i landet att forskarutbildade personer inte kan klara av att göra just det, som de är utbildade att göra: forska. Sverige är ganska unikt i att doktorandernas utbildning kallas för forskarutbildning istället för ”graduate school” (som i USA) eller ”post-graduate studies” (som i Storbritannien). Men istället för att göra något så farligt som att utöva det yrke som de lärde sig, anser regeringen och deras försvarare att den största majoriteten av forskarutbildade ska ägna sin tid mest åt det som de inte var utbildade att göra, nämligen undervisning och förvaltning.
Typiskt för denna märkliga attityd är Sonnerby och Tyrefors debattinlägg i Universitetsläraren (18/2004). De försvarar dagens forskningspolitik, i vilket Sverige är nästan ensam i Västvärlden, där högskolelärare inte får forskning i sin tjänst och istället bara får chansen att forska om de tillhör den lilla minoriteten som får externa forskningsanslag. Deras ord: ”Ett sätt att försöka rensa undan dålig forskning, och på så vis kunna motivera vår verksamhet för övriga samhällsmedborgare, är att vi inte bara får pengar på våra titlar, utan att vi söker pengar i konkurrens.”
Om det verkligen är så att svenska forskare inte klarar av att prestera ”bra forskning” om de skulle få 50% forskning i sina tjänster som är brukligt i till exempel grannländerna Danmark och Norge, då måste vi ställa frågan, vad är det för fel med Sveriges forskarutbildning? Kanske är det så att den svenska forskarutbildningen är radikalt sämre än den danska, norska och resten av Västvärldens. I så fall är lösningen att radikalt reformera forskarutbildningen istället för att erbjuda mycket dåliga villkor till högskolelärare. Men om forskarutbildningen inte är radikalt sämre än resten av västvärldens, då har regeringen och deras försvarare en alldeles för låg tilltro till forskarutbildade.
Om man byter ut ordet ”högskolelärare” och ersätter det med nästan vilket yrke som helst, då inser man ganska snabbt hur absurt dagens system är. Hur skulle det vara t ex om medicindoktorer skulle behandlas på samma sätt som filosofidoktorer? Tänk om kirurger direkt efter sina långa utbildningar skulle få jobb på sjukhus, men inte som kirurger utan som kockar. Sedan skulle de ha möjligheten att varje år ansöka om att kunna ägna en viss procent av sin tid åt kirurgi. En mycket stor majoritet skulle få avslag på sina ansökningar, men en mycket liten grupp av kirurger skulle få rätten att operera patienter. Om en kirurg har tur kan han/hon efter 10 års arbete i köket börjar operera patienter. Skulle Sonnerby och Tyrefors lita på denna kirurg, som visst har rätt utbildning, men inte fick utöva sitt yrke under många år?
Sonnerby och Tyrefors tar även upp behovet av konkurrens, men förutom inom idrotter finns det knappast något yrke som är så utsatt för konkurrens som högskolelärarens. Man konkurrerar för att komma in på en forskarutbildning. Sedan konkurrerar man om postdokstipendier, forskarassistenttjänster, eller externa forskningsmedel. För att få en tillsvidare tjänst och så småningom blir docent konkurrerar man internationellt om att få publiceringar i vetenskapliga tidskrifter eller böcker. Men även när man kommit så här långt anses risken fortfarande vara hög att docenter genomför ”dålig” forskning och därför måste förnekas möjligheten att forska.
Forskarutbildade personer ska inte ägna tid åt forskning utan åt undervisning, förvaltning, och viktigast av allt: att skriva ansökningar. Högskolelärare ska skriva ansökningar om forskningsanslag, ansökningar om medel för att genomföra fältarbete eller delta i konferenser, ansökningar om att bjuda in gästforskare, ansökningar om att kunna ta in doktorander (via forskarskolor) och ansökningar om fakultetsanslag.
Resultatet av ett system, som är baserad på den extrema rädslan att forskarutbildade inte klarar av sitt yrke är att båda undervisningen och forskningen blir sämre. Undervisningen
blir mycket sämre, eftersom en stor grupp av högskolelärare stagnerar när de inte hinner hänga med i den vetenskapliga utvecklingen. Högskolor och universitet blir mer och mer utbildningsfabriker och allt mindre som platser där studenterna lär sig att tänka kritiskt, analytiskt och självständigt.
Samtidigt lider själva forskningen. Det inte alls klart att det finns ett samband mellan bra ansökningar och bra forskning. Sedan finns det väldigt få personer som verkligen tror att de ”objektivt” bästa ansökningarna är de som får anslag. Eftersom de flesta tror att mycket beror på ”old boys” nätverk och kontakter, försöker unga forskare redan som doktorander att samarbeta men de personer, som de tror har ”makt” och bra kontakterna. När så få personer får anslag är man rädd för att ta risker och skriva ansökningar för banbrytande projekt inom helt nya områden. Istället finns det en tendens att välja de ämnen som är mest ”inne”. Forskningen blir mycket mer konformistisk och fantasilös.
Vore det inte bättre att behandla forskare som alla andra yrken och lita på att de klarar av sitt yrke lika bra som läkare, sjuksköterskor och ingenjörer klarar av att utöva sina yrken?
STEVEN SAXONBERG
docent i statsvetenskap och forskarassistent vid Uppsala universitet, samt lektor i samhällskunskap och sociologi vid Högskolan Dalarna
